Eftersom jag har ganska mycket att stå i för tillfället med den annalkande hemresan till Svea Rike så kommer först nu en redogörelse av resan till Polen. Här en sammanfattning av de tre dagarna (tyvärr kan jag inte lägga ut bilder eftersom jag inte har några kvar på kontot för denna blogg för tillfället; lägger eventuellt ut bilder en annan gång). Jag har emellertid utelämnat vissa mindre rumsrena episoder:)

Det blev ingen sömn eftersom jag var tvungen att bege mig från Greenwich vid tvåsnåret på natten mot onsdag. Hade bokat en speciell buss från Liverpool Street till Stansted Airport. Kom fram till Krakow vid elva på förmiddagen och hoppade där på ett tåg fullsmockat av Metallicafans till Katowice. Väl framme där lyckades jag efter att ha frågat mig fram lokalisera hotellet (polackerna är överlag inga hejare på engelska förresten; många är ganska ovilliga att försöka prata därför också). Tog sen spårvagn till Slaski Stadium, en stor fotbollsarena som skulle vara skådeplats för konserten. Efter denna ganska krävande resa slog jag mig ner på en gräsplätt inmundigandes en efterlängtad öl och nån slags korv med tillhörande torrt bröd - inte den största delikatess jag upplevt.

Efter att ha spankulerat runt och insugit den alkoholstinna atmosfären äntrade jag entren. Efter ett tag stötte jag på ett par svenskar jag kände igen från Metallica Club Scandinavia och hängde med dem. Till vår fasa gick det dock upp för oss att det inte serverades någon alkohol överhuvudtaget innanför stängslet, och att det inte var möjligt att komma in igen om man gick ut för att få sig ett antal kalla – hyfsat snopet för att inte säga chockerande; åtminstone kändes det så då. Tyvärr innebar detta att jag inte skulle komma att träffa ett par gamla bekanta – Janne från Umeå och Richard från Solna. De kom senare och valde då så klart att avvakta med att lösa in sig (Richard hade inte ens biljett men fixade inträde ändå då han känner några som jobbar med Metallica – kontakter är inte fel att ha). Det var omöjligt att ringa senare dessutom.

I efterhand gjorde det knappast något att man tvingades vara nykter; kände mig bra trött efter resan och den sömnlösa natten, och solen var stekande het dessutom.  Danska Mnemic var första förbandet – väldigt slätstruket enligt mig; som en fattigmanskopia av Fear Factory. När Machine Head dundrade igång som andra band var man desto mer förväntansfull, men trots att de röjde på bra som vanligt och spelade kanonlåtar så var det ingen vidare minnesvärd spelning: ljudet var ganska illaljudande emellanåt, och det känns helt enkelt inte som att MH passar på en utespelning i solsken, åtminstone inte denna dag. Det är i alla fall alltid underhållande att se Robert Flynns härliga entusiasm: han är en rackare på att hetsa och mana på sin publik. Han slänger även ut groggar tlil den emellanåt - synd att man inte stod närmare scenen.

Klockan 21 fick man så äntligen höra introt till Metallica igen, som brukligt är numera efter att AC/DC:s It’s A Long Way To The Top (If You Wanna Rock n’ Roll) spelats i högtalarna. Lars spratt ut på scenen och trummade igång Creeping Death, och denna följdes av For Whom The Bell Tolls och Ride The Lightning. Det slog mig omgående vilken märkbar energi bandet hade, vilken bibehölls setet igenom. Det var helt enkelt stenhård jävla thrash metal som bjöds. Låtarna framfördes med ett jävlaranamma jag inte sett dem ha på länge. Lars spelade tajt och piskade som fan; snareslagen liknade rentav pistolskott (ljudet var grymt, bara ibland som vinden bidrog negativt). James headbangade emellanåt t o m som i fornstora dar – minus hår då förstås – och hela bandet var som sagt jävligt taggade. Det var också glädjande att höra James röst: han klarade av (förutom möjligen i Disposable Heroes) att sjunga i ett högre register likt gamla tider – jag hoppas att detta även kommer att vara ett inslag på kommande plattan. Publiken var minst sagt högljudd och bandet syntes tagna av responsen. Kort sagt en grym konsert; faktiskt en av de absolut bästa jag sett med Metallica. Låtlistan föll en ju också i smaken, kolla bara in detta (Devils Dance var en högoddsare för övrigt):

 Creeping Death/For Whom The Bell Tolls/Ride The Lightning/Harvester Of Sorrow/The Unforgiven/…And Justice For All/Devils Dance/Disposable Heroes/Welcome Home(Sanitarium)/Master Of Puppets/Whiplash/Nothing Else Matters/Sad But True/One/Enter Sandman. – extranummer: Last Caress/So What/Seek And Destroy.

När jag kom tillbaka till hotellet sprang jag in i andra gamla bekanta – Jesper och Toni. De hade rest tillsammans med tre andra: Mattias, Jonni och Pontus. På torsdagen begav vi oss (minus Jesper som ville leta åt ett spelhak) till Auschwitz. Vi fann det lika bra att ta en taxi dit. Chauffören var schysst och stannade kvar medan vi strövade runt ett par timmar. Det är svårt att beskriva hur det var att vandra runt där: det är väldigt intressant men samtidigt ödesmättat. Jag trodde dock att man skulle känna ännu mer när man gick där, men det är också så att man inte förstår riktigt vad som utspelats där; det är så absurt helt enkelt. Vi var bland annat in i en gaskammare med tillhörande krematorium, samt såg en tegelmur där fångar fick ställa upp sig för att avrättas. Stället är förvånande intakt (förutom delar av det intilliggande koncentrationslägret, Birkenau, som brändes) med byggnaderna där fångarna bodde, taggtrådsstängsel och vakttorn.

På kvällen blev det en rejäl kontrast jämfört med nämnda studiebesök; massiv fylla och besök på ett par schyssta ställen, hehe. En öl gick på ungefär 18 svenska kronor. Tillbaka på hotellet drack vi med några polacker; de halsade vodka och vägrade grogga:) Själv vaknade jag av att receptionen ringde på morgonen och sa att jag måste checka ut. Var bara att torka upp spyan på golvet (säger en del om hur full jag var; spyr väldigt sällan, men det blev en del vodka också) och dra fort som fan därifrån, haha.

Då planet inte gick förrän på kvällen från Krakow begav jag mig ut på en egen upptäcksfärd i nämnda stad (de andra hade tagit ett plan på dagen). Tjusig stad det med ståtliga byggnader, speciellt ”gamla staden”. Kan även upplysa om att den kvinnliga befolkningen i Polen är väldigt sevärd….Kom inte tillbaka till London förrän tidig lördag morgon, men detta var en väldigt lyckad resa: konserten var värd trippen bara den, och det var kul att umgås med Toni och gänget. Givande besök på Auschwitz dessutom, och intressant att uppleva Polen överhuvudtaget.

När jag skriver detta är det sista kvällen i London, håller på att packa och dona för fullt. Det känns lite vemodigt; värst är det att säga adjö till korridorgrannarna, har trivts väldigt bra med dem. Och att jag har haft kul under tiden här har nog framgått tidigare. Jag kommer dock definitivt att återvända för besök i London i framtiden, i oktober ska jag till exempel se Queen med Paul Rodgers på O2 Arena som ligger ett par kilometer härifrån.

Samtidigt längtar jag som fan till Sweden Rock Festival som drar igång imorgon kväll, och det blir förstås kul att träffa metalbröderna hemifrån. Årets uppställning bjuder på mycket godis i vanlig ordning. Poison och Triumph är två bokningar som inte går av för hackor, men själv kanske jag ser fram emot Testament och Carcass mest. Har emellertid räknat till dryga 20 band som jag absolut vill se. Vädret verkar också bli bra vilket är högst väsentligt.

Eftersom jag nu lämnar London lägger jag nog ner skrivandet av denna blogg; hemma i Kramfors får man nog inte tillgång till samma stoff så att säga (dessutom var ju idén med denna sida att uppdatera eventuellt intresserade folk därhemma om mina förehavanden i London). Det kan emellertid bli en rapport från Sweden Rock också. Då jag i år har ackreditering för Metal Covenants  (www.metalcovenant.com) räkning lär man kanske stöta på några profiler. Om inte annat kan jag kanske skriva några rader ändå om detta gudomliga evenemang. Må ölen och hårdrocken flöda i dagarna fyra, Fill Your Head With Rock!