När man bor på vandrarhem träffar man ju på en massa människor. Jag har lärt känna många trevliga personer, många med samma syfte som mig, det vill säga att hitta ett jobb. Ofrånkomligt är även att det bland alla som kommer och går dyker upp lite udda karaktärer, vilket ju ger lite omväxling i tillvaron. Jag ska här berätta om två sådana – båda två är faktiskt permanent boende här, åtminstone för en lång period.

Vi börjar med Haydn. Denne är en ganska kort, mycket rund herre som väl är några år äldre än mig. Haydn, som ursprungligen är från Wales, bor här gratis i utbyte mot att han arbetar på vandrarhemmet – huvudsakligen målar han i korridorer, trappor och toautrymmen, något som stället verkligen är i behov av. Detta är dock ett tillfälligt jobb för den köttbullsliknande Walesaren; han är egentligen datatekniker eller projektledare – kommer inte ihåg exakt - med många års erfarenhet. Han söker jobb inom detta område, men det är inte lätt för honom heller trots hans kompetens.

Haydn är verkligen en riktig intelligent och beläst man. Dessutom har han rest över hela världen, främst tack vare att han minsann också varit operasångare – många strängar på den lyran således. Han gillar verkligen att ingående, underfundigt och engagerat diskutera politik, filosofi, litteratur med mera, och slår sig gärna ner med olika vandrarhemsgäster för att inleda ett långt, djupt samtal. Ibland kan man se hur hans motpart riktigt skruvar på sig för att komma loss från diskussionen. Detta har också hänt mig, vilket gör att jag kan känna igen mig i de andras situation.

Jag försöker oftast på ett artigt sätt lyssna en stund på hans funderingar, och komma med synpunkter, men ibland kryper det i kroppen och man vill bara att han ska komma till avslut. Jag har inget större intresse eller vidare insyn i dessa ämnen, och då känns det ofta påfrestande när han maler på, trots att han har mycket sunda åsikter. För tillfället skriver han på ett manus som ska vara nån slags parodi på Bröderna Marx - inte heller där kan jag bidra nämnvärt, utan endast berömma det hela så att jag ska få tyst på honom.

Haydn är under alla omständigheter en riktigt schysst kille som också gett mig mycket information och flera råd -  till exempel angående jobb och hur det fungerar att gå tillväga kring detta. Och inte minst har han ju använt spåkulan för att ge klarhet i min eventuella framtid på de brittiska öarna! När Reiner, kanadensaren, bodde här siade han på detta vis om att dennes före detta franska flickvän befann sig i London, i Camden, och otroligt nog stämde detta! Han utförde som sagt samma ritual med mig; han skakade lätt på glaskulan, fäst i ett snöre, och fick på detta vis information. I mitt fall undersökte han min jobbframtid. Han kunde utläsa att bra chanser för mig fanns i: Manchester, Skottland och Irland. Nu kanske man får ångra det, men jag gjorde faktiskt aldrig några eftersökningar av dessa tre alternativ. Intressant dock, kanske ändå ödet gör att man dyker upp på nåt av dessa ställen en dag.

En annan riktig karaktär här på St Christphers är Magda, en polsk tjej. Innan jag börjar raljera om henne ska jag först säga att även hon är snäll och hjälpsam. Men: detta fruntimmer kan vara den knepigaste figur jag någonsin mött. Redan första gången jag hälsade på henne stod det klart att hon var lite speciell, och det intrycket har då sannerligen förstärkts under dessa veckor. Till att börja med är det svårt att höra vad människan säger – både på grund av hennes öststatsaccent och på grund av att hon ofta pratar lågt. Ibland är det svårt att veta om hon pratar med dig eller bara med sig själv. Pratar med sig själv gör hon nämligen mest hela tiden.

Hon är alltså permanent boende här på vandrarhemmet. Det är en smärre bedrift bara det, men faktum är att hon studerar på University of Greenwich, mitt gamla läroverk här i byn. Det är ju inte svårt att föreställa sig hur svårt det måste vara att studera i en sån här miljö; där det är svårt att sitta avskilt och därmed koncentrera sig. Lägg därtill att sömnen inte blir den bästa på grund av att man vaknar stup i kvarten av folk som lever om. När jag frågat henne om varför hon bor så här säger hon att hon inte har råd med studentboende. Visst, det är väl förståeligt, men det skulle ju gå att hitta ett billigt, privat rum åtminstone.

Hon säger även att detta är tredje gången hon påbörjar en utbildning. Ärligt talat förstår jag inte hur hon kan ha kommit så långt överhuvudtaget; en del frågor hon ställt till mig är av sån art att man tappar hakan. Hon har bett mig stava en del engelska ord till exempel; nu kommer jag inte på vilka men det var helt vardagliga, lätta ord som man verkligen bör kunna om man ska kunna studera via engelska språket. En annan undran hon hade lät så här: ”är augusti månad nummer åtta?” Eh.... jodå.

Dessutom har hon mumlat en diffus historia om att universitetet, lärare och klasskamrater behandlat henne illa. Detta är givetvis hemskt om det är sant, men jag får faktiskt säga – trots att det låter riktigt jävla elakt och är nåt jag aldrig skulle yttra annars – att jag inte är förvånad att det sker om det nu är så. Som om inte detta vore nog säger hon sig ha blivit illa behandlad av nån före detta pojkvän. Återigen, verkligen illa, men hon har sagt själv också att hon dras till kaotiska typer.

Den senaste tiden har Magda betett sig, om möjligt, än mer underligt. Hon har en uppsats som ska vara klar innan jul, och när hon sitter och studerar här nere i allrummet – sker inte vidare ofta vilket inte är en bra studiestrategi – skrattar hon titt som tätt för sig själv, helt utan anledning, likt en riktig psykpatient. Man blir inte bara högst konfunderad utan också en smula orolig för hur det egentligen står till med människan. Och rätt som det är säger hon nåt som varken går att höra eller förstå i någon större utsträckning. Det ska också sägas att hon – till skillnad från många, i stort sett alla faktiskt, polska damer jag stött på – inte ser bra ut för fem öre. Kombinerat med hennes beteende gör detta att man inte stormtrivs när hon kommer alltför nära.

Nu är jag emellertid en vänlig själ, så jag är alltid trevlig mot polskan trots att jag ibland är irriterad på henne. Hon bor också i mitt rum och det är flera gånger man vaknat på grund av hennes oberäkneliga sätt; ibland tar hon ingen hänsyn överhuvudtaget mot de andra i rummet. Jag hör efter hur det går med studerandet och så vidare – därmed inte sagt att man får något vettigt svar. Klart är att hon har en del att reda ut i sitt liv.

För ett par dar sen sa också Haydn något som verkligen skulle förklara varför människan är som hon är: tydligen har hon sagt att hon var i London när terrorbombningarna ägde rum, och att hon då var gravid vilket slutade i missfall! Då, om det nu är sant, kan man definitivt förstå att hon har en del saker att reda ut mentalt... Enormt tragiskt i så fall förstås. När man inte vet hur det ligger till ska man inte döma en människa helt. Hur som helst, en karaktär är hon, och liksom Haydn bidrar hon på detta sätt till ett intressantare, rakt underhållande, liv här på vandrarhemmet.

 

Ullis

11 december 2009 09:37

Kul läsning! :D

http://www.flimmra.blogg.se

 

Mozzy

11 december 2009 17:18

Tack Ullis, med sånt starkt underlag, i form av dessa två, blir det automatiskt kul:)

 

Chelseafan från det röda Ådalen

11 december 2009 22:31

Skulle inte du satsa på att bli nån 'korre' av nåt slag...???
Du skriver väldigt bra måste jag säga :-)
Du får verkligen fram trevliga, ja kanske rent ut sagt småspännande berättelser. Kanske Romarna skulle kalla dessa historier för epos, men vad vet jag om Romersk mytologi ;-) MEN... du skriver riktigt bra! tycker en amatöranalytiker från ombygnationens Kramfors.

 

Mozzy

13 december 2009 02:21

P-A: Tackar ödmjukast för berömmet! Har alltid haft lätt för att uttrycka mig i skrift samt grammatik, stavning osv. Är även kul att skriva - givande på nåt vis. Vet inte om epos är en bra beskrivning på mina blogginlägg, skulle nog behöva ägna en aning mer tid åt dem i så fall:)

Med "korre", menar du då skribent åt typ supporterklubbar eller liknande? Antog bara det. Som min situation är nu finns det ingen möjlighet att skriva mer. Skriver ju annars för Metal Covenant, det eminenta hårdrockswebzinet - dock för tillfället inte så mycket som jag skulle vilja, pga den situation jag är i.

Annars finns ambitioner att skriva mer när det blir läge, kanske någon dag till och med för Sweden Rock Magazine eller liknande. Kapacitet för det vet jag att jag har; det jag skriver här på bloggen blir ju lite tillstressat och därmed inget professionellt förstås.

Först måste jag bara få ett jobb så man får lite ordning i tillvaron så kan man planera andra saker sedan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i b...

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemre...

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besök...

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare...

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of...