Detta inlägg hade jag tänkt skriva tidigare, men på grund av att jag varit ganska knäckt i två dar har jag helt enkelt inte orkat ta mig tid. Orsaken till detta tillstånd är inte oväntat sviter efter helgen: i fredags var det en mindre fest här i Devonport House, och jag tänkte som så att eftersom det kan vara sista riktiga festen man deltar i här borta så är det lika bra man slår runt rejält. Jojo, då kunde det ju bara sluta på ett sätt; nämligen massiv fylla. Det var ganska lugnt till en början, men efter att vi begett oss till en jättefest på ett annat studentboende, där det fanns sprit så det räckte, så tilltog min berusning markant. Resultatet blev som sagt en allt annat än nykter Mozzy (upptäckte till min fasa ett par bilder på Facebook dagen efter, se ett hemskt smakprov nedan); och i förlängningen en jobbig bakfylla (mådde fan illa hela söndagen också) samt en inte oansenlig dos ångest (orsakad av jobbiga minnesluckor rörande vad jag hävde ur mig till en kvinnlig person).

Jaja, nu när det är måndag känner jag mig frisk igen… I vilket fall som helst var jag i sällskap med Christian och besökte ännu ett museum i torsdags: denna gång Imperial War Museum. Om man har något som helst intresse för militär historia, krig, vapen, flygplan och dylika föremål är ett besök här ett absolut måste. Det finns hur mycket som helst att beskåda – liksom British Museum är det dock lite överväldigande; man vet knappt var man ska börja. Själv finner jag speciellt andra världskriget väldigt intressant; spenderade ganska lång tid i rummet tillägnat landsstigningen i Normandie – Dagen D. Man kunde till exempel inspektera handskrivna strategianteckningar och order av Fältmarskalk Montgomery angående operationen. Väldigt sevärd var också en utställning om judeförföljelsen. Den var oerhört fascinerande; det fanns bland annat tillhörigheter från offren från Auschwitz (skor mm) samt verktyg nazisterna använde för att ”undersöka” huruvida en person var av arisk ras. Det är minst sagt svårt att förstå tankarna som rörde sig i nazisternas hjärnor. Ruggigt. Den ökände Dr Mengele ägnade sig bland annat, läste jag i en monter, åt att sy ihop små tvillingar och deras organ, som ett litet experiment. Trevligt…

På vägen in till museet tog vi en båttur på Themsen, från Greenwich till Westminster. Detta var ett bra och bekvämt sätt att se en del av staden som rekommenderas (det finns bar ombord också, bara en sån sak).

Igår såg jag Christian och Errol, en Amerikan från New York, den nya Indiana Jones-filmen på bio i O2 Arena. Finfin underhållning för ett par timmar, även om jag kanske föredrar de tre första episoderna.

I tisdags drog jag iväg på lite sightseeing. Tog först en titt på Trafalgar Square och Leicester Square innan jag gick till British Museum. Man har ju hört att det sistnämnda skulle vara gigantiskt och det stämde verkligen. Eftersom jag är en sådan som helst ska se varenda jävla skrymsle så spenderade jag dryga tre timmar därinne, tillsammans med galet mycket turister; främst asiater men även en ström av skolklasser. Det var minst sagt mycket att se, som till exempel föremål från Egypten, romarriket och Grekland, men när det är så pass mycket att beskåda blir man alldeles yr och slutkörd efter ett tag. Nu har man i alla fall betat av denna attraktion på listan över de man vill se. Helt klart värt besöket (var ju även gratis som de flesta museum i London), om än ganska krävande.

Efter denna odyssé genom historien kollade jag in ett par affärer vid Tottenham Court Road innan jag begav mig till Paddington där Cam dinerade med sin flickvän. Blev ett par synnerligen efterlängtade pints samt en trevlig show av en magdansös minsann.

På onsdag kväll såg jag Champions League-finalen på Auctioneers. Dessa finaler brukar ju ofta vara låsta och sega, men inte denna. Vilket drama! Det kunde ju lika gärna ha varit Chelsea som stått som segrare till slut; mer spännande kan det knappast bli. United dominerade första halvlek klart och kunde ha varit i ledning med åtminstone 2 mål, men nu kvitterade ju Chelsea på ett särdeles slumpmässigt sätt. Efter det etablerade Chelsea ett visst grepp över matchen – imponerande återhämtning – men båda lagen hade vassa chanser att avgöra (visst, Chelsea hade två bollar i virket men Giggs skulle ju också ha målat om inte Terry räddat på mållinjen). I straffsparksläggningen var det som så ofta små marginaler som avgjorde – även om det ju också i högsta grad är skicklighet och nerver inblandat.

Trots att jag var väldigt nöjd med utvecklingen av matchen – dels som fotbollsälskare (hyser inga positiva känslor för Chelsea Football Club som bekant) men även som oddsspelare (hade satsat en hundring på 1-1 efter 90 minuter) – så känner man medlidande med Chelsea och speciellt då John Terry; det måste kännas fruktansvärt för honom. Hans sedvanliga bläcka på strippklubben lär knappast dämpa besvikelsen nu. Ytterst tungt att förlora på detta sätt vilket lag som än drabbas, men det var dock härligt att se hur Unitedspelarna applåderade sina motståndare innan prisutdelningen. Som Liverpoolfan skulle man så klart helst slippa se ärkerivalerna Man U på toppen, men som beskådare uppskattar jag deras spel som oftast präglas av fint passningsspel, kreativitet och offensiv inställning. I vilket fall som helst: en fullständigt grym fotbollsmatch. Tur att det snart är EM…

Idag skrev jag min sista tenta: den för journalistkursen. Tror att det gick bra, men liksom de tidigare proven ska det inte påverka genomsnittet nämnvärt även om jag inte spikade skiten. Det blev inte så mycket pluggande i helgen heller: var på fest i lördags vilket utmynnade i fylla och bakfylla. Huvudsaken att studierna är avslutade; det känns jävligt bra att slippa plugga något mer, även om man samtidigt knappt har förstått att man är fri nu. Studierna har överhuvudtaget gått finfint, även om det varit lite stressigt ibland - inte minst förra månaden, men det var ju också självförvållat då jag sprang på konserter och fotboll stup i kvarten.

Tänkte ett tag gå på konsert ikväll också för att fira: Royal Hunt spelar på The Underworld. Jag gillar den gruppen, och att Mark Boals (tidigare i Yngwie Malmsteens band bland andra) är ny sångare lockade, men jag kände att det var bäst att spara pengarna. Det kommer ju dyra begivenheter framöver som Metallica och Sweden Rock Festival - ser dock fram emot båda väldigt förstås.

Men det lär nog gå åt lite stålar denna vecka till ölhävande. Imorgon kommer min australiensiske metalkollega Cam med flickvän ner från Birmingham för en visit i London. Ska förmodligen bege mig in till centrum och möta upp honom för några pints på någon lämplig pub. Dessförinnan hade jag tänkt ta en tur till British Museum. Om det är bra väder skulle man ju kunna ta båten in; en färd på Themsen - eventuellt drickandes en pint - är något jag sett fram emot.

Angående Sweden Rock börjar musikspelandet allt mer att präglas av band man ämnar bevittna på denna himlasända festival. När jag skriver detta spisar jag Ministry; deras spelning kan bli grym. De spelade nyligen i London och tydligen var det riktigt brutalt. Synd att de krockar med Saxon bara; Biff Byford och kompani är alltid underhållande att se.

Har även lyssnat på nya Whitesnakeplattan ikväll. Ett starkt släpp; innehåller väl inga dunderhits men likväl flera riktigt schyssta låtar med skönt groove.

Testament efterlängtade The Formation Of Damnation går också varm i datorn (jag saknar verkligen att spela musik på en stereo för övrigt). Dessa Bay Area-legender är kanske de jag mest längtar efter att se om dryga två veckor. Stark platta även detta, thrash til death!

För den som är intresserad så följer här nedan min version av säsongens elva i Premier League. Jag ville även komplettera med ett andralag och tredjelag för att ge fler spelare det erkännande de förtjänar. Och detta är alltså de spelare som jag tycker var bäst DEN HÄR säsongen; inte nödvändigtvis de spelare som ÄR bäst, om ni förstår vad jag menar. Vidare så var det ett krav att spelaren figurerade i merparten av ligasäsongen för att kvalificera sig. Noterbart är väl att inte många spelare från Chelsea finns med nedan, men det var faktiskt bara ett par av de blå som utmärkte sig märkbart denna säsong; en uppfattning som också delas av många Chelseafans enligt vad jag läst. Det var ju dessutom ett par av huvudfigurerna i laget som missade stora delar av säsongen, t ex Terry och Drogba, men eftersom de har en så stark trupp så räckte det ju ändå till en andraplats i tabellen.

Kommentera gärna mina val!

Förstalaget:

MV: David James, Portsmouth

HB:  Bacary Sagna, Arsenal

MB: Rio Ferdinand, Manchester United

MB: Nemanja Vidic, Manchester United

VB: Patrice Evra, Manchester United

HMF: Ronaldo, Manchester United

IMF: Cesc Fabregas, Arsenal

IMF: Steven Gerrard, Liverpool

VMF: Ashley Young, Aston Villa

F: Fernando Torres, Liverpool

F: Emmanuel Adebayor, Arsenal

Kommentar: Denna elva tog i stort sett ut sig själv. Hur mycket jag än ville annorlunda så är denna uppställning identisk med den officiella versionen – sånär som på vänsterbacken (Clichy i stället för Evra) – som PFA nominerade. Emellertid funderade jag faktiskt på huruvida Gerrard skulle ingå i förstauppställningen, men även om han gjort bättre säsonger var hans nivå ändå så hög så att han ingår i årets lag ändå. David James gjorde förmodligen sin bästa säsong hitills, mycket stabil numera. Han mognade till slut den gamle playboyen.

Andralaget:

MV: Jose Reina, Liverpool

HB: Glen Johnson, Portsmouth

MB: Martin Laursen, Aston Villa

MB: Joleon Lescott, Everton

VB: Gael Clichy, Arsenal

HMF: David Bentley, Blackburn

IMF: Mathieu Flamini, Arsenal

IMF: Gareth Barry, Aston Villa

VMF: Joe Cole, Chelsea

F: Carlos Tevez, Manchester United

F: Dimitar Berbatov, Tottenham

Kommentar: inga direkta svårigheter att ta ut andralaget heller. Reina vann för tredje året i rad ’The Golden Glove Award’ för flest hållna nollor. Martin Laursen var en gigant i försvaret för Villa denna säsong vilket är kul för honom; jag tycker att han var riktigt bra redan under sin tid i Milan, men han har sedan åkt på ett par allvarliga skador. Lescott var Evertons bäste spelare och nätade dessutom vid 8 tillfällen; hans säregna frisyr kom något i skymundan därför, eller kanske inte ändå... Flamini gick från reserv och hjälpgumma till att vara en nyckelspelare i Arsenal, och belönades nyligen med ett guldkantat kontrakt för Milan – imponerande säsong av fransosen. Joe Cole var den Chelseaspelare som stod ut mest; nu slapp han vara inhoppare till skillnad mot under Mourinho.

Tredjelaget:

MV: Edwin Van der Sar, Manchester United

HB: Wes Brown, Manchester United

MB: Ricardo Carvalho, Chelsea

MB: Richard Dunne, Manchester City

VB: Ashley Cole, Chelsea

HMF: Michael Essien, Chelsea

IMF: Javier Mascherano, Liverpool

IMF: Paul Scholes, Manchester United

VMF: Martin Petrov, Manchester City

F: Roque Santa Cruz, Blackburn

F: Wayne Rooney, Manchester United

Kommentar: Här var jag frestad att inkludera Joe Hart eller Brad Friedel som målvakt, men man kan inte bortse från Van der Sars klass och jämnhet. Inga konstigheter i övrigt. Dunne var en klippa för City i år; han bjöd nu inte på några självmål heller, eller minns jag fel? Roque Santa Cruz (troligen årets värvning sett till prislappen) och Rooney kunde väl lika väl ha hamnat i andralaget men det är en smaksak. Essien är egentligen ingen renodlad högeryttermittfältare, men jag kunde inte utelämna honom eller Mascherano/Scholes. Men i så fall hade Alexander Hleb (Arsenal) återfunnits på den kantpositionen. Wes Brown är inte ansedd som någon stjärnförsvarare, men i år tycker jag han var stabil. I och med att Gary Neville (ligans bäste högerback i fjol) var skadad och Liverpools Steve Finnan hade en lite svajig säsong så blir får Brown ingå som högerback i tredjelaget.

Avslutningsomgången av Premier League bjöd på en del dramatik; det är kul när spänningen håller i sig ända till slutet av säsongen. Framför allt var det jävligt glädjande att Fulham klarade sig kvar, tack vare den gamle Liverpoolsnidaren Danny Murphys nickmål.  Oerhört starkt att undvika nedflyttning; jag var ganska säker för en månad sen att laget från sydvästra London skulle åka ner en division, men fyra segrar på de fem senaste matcherna, varav tre på bortaplan, talar sitt tydliga språk. Att McBride och Bullard återkom från skada bidrog starkt till poängsamlandet, men Roy Hogdson förtjänar allt beröm han kan få givetvis. Han fick laget att agera mer stabilt, och värvningen av Hangeland till försvaret var ett bra drag. Nu är det möjligt att se PL-fotboll på Craven Cottage även nästa säsong, härligt!

Det är så klart synd om Birmingham och Reading som måste ta klivet ner (Derby kan man väl också känna medlidande med, men det var ju klart sen länge att de skulle åka ur) Lite försmädligt att Reading åker ur, då de oftast försöker spela en positiv fotboll. Jag hade hellre sett att Bolton försvunnit, av naturliga skäl. Det är dock inte första gången ett lag som gör succé första året i högsta divisionen får problem följande år, men att det skulle gå så illa för Reading var oväntat.

Toppstriden avgjordes inte heller förrän i slutomgången, även om Manchester United hade avgörandet i egna händer. United är tveklöst värdiga segrare, det håller nog de flesta med om, däribland Chelseaspelarna faktiskt vilket hedrar dem. Tionde ligatiteln för Sir Alex: gubben vet sannerligen hur man skapar ett vinnande lag. Visst har man gjort flera stora värvningar, men man har en stor kontinuitet i laget med bl a trotjänare som Scholes och Giggs (kul att han fick avgöra, vilken karriär den mannen haft), vilket gör att de känns som en mycket mer genuin klubb än Chelsea, som ju utan Abramovichs lilla pengabidrag och efterföljande värvningsvåg naturligtvis inte hade vunnit ligan tämligen överlägset två år i rad, 05 och 06. Bara att komma före Chelsea, som så klart på papperet förfogar över den bästa spelartruppen i ligan men som även drogs med en del skador, imponerar. Som Liverpoolfan hade man väl gärna sluppit se United fira guldet, men det går inte att förneka att de är det bästa laget, och att de spelar en underhållande fotboll (återigen till skillnad från Chelsea). Ronaldos säsong var för övrigt makalös; det kan inte vara ofta förekommande att en spelare håller en så hög och jämn nivå under hela året.

På tal om sevärd fotboll bjöd ju också Arsenal på det allt som oftast, men de hade inte en lika bred trupp som Man U och Chelsea (dock var de bara 4 poäng efter till sist). Jag tycker ofta att Arsene Wenger är irriterande dryg och gnällig, samt att han gärna använder sig av skygglappar (han vägrar att erkänna sitt egets lag brister och sina egna spelares mindre stilfulla ageranden; när Viera och Bergkamp härjade som värst såg han aldrig någonting), men han är en ytterst skicklig manager; en av världens absolut bästa i mina ögon. Han är grymt bra på att slussa in yngre och mindre namnkunniga förmågor, och han förespråkar en teknisk och sevärd fotboll (vilket tyvärr innebär att engelska spelare oftast förbises). Som en väldigt bildad man, med bland annat en mastersutbildning i ekonomi, förstår han även att en fotbollsklubb ska gå runt ekonomiskt, och att jättevärvningar innebär hål i kassan. Denna inställning visar på ett sunt förnuft och en moral som är ovanlig i toppfotbollen av idag.

Liverpool då? Ja med en fjärdeplats i ligan – som nu efter alla importerade storspelare är svårare än någonsin att vinna – och en semifinalplats i Champions League, som lika gärna kunde ha varit en finalplats, kan det inte bli ett annat än godkänt betyg (notera att jag skriver "godkänt", vilket står för ett mellanting mellan underkänt och väl godkänt - helt nöjd är jag givetvis inte)Det finns nog många som vill utdela ett underkänt betyg, men man måste kunna se på saken realistiskt också. Det tar tid att bygga ett lag som verkligen kan utmana om ligatiteln, och när även de andra topplagen förstärker blir ju uppgiften än svårare. Visst ska målet vara att vinna ligan, men det är helt enkelt väldigt, väldigt svårt, end of story. Soppan kring ägarfrågan och speciellt Tom Hicks ageranden hjälpte inte direkt heller; klart att den turbulensen påverkade negativt. Faktum är trots allt att Liverpool tog fler poäng denna säsong än förra: 76 att jämföra med 68. Man slutade 11 poäng efter seriesegrarna; förra säsongen var avståndet 21 poäng. Bevisligen en förbättring på så sätt, alltså. Men detta förbises gärna på grund av de höga kraven som ställs.

Värre är det ändå för Manchester City. De tog denna säsong 55 poäng att jämföra med förra säsongens 42, och slutade fem placeringar bättre i tabellen. City spelade bitvis riktigt fin fotboll, och gjorde stora framsteg jämfört med förra årets version som var allt annat än njutbar att beskåda. Ändå verkar Svennis vara på väg att få sparken. Så kan det gå när personer som inte verkar begripa sig på fotboll överhuvudtaget, och som inte hört talas om ordet tålamod, bestämmer. Patetiskt.

Imorgon tänkte jag här presentera min ”säsongens elva” i Premier League. På något vis känns det som roligare att ägna sig åt den uppgiften än att plugga inför tentor… Kanonväder är det också; suget efter öldrickning i solen är för närvarande massivt… 

Som jag skrev tidigare så är det lugnt på konsertfronten denna månad för min del. Inga mer fotbollsmatcher blir det heller, så det händer inte mycket spännande för närvarande. Försöker även snåla så gott det går för att ha pengar kvar till kommande evenemang. Ölandet får man också dra ner på, inte minst för att kunna lägga fokus på slutproven - det första är i morgon, tyska, får se hur det går. Har ingen motivation att tokplugga för proven; ser fram emot att slutföra terminen nu. Ska dock göra mitt bästa; jag har fått riktigt bra betyg på alla kursarbeten (uppsatser o dylikt), så det vore givetvis kul - och nödvändigt för att inte sänka de sammanlagda betygen, även om jag kommer att klara mig i vilket fall - att lyckas bra även på proven.

Efter det sista provet är genomfört har jag för avsikt att utforska London ytterligare de två sista veckorna, och då inte huvudsakligen konsertarenor, fotbollsarenor samt pubar som varit fallet hitills. British Museum, Imperial War Museum, Covent Garden och St Paul's Cathedral är några av de sevärdheter som jag funderar på att se.

I lördags gjorde i alla fall jag och Christian en visit till National Maritime Museum. Det ligger granne med vårt studentboende så det var på tiden. Det som framförallt tilldrog sig vår nyfikenhet var den gamle sjöfararen och nationalhjälten Lord Nelson, eller rättare sagt den uniform i vilken han stupade under slaget om Trafalgar 1805. Hans rock med det synliga kulhålet vid axeln samt övriga kläder och tillhörigheter finns för beskådan i en stor monter. Vi fick även lära oss att hans sista ord, efter att precis blivit informerad om att han lett sin flotta till seger, var: "Thank God! I have done my duty". Respect, old chap.

Annars är det riktigt sommarväder här nu; varmt och skönt. Låg i parken idag och pluggade lite. Fullsmockat med folk, liksom i hela Greenwich, har det börjat bli. Det är väldigt mycket turister som beger sig hit; man hör alla möjliga slags språk på gatorna. Så är ju fallet i London överhuvudtaget, men Greenwich tillhör säkerligen de delar som lockar mest turister. Och det är ju naturligt, med tanke på hur fint det är här. Greenwich är klassat som världsarv.

Till helgen blir det spännande att följa upplösningen i Premier League. Det vore en skräll om inte Manchester United bärgade guldet igen; man möter ju Wigan som nu har klarat nytt kontrakt. Desto mer gastkramande lär bottenstriden bli. Det var kul att Fulham greppade sista halmstråt och besegrade Birmingham.  Som jag skrivit tidigare vill jag gärna ha kvar Fulham i högsta ligan, mest på grund av att Craven Cottage erbjuder ett bra alternativ för att se Premier League-fotboll, på flera sätt. Vid vinst i slutomgången klarar de sig kvar - det vore en stor bedrift. The Whites möter Portsmouth borta - i vanliga fall en väldigt tuff uppgift, men förhoppningsvis, och troligen, har de redan börjat fundera på sitt deltagande i FA-cupfinalen.

Det var också glädjande att se Liverpool avsluta hemmasäsongen med seger och bra spel. Fernando Torres; vilken debutsäsong! Jag hyste aldrig några tvivel på att han skulle bli ett jättetillskott i Liverpool. Visserligen var han inte på topp på slutet av sin sejour i Atletico, men hans kapacitet gick inte att ta miste på. Framförallt är han en väldigt komplett anfallare: han är snabb, stark, teknisk, bra i luften och har ett vasst skott. En giftig avslutare är han bevisligen också, men det som mer än något annat imponerat på mig under säsongen är hans villighet att jobba stenhårt för laget. Att många före detta spelare jämfört honom med Ian Rush, som också förutom att ösa in mål även jobbade outtröttligt, är inget dåligt betyg.

Det tråkiga är att det behövs fler storköp utöver Torres för att Liverpool ska kunna utmana om ligatiteln. Till skillnad från Chelsea och United finns dock inte en bottenlös pengakista att ösa ur. Något som först måste redas ut är den rent katastrofala soppan kring ägarfrågan. Med tanke på allt strul som varit runt klubben har Benitez och spelarna gjort en beundransvärd insats. Tyvärr är det inget som media och s k experter har förmåga/vilja att inse.

Som jag befarade blev det Chelsea som drog det längsta strået i går. Efter tre semifinalmöten lagen emellan i Champions League - som alla varit helt jämna över två matcher - var det ju ganska logiskt att Chelsea till slut skulle få uppleva ett avancemang. Visst är det surt att åka ur - speciellt mot Chelsea såklart - men jag tror verkligen på tesen att resultat jämnar ut sig i slutändan; det var de blåas tur nu. Måste vara skönt för Roman att hans spenderande - som helt saknar motstycke i fotbollshistorien - lönar sig till slut. Det tog bara 4 år, bra jobbat. Att kunna slänga in spelare som Anelka och Shevchenko från avbytarbänken(!), till exempel, är en lyx som inte många lag...ja inget väl?...har.

Där var jag lite bitter, kunde inte låta bli; Romans inträde i engelsk fotboll har ju verkligen ändrat spelreglerna för de andra lagen (samt inneburit en ökad klyfta till de fattigare klubbarna). Manchester United har ju emellertid finanser för att konkurrera; det är inte direkt osignifikativt att de två lagen är i final i Champions League. Visst, Liverpool och andra lag har också spenderat, men inte alls på samma nivå, det har det inte funnits pengar till. Pengar, pengar...tråkig utveckling, men bara att acceptera...

Men framförallt är jag åter väldigt imponerad av och stolt över Liverpool. Oerhört starkt att ta matchen till förlängning. När kvitteringen kom jublade jag som sällan förr, hade faktiskt inga större förhoppningar innan avspark, men i förlängningen, där Liverpool dock hade ett par fina chanser i inledningen, gick det åt skogen. Liksom Liverpool var bättre i första matchen var Chelsea bättre igår, och marginalerna var också på deras sida. Jag tycker till exampel att det såg ut som straff när Hyypia dribblade som en annan tvåfotskung i straffområdet, men jag är inte säker, skitsamma.

Dock hävdar jag fortfarande att Riises otroligt snöpliga/klantiga självmål var en väldigt avgörande sekvens i semifinalserien; när nu The Reds lyckades få 1-1 på Stamford Bridge så hade ju 1-0 från första matchen inneburit avancemang. Men som sagt, det var nog Chelseas tur nu, det är egentligen enda analysen som behöver göras. Och visst var Chelsea bra. Drogba var nu så svårstoppad som han kan vara. Filmandet höll han sig ifrån också, hedervärt (jo, han är en av de största filmarna, även om han givetvis får mycket smällar också och inte varje gång filmar). Svårt att inte känna sympati för Lampard också som fick slå in straffen.

Det var en sjujävla match i alla fall, som denna gång var kul att se på puben. Chelseafansen på plats betedde sig inte lika störigt som Arsenals dito, även om engelska supportrar överlag är ett släkte för sig. Det är himmel eller helvete, världsbäst eller korpklass, något mellanting existerar oftast inte, och objektivitet och klarsynthet är begrepp som inte många hört talas om. Nu drar jag inte varenda supporter över en kam, men dessa fans är helt klart lite egensinniga. Det kan vara charmigt också, men ibland undrar man om inte ölen gjort så att precis allt sunt förnuft blåsts bort.