Nu när man har återhämtat sig på allvar är det hög tid att sammanfatta den förra helgen som bjöd på ett besök av frigolitduon Stegberger/Sjölund. Det var helt klart en mycket lyckad helg som bjöd på många upptåg och skratt. Här en liten redogörelse dag för dag:

Fredag: jag anlände vid kl 18 till grabbarnas hotell. De hade redan fått i sig en ansenlig mängd alkohol på resan till London, så efter nån öl i hotellbaren tänkte vi att en bit mat skulle vara en bra idé för att inte säga nödvändigt i grundningssyfte. En bit bort från hotellet hittade vi en persisk restaurang, perfekt, man måste ju prova på lite nya matkulturer dessutom. Efter en mastig middag med tillhörande bira - redan här var det bara att lyda Rasmus krav på att det är Engelsk Ale och inget annat som gäller (själv är jag nöjd bara jag får en öl helt enkelt, men måste erkänna att herr Sjölund kan sitt öl) - var vi tvungna att varva ner med en kask på hotellrummet. Vi åkte sedan till Embankment för att leta åt en traditionell engelsk pub. Där blev det några pints med två lirare som såg ut att ha varit med om ett och annat. Dryckesglada svenskar som vi är fann vi emellertid varandra ganska omgående; de hade speciellt roligt åt Rasmus supporterskap av Swansea, och det kan man ju förstå, haha. Tiden flyger ju dock när man har trevligt, och vi var tvungna att åka till Camden för vår planerade rockodyssé där. Först World's End för ett par inledande pints. Steget var vid det här laget märkbart sliten men han bet ihop, och väl på Electric Ballroom krävdes det inget mer än en whiskeygrogg och Mötleys Wild Side för att den röde rockaren skulle vara på banan igen. Det blev sedermera ett jävla ös med välbekanta hårdrocksrökare och rikligt med alkohol – succe, kort och gott. När sedan Rasmus gick in i väggen vid 3-snåret (haha, var tvungen att hänga ut dig din gamle pirat) så styrde vi hemåt. Själv lyckades jag, efter att först ha ägnat en del tid åt att lokalisera rätt busshållplats (inte alltid lätt under the influence det), somna på bussen till Greenwich. Hamnade därför ute i periferin nånstans, och kom efter diverse bussbyten hem kl 6...

Lördag: väldigt sliten pga lite sömn och fortfarande berusad begav jag mig till Fulham där jag mötte upp med frigolitduon på The Golden Lion, en känd supporterpub. Där spenderade vi ett par njutbara timmar på den mycket gemytliga bakgården, drickandes öl och slukandes en välbehövlig burgare. Efter en trög början så var vi i desto bättre slag när vi gick mot Craven Cottage - är det inte härligt vad ett par kalla kan göra för dagsformen? Nu var inte matchen, Fulham-West Ham, någon höjdare; riktigt medioker och chansfattig. Ljungberg fick man åtminstone se denna gång, tredje gången gillt - han fick stå ut med lite kommentarer från vårt håll... West Ham gjorde matchens enda mål på slutet (skulle nog ha underkännts) varför det blev dödstyst på arenan. Det ser tyvärr inte vidare hoppfullt ut för Fulham nu.Ingen av oss var upplagd för samma utsvävningar som på fredagen, så det blev en stilla men ack så underhållande middag på hotellet. Då jag ändå skulle hem med tunnelbanan hängde Rasmus på. I Westminster hittade vi ingen pub som var öppen, så vi begav oss istället till Soho för att besöka hårdrockspuben Crobar. Nu irrade vi emellertid runt ett tag bland diverse smågator med diverse suspekta klubbar innan vi hittade rätt. Blev ett par öl på detta charmiga hak innan vi vid tvåtiden fann vi det bäst att dra hemåt för att få lite sömn inför söndagen. Rasmus var länge väldigt sugen på att åka med en – hans ord – ”tuk tuk”, ett slags ”cykelvagn”, med ihärdigt trampande förare, som är ett vanligt inslag i centrum. Jag tog själv bussen, höll mig vaken denna gång. Bruksbackenbon skrinlade planerna på en tuk tuk och valde en hederlig taxi som transport västerut.

Söndag:  Inleddes med London  Dungeon. Vid elva äntrade vi detta spektakel, tämligen slitna. Trots att formen inte var på topp – gällde speciellt Rasmus och mig som gick som ostkrokar (Stegens whisky hjälpte dock lite) – hade vi riktigt kul i underjorden bland de diverse attraktioner och lektioner om Londons blodiga historia som rundturen erbjöd. Särskilt skrämmande var det ju inte, men jag och Stegen var allt bra skraja inne hos Sweeny Todd – kändes i mörkret som den gamle mördarbarberaren stod bakom oss, dessutom fick vi för oss att den fan surrade nåt om att klippa av oss rockarhåret. Brrr. Desto roligare var labyrinten som vi hade varit kvar i än om inte guiden ledsagat oss ut, båttturen samt fritt fall-stationen som minst sagt gjorde att man vaknade till. En rolig start på dagen med många skratt. Efter detta gick vi in på en gemytlig pub för att slappna av med ett par pints och käk. Blev sedan en tur över närliggande Tower Bridge innan vi åkte till mina hemtrakter i Greenwich. Väl där gav jag en snabbtur runt universitetet, Greenwich Park samt The Royal Observatory, platsen där tiden mäts och longitud 0 finns. Sprit inhandlades också för flitigt groggande i min enkla boning.

Vid 7-tiden begav vi oss – nu inklusive Claudio – till Brixton Academy och Megadeths konsert. Vi hann se lite av ena förbandet, Job For A Cowboy, ingen höjdare. Stämningen i arenan var dock på topp: allsång till Maiden och Pantera innan Megadeths entré! Vi lyckades få tag på bra platser i mitten på övre sektionen, varifrån vi såg bra. Megadeth brukar ju ofta få svala recensioner pga stelt framförande, men denna gång var det mer fart på Dave Mustaine och kompani, förmodligen inspirerade av den grymma publikresponsen. Och låtmaterialet sedan, ojojoj… Fantastiskt att bli serverade nummer som Tornado of Souls och Hangar 18, bland många andra. Mustaine var märkbart tagen av gensvaret, mäktigt. Snacka om bra avslutning på vår helg. Detta var nog faktiskt en av de bättre konserter jag bevittnat på länge, positiv överraskning (utförligare recension kommer om ett par veckor på www.metalcovenant.com).

På måndagen for jag ut till grabbarna med en väska fylld med lite allehanda saker – värdefullt att få skicka hem några kilon så att inte resväskan väger multum när det är dags att resa hem i början av juni (blir troligen så att jag åker direkt härifrån till Sweden Rock Festival och sedan hem efter den). Sammanfattningsvis var det en jävligt lyckad helg med många skratt och stoff till framtida anekdoter, cheers chaps!

I onsdags var det för övrigt en jordbävning – 5,2 på skalan – vars epicentrum var utanför London. Den kändes även av här, kände att huset gungade så smått, jävligt skum känsla.

Nu ska jag snart bege mig till Bayswater, där rockduon Stegberger/Sjölund nyss checkat in på sitt hotell. Har sett fram emot deras besök länge, och nu när man nyss lämnat in sin uppsats är man väldigt laddad för en späckad helg. Ikväll blir det lite pub- och butikflanerande inledningsvis, och senare utforskning av Camdens rockklubbar. Lördagens stora begivenhet är Fulham-West Ham, söndagens dito Megadeth på Brixton Academy.

Några rader om veckans Champions Leaguematcher (som jag såg dvs): härlig Liverpoolseger mot Inter; en klar uppryckning spelmässigt av de röda även om utvisningen (som faktiskt var hård, vad man än tycker om Materazzi) underlättade. Känns som att de har fina möjligheter till avancemang nu.

Onsdagens möte mellan Arsenal och Milan var en av de bästa matcher jag sett denna säsong: vilket tempo och vilka lirare! Man kan inte annat än imponeras av Milan (som f ö hade en klart mer offensiv inställning än Inter), som ganska komfortabelt stod emot Arsenals fantastiskt finessrika offensiv. Blir svårt för Arsenal nu, svårare motståndare i CL än Milan finns knappast, italienarna har en oerhörd rutin, och ett slagkraftigt lag förstås. Andrea Pirlo är en personlig favorit; med sin oerhörda bollkontroll hamnar han sällan i trångmål, och gör han det löser han det ändå.

Nä nu ska jag åka och möta upp grabbarna, dom ligger klart före mig alkoholmässigt sett. En maffig rapport om helgen kommer nästa vecka, skål!

Igår kväll var så tiden kommen för Bostons stoltheter Dropkick Murphys att underhålla Brixton Academy med sin irländskt influerade form av punkrock. Jag lurade med mig Claudio, som köpte en svarta börsbiljett för 15 pund utanför arenan; biljettmånglaren ville inledningsvis ha 30 pund vilket var inte så lite skamlöst, men det brukar ofta löna sig att stå och dividera ett tag (har inte provat själv men har sett hur det går till). Nu var inte denna spelning slutsåld, så dessa typer hade nog inte mycket till vinst på sina affärer igår.

Eftersom man var halvt stelfrusen efter att färdats i en väldigt kall buss var det bara att beställa en Jack and Coke för att få upp värmen, vilken senare följdes av ett par öl. Inhandlade även ett stycke t-shirt för 20 pund - hutlöst men merchandise brukar inte vara billigt på konserter här.

Efter att ha uthärdat två mediokra förband - Mad Caddies och The Briggs -steg stämningen när Dropkick Murphys rumlade in på scenen. Med sin oerhörda intensitet och spelglädje är de riktigt kul att se på live. Detta är inte vanligtvis inte min favoritgenre musikaliskt sett, men dessa lirare har något speciellt som tilltalar. Låtmaterialet är riktigt starkt, med högenergiska och hårt svängande stänkare som det är totalt omöjligt att inte ryckas med i. Bandet har verkligen många die hard-anhängare - ofta draperade i irländskt grönt (DM har stark irländsk anknytning, Bostonbor som de är) som euforiskt lever om under konserterna så att bara det är en attraktion i sig. Dessutom är låttexterna som gjorda att skråla med i; inte så sällan behandlandes arbetarklassknegande och ölfylleri gör de att publiken identifierar sig med bandet och dess låtar.

Tyvärr var ljudet tämligen illa, den röjande massan brydde sig inte om det förstås men jag hade stundtals svårt att urskilja låtarna; med den intensitet musiken genomförs, med 3 gitarrister som vevar som det gällde livet, blev det grötigt. Dessutom var volymen på tok för hög; jag brukar sällan lägga märke till sånt eller ha problem med hög volym men nu var den klart överdriven. Eller så hade man helt enkelt inte tankat kroppen med en tillräcklig dos alkohol, tål att tänkas på.

Trots detta var det en underhållande konsert med ett mycket bra låtval, gamla örhängen blandades med nytt från det senaste, mycket angenäma alstret The Meanest of Times. Som seden kräver stormades scenen under den klämmiga Kiss Me, I'm Shitfaced av en hel hop brudar, som fick sjunga med och dansa runt. Och under avslutade Skinhead (en antirasistlåt om nu nån får för sig annat) var båda könen välkomna att komma upp. Alltid lika kul att se bandmedlemmarnas sjå att spela på en fullsmockad scen, haha. Se här för ett smakprov, ett par år gammalt:

http://www.youtube.com/watch?v=yFrZOjBk9LY&feature=related

Det är sånt här som kallas att ha kontakt med sina fans, lysande! Helt klart bidrar denna avslappnade inställning till den stora hängivenhet fansen visar prov på gång efter annan. Let's go Murphys!

Har nyss lyssnat på Liverpool-Barnsley (den matchen visades inte på tv här borta), och man måste säga att det känns ganska overkligt. Tydligen missade Pool en rad jättechanser, bara för att se Barnsley avgöra på övertid. Man känner igen detta scenario; Liverpool är för dåliga för att avgöra matcherna, och då kan det ju hända att motståndarna nätar istället. Bedrövligt, på hemmaplan dessutom...

Nu lär ju Benitez få kritik, inte minst av den om fotboll väldigt okunnige Peter Wennman i Aftonbladet, men visst ska väl en vinst vara möjlig mot ett lag spelandes i divisionen under med de spelare som ingick i elvan idag. Har svårt att se att Man United eller Arsenal i en match mot ett på papperet klart sämre lag inte skulle vila ett par spelare inför ett möte med ett av Europas bästa lag (Inter syftar jag på alltså). Så här kan det gå helt enkelt om man är för dåliga på att göra mål....

Jaja, som tur är efter denna besvikelse ska man iväg på en konsert vilken garanterat kommer bjuda på medryckande röj. Ska se Dropkick Murphys på Brixton Academy, let's go Murhphys!

Slänger in en bild nedan på mig och Micke från Wembley förra veckan, tagen efter slutsignalen.

Den gångna helgen tog sin början med en liten pubrunda på fredag kväll här i Greenwich. Jag, Micke och Christian inledde med ett par kalla på Charles Dickens gamla stampub Trafalgar, behändigt belägen vid Themsen. Man längtar redan till dess att uteplatsen där smälls upp (liksom de på andra pubar), lär ju vara gemytligt värre att sitta i solen och dricka öl där:) Besöket på Trafalgar följdes av att vi tog rygg på lite vänner från Devonport House till en pub i Deptford, en kvart bort till fots. Blev några pints där med, men ingen större fylla. Surrade för övrigt med ett stort original till skotte, tydligen ett välkänt ansikte på den puben, förstod inget av vad han sa - skotska är inte lätt att greppa.

På lördagen begav jag mig till Camden för Dark Tranquilitys spelning på Barfly. Min bekante roadie Biffen hade schysst nog pratat med keyboardisten Martin som fixade in mig på gästlistan. Dessutom hade jag hört mig för om möjligheten att få ställa några frågor till bandet för journalistkursen jag läser. Efter ett tag kom Martin ut, och han föreslog att jag skulle slå följe med honom till en intilliggande pub där sångaren Mikael redan satt och vattnade strupen inför giget. Jag var inte sen att beställa in ett par pints heller, och det blev en trevlig pratstund med en ytterst jordnära frontman, liksom vänner till bandet (bl a Mikaels bror Fredrik) som var på besök.

Vi gick även ut på gatan och såg på håll den stora brand som hade startat ett par kvarter bort ett tag tidigare. Det såg väldigt illa ut, enorma lågor, och så här i efterhand står det klart att det var delar av Camden Market som blev totalförstörda. Denna marknad är ett av Londons största turistmål, uppemot 100000 besökare varje helg, så detta var ett hårt slag mot Camden, för att inte tala om affärsidkarna på marknaden.

När jag slutligen äntrade Barfly så stod det klart att det skulle bli en intim spelning, stället var riktigt litet, har för mig nån sa att kapaciteten låg på 200 besökare. Såna spelningar är å andra sidan kul som omväxling (vilket Mikael sa att han uppskattade med denna lilla brittiska turné), och resultatet blev en sån där härlig känsla av förbrödring band och åskadare emellan - båda befann sig i ett svettigt lyckorus, gott så! Göteborgarna hade nu också längre speltid till sitt förfogande jämfört med när jag såg dem senast så det bjöds på såväl gammalt som nytt. Ljudet var dock inte optimalt i denna skobox till lokal.

Efter spelningen blev det ännu mer öldrickande - vi svenskar kan ju sånt, om man säger så - och mingel med bandet och deras vänner, anhöriga och fans, alla uteslutande genomtrevliga. Tack för ölen Martin (och Jägern, Fredrik:). Det omfattande alkoholintaget gör att minnet av slutet av kvällen/natten sviker, men jag kom uppenbarligen hem till slut, vilket måste betecknas som en bedrift/ren tur. Har nåt minne av att jag hade väldiga svårigheter att fokusera på vad som stod på tidtabellen på busshållplatserna , haha. Yrade runt ett tag sökande efter rätt hållplats, det minns jag, så har för mig att jag fick fråga ett antal busschafförer för att hitta rätt. På söndagen var man allt annat än människa, men det får man ta. A fun night had by all. Batteriet i kameran var tyvärr urladdat, så jag bifogar en annan bild nedan (från http://flickr.com/photos/tags/lastfm%3Aevent%3D428963/) som får illustrera den ömsesidiga trivselfaktorn på Barfly.

På tisdag spelar Danko Jones på ett mindre ställe; hade möjlighet att komma in på gästlistan även då, men jag tror att jag får skippa den spelningen. Måste komma igång med att skriva ett arbete till Migrationkursen nu, har varit lite lat den sista tiden. Och nästa konsert är ändå redan på lördag: Dropkick Murphys på Brixton Academy - blir nog ös som vanligt.

På onsdagen var det så dags för mig, Micke och Christian att bege sig till Wembley Stadium för landskampen mellan England och Schweiz. Efter en fish and chips på Weatherspoon började vi vår resa i god tid, 2 timmar innan avspark. När det var dags för byte av linje i Canary Wharf stötte vi dessvärre på problem: Jubilee Line var inte i bruk pga nåt stopp på linjen. Störningar på tunnelbanekommunikationerna är ju vardag här, inte minst eftersom ombyggnader och upprustning pågår, men hitills har vi inte upplevt några större problem vid färd till diverse aktiviteter. Det fick vi dock nu; Canary Wharf är en viktig knytpunkt så det är oftast hiskeligt med folk som passerar där, och nu blev det således trångt värre. Var bara att gå tillbaka och ta en annan linje, men det var det ju oändligt många fler som var tvungna att göra; det tog ett tag innan vi kunde pressa oss in i ett av de fullständigt packade tågen.

Efter ytterligare ett linjebyte, slutligen med kurs mot Wembley Park, insåg vi att det skulle bli på håret att hinna. Det blev till att halvspringa från stationen, men vi missade ändå de första fem minuterna - vi var långtifrån ensamma om det, typiskt att detta skulle ske just denna kväll.

När vi slog oss ner på våra platser kändes det dock inte detta missöde som hela världen, även om man hade velat se när spelarna marscherade in, nationalsångerna osv. Det var verkligen en mäktig arena, kapaciteten är 90000 (publiksiffran denna match var 86000; det var ju ändå en vänskapsmatch). Vi satt nästan längst ner på högsta etaget på långsidan, och sikten var perfekt, man fick verkligen en bra bild av spelet på planen. Det var rätt bra drag på läktarna trots allt, även om det nog inte kan jämföras med en het tävlingsmatch.

Inledningen var lite tveksam, England hade bollen men man rullade mest bara lädret runt, och felpassen var många. Till slut tricksade sig dock Joe Cole sig runt på kanten och spelade in till Jenas som bara behövde sätta foten tilll. England stärktes av målet och skapade några bra chanser, men i mitten av andra halvlek kvitterade Schweiz efter lite tafatt engelsk försvarsspel vilket lär ha förargat Fabio Capello, som för övrigt förflyttade sig från bänken till kortlinjen stup i kvarten. 2-1 kom emellertid ganska omgående, målskytt var nyss inbytte Wright-Philips efter fint förspel av Rooney och Gerrard. Capello var förhållandevis sparsam med byten, vilket var en indikation på att han verkligen ville inleda sin sejour med en seger. Och seger blev det, vilket var helt rättvist med tanke på att England skapade fler chanser än Schweiz, vlika var väldigt bleka. Något särskilt övertygande spel var det dock inte av England, Capello pekar idag på såväl positiva som negativa aspekter i matchen. Givetvis kommer det att stämma bättre efter fler samlingar, men samtidigt är ju spelarurvalet rätt så begränsat i England - något Capello själv uttryckt. Fler spelare med kvaliteter liknande Joe Coles (som dock är ganska ojämn), dvs fin teknik på små ytor och förmåga att göra något som bryter mönstret,  skulle vara välkommet. David Bentley stod åtminstone för en lovande insats. Sämst var utan konkurrens den irriterande slarvigt spelande  Ashley Cole; man kan ställa sig tvivlande till om han verkligen hade brytt sig om frugans förhållningsorder gällande uteliv (dylika "nyheter" gräver tidningarna ständigt fram i det här landet:)

Efter matchen var slut tog det lång tid innan vi nådde tunnelbanan; med så pass mycket folk måste polisen använda avspärrningar för att det inte ska bli totalt kaos. Sammanfattningsvis var det en upplevelse att se en match på Wembley, väldigt mäktigt som sagt. Måste försöka få tag på biljett till FA-cupfinalen i vår också, men det lär vara lättare sagt än gjort. Idag bokade jag i alla fall biljett till Brasilien-Sverige, jubileumslandskampen, på Emirates Stadium. Det ser jag verkligen fram emot; det är ju sagt att länderna ska komma med sina bästa lag.

Denna vecka avslutades på söndagen med ett besök på Craven Cottage i sydvästra London och matchen Fulham-Aston Villa. Fick för några veckor sedan ett erbjudande per post från Fulham FC att köpa biljetter till denna match för endast 15 pund, detta med anledning av att min födelsedag äger rum under februari. Ett kanonerbjudande minst sagt - inte ens hälften av ordinare biljettpris - som man bara var tvungen att utnyttja. Christian hängde på också; 20 pund var priset för ytterligare spekulanter, fortfarande mycket överkomligt.

I Aston Villa återfanns som vanligt Olof Mellberg, men det var ändå Fulham som fick våra sympatier under denna drabbning, om än mest av egoistiska skäl. Det vore ju bra om de klarade sig kvar så möjligheten finns kvar att se Premier League-fotboll i Fulham även i framtiden, inte minst med tanke på att det är ganska lätt att få tag på biljetter till deras matcher, såvida det inte gäller ett toppmöte (försökte till Man Utd-matchen, men den sålde slut snabbt). Som Liverpoolfan så såg jag själv dessutom att Villa; stabila denna säsong och ett potentiellt hot till LFC om fjärdeplatsen; tappade poäng. Samtidigt blir man ju ibland påverkad och vill att hemmalaget ska klara sig bra, speciellt när det rör sig om en underdog som Fulham. Craven Cottage är för övrigt en charmig arena, inte alls vidare modern och lite skruttig ärligt talat, men fint belägen alldeles vid Themsen. Kul med en traditionsrik stadion också som motpol till mer moderna diton. Undersökte även ett par pubar som kommer att vara lämpliga attraktioner när mina rockbröder Johan och Rasmus kommer över om tre veckor:)

Fulham, med svenskbekante Roy Hodgson som manager numera,  var helt klart det bättre laget och bjöd på ett snabbt passningsspel oftast signerat den kreativa mittfältstrion Bullard, Murphy och Davies. Dessvärre saknar man en riktig striker på topp. Aston Villa var ganska bleka, men tog ledningen genom ett olyckligt självmål av Aaron Hughes. Därefter klev emellertid Jimmy Bullard in i handlingen: först stod han för ett perfekt inspel till Davies kvittering, sedan smekte han läckert in en frispark till 2-1 och seger för hemmalaget. Ett mäktigt jubel utbröt, detta var en ytterst viktig seger som ger Fulham häng på lagen ovanför strecket. Roligt att se Bullard tillbaka efter stora skadeproblem, han är en sevärd lirare; väldigt energisk och spelskicklig - helt suverän idag. Blev även imponerad av nye norske mittbacken Hangeland. Sammanfattningsvis en mycket bra och välspelad match, kan nog vara den bästa jag sett här i London hitills. Vi satt nära planen vid ena målet, vilket är kul men samtidigt är inte sikten optimal till andra planhalvan. Det är dock inget som förtar upplevelsen som helhet.

Helgen har annars varit ganska städad för min del. På fredagen blev det några pints på Students Union - var några band som spelade, helt ok, mycket folk - och nån drink på Desperados, ett mexikanskt ställe. Eftersom jag inte ville vara bakis på fotbollen tog jag det lugnt på lördagen, beskådandes fotboll på puben. Imorgon kan det å andra sidan vara dags att tömma några glas på Weatherspoons, det är lite folk jag känner som brukar infinna sig där på måndagar.

Måste även börja med ett par skoluppgifter, men veckans höjdpunkt blir England-Schweiz på Wembley på onsdag, rapport därifrån kommer på torsdag eller fredag. Schweiz ska väl England kunna besegra i alla fall tycker man, Capello vill nog gärna börja med en seger också.