I lördags var det så dags för en heldag: skivmässa, England-Brasilien, konsert med Deep Purple samt inflyttningsfest. Då jag var lite sliten pga ölande kvällen innan kom jag iväg sent, men anlände till Kensington vid tvåtiden vilket gav några timmar till botanisering. Efter att ha löst inträde gick jag dock iväg en sväng för att hitta en pub där jag kunde inmundiga en efterlängtad pint. Hittade en synnerligen charmant inrättning där jag beställde in en Heineken av en förtjusande tös och satt och laddade inför vad som komma skulle. Ringde också ett par samtal för att uppdatera mig om händelser i Kramfors; herrar Sjölund och Stegberger redogjorde grundligt om detta.

Nu var man i form för att utforska alla skatter på skivmässan. Den var mycket riktigt av imponerande storlek, och full av konossörer som metodiskt gick igenom alla bord och handlare. Det fanns verkligen en jäkla massa att välja på av LP:s, singlar, CD:s, videos, merchandise såsom turneprogram, med mera. Det är alltid kul bara att se besökarna, och säljarna, på såna här tillställningar; gemensamt för alla är ett brinnande intresse för musik och samlande. Exempelvis kunde man beskåda en kille som hade med sig en egen portabel skivspelare för att lyssna av intressanta objekt. Det var även säljare från Sverige närvarande faktiskt.

I fråga om utseende ser man alltid på såna här tillställningar ett stort antal kufar, ofta i hästsvans, som metodiskt och passionerat undersöker utbudet. En sån är ju jag själv; detta är som sagt bland det roligaste jag vet, speciellt om man hittar några fynd eller skivor man sökt efter ett tag. I och med att jag som boende på vandrarhem har brist på förvaringsutrymme, plus att det blir mycket att dra med sig om man ska fara hem, fick jag emellertid ligga lågt med inköpen. Dessutom skulle jag på konsert och ville inte behöva bära på så mycket om det inte gick att lämna in i garderoben.

Men till slut kunde jag föga oväntat inte motstå frestelsen utan slog till på några vinylplattor jag hade skymtat. Den lilla men ack så tillfredställande skörden bestod av: Pantera – Power Metal; Faith No More – Introduce Yourself; och Paradise Lost – Forever Failure (maxisingel). Speciellt den första var kul att få tag på. I tillägg till detta inhandlade jag ett gammalt turnépass med Anthrax med fräckt NOT-motiv samt ett pack plastfickor till tjocka cd-skivor. Det sistnämnda objektet var jag också jävligt nöjd med att ha hittat; har länge sökt plastfickor till tjocka CD-skivor – såna är vanliga idag när plattor ofta släpps i digipackomslag, med en bonus-DVD osv. Var också sugen på lite annat, som t ex ett tufft turnéprogram med Twisted Sister från Come Out And Play-turnén, men jag fick hålla tillbaka min inköpsdrift.

Nu var det inte mycket tid kvar till matchen England-Brasilien. Irriterande nog dröjde det innan tåget behagade lämna stationen – transporterna i London kan man ju bli galen på ibland – så jag missade början av matchen. Kom till sist fram till puben The Trout vid stationen i Hammersmith, där en massa rockare hade samlats. Bilden var tyvärr dålig, men man kunde i alla fall se att Brasilien förde matchen komfortabelt och vann med 1-0 vilket var i underkant. Inte oväntat förstås, speciellt då England hade några spelare borta. Stötte i baren också på Errol, en irländare jag känner från konsertbesök i London. Han och hans kompis hade en biljett över så vi hängde utanför ett tag för att få den såld – förbandet The Crave var inget vi behövde se heller. Efter ett tag såldes biljetten till en tacksam kille varpå vi gick in i den legendariska arenan. Som tur är kunde jag lämna in min skivpåse i garderoben, och sedan avancera mot den proppfulla baren.

Konstigt nog har jag bara sett Deep Purple vid ett tillfälle tidigare, på Sweden Rock 2006, och den gången var jag så trött/full att jag endast såg 5-6 låtar. Därför hade jag sett fram emot den här konserten – att den dessutom var på legendarisk mark gjorde inte saken sämre. Inledningen med Highway Star var grym, och publiken var med på noterna från första stund. Vi stod bra till, rätt långt fram på vänster sida. Det var förstås en upplevelse att se såna klassiska lirare i aktion. Särskilt kul var det att se den genuina spelglädje som herrarna fortfarande har efter alla år; Roger Glover(bas) showade som bara den med åskådarna, medan Steve Morse (gitarr) visade sitt sedvanliga breda leende mest hela tiden. Även Ian Gillan (sång) och Don Airey(keyboards) verkade trivas förträffligt, och det skojades friskt mellan medlemmarna på scenen. Ian Paice var dock mer tillbakadragen, fullt koncentrerad på sitt ytterst kompetenta, tunga trumspel.

Och vad gäller musikaliskt kunnande så får man ju konstatera att det här är gubbar som synnerligen kan sin sak. Musikanterna i bandet fick alla utrymme att briljera titt som tätt, och det lät kanon helt enkelt, med ett sjuhelsikes driv och sväng. Som sagt, dessa herrar har ju erfarenhet i branschen som heter duga. Ibland blev det en smula långdraget med diverse jams och solande, men inte desto mindre imponerande att ta del av. Ian Gillan sjöng ok också tycker jag, även om det var lite svårt att bedöma hans insats eftersom publiken var så högljudd. Vad gäller låtmaterialet bjöds det på en lång rad örhängen som Strange Kind Of Woman och Smoke On The Water (säga vad man vill om det riffet; visst fan är det stencoolt), men även nyare nummer som lät riktigt bra, t ex Rapture Of The Deep. Här är setlistan:

Highway Star /Things I Never Said /Maybe I'm a Leo /Strange Kind Of Woman/Wasted Sunsets  /Rapture Of The Deep/Fireball/Contact Lost /Guitar Solo /Sometimes I Feel Like Screaming/The Well Dressed Guitar /Wring That Neck /No One Came  /Keyboard Solo /The Battle Rages On /Space Truckin' /Smoke On The Water. Extranummer: Green Onions /Hush/Bass Solo /Black Night

En mycket trevlig lördagkväll detta: ett jätteklassiskt band med jätteklassiska låtar uppträdandes på en jätteklassisk arena. I publiken fanns även Janick Gers (Iron Maiden); han lufsade in i sin gamla täckjacka när vi stod och sög i oss den sista drinken innan showtime, och sågs sedan skriva lite autografer till yngre beundrare. När jag tagit mig tillbaka till Greenwich igen var meningen att jag skulle infinna mig på Orhans inflyttningsfest ett par kilometer bort. Jag gick dit, men kunde försmädligt nog inte lokalisera festen; hade glömt att jag hade slut på pengar på mobilen, så jag kunde inte ringa och höra efter till vilken ingång jag skulle gå. Bara att spatsera hemåt igen, men ärligt talat var jag belåten som det var. Med lite flyt kommer jag snart att infinna mig på Hammersmith igen för att se ännu ett klassiskt band där: Motörhead, med Girlschool och The Damned som förband – smaka på den rockfaktorn:)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i b...

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemre...

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besök...

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare...

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of...