I fredags såg jag en konsert som var smått annorlunda jämfört med de jag vanligtvis brukar närvara på. Madball från New York spelade på Underworld i Camden. Dessa spelar hardcore, en musikstil som jag länge haft viss smak för - om än inte närmelsevis i samma utsträckning som hårdrock, heavy metal, thrash metal, death metal etc.... Har väl sett några gig i denna genre förut, men det var ett tag sen, och eftersom jag dessutom tvingades skippa Sick Of It All – Madballs kollegor från NY – de senaste två gångerna de var i London, på grund av studier, så var detta ett ypperligt tillfälle att få sig en dos hardcore.

När jag, rätt sent, anlände var det tjock med folk inne på Underworld - måste ha varit i stort sett slutsålt denna afton. Följaktligen var det ganska trångt i den rätt lilla men ack så charmiga lokalen. Det var dock inte bara på grund av detta som jag intog en plats på övre plan; på golvet nedanför kunde man redan under andra förbandet Knuckledust skåda aktiviteter man helst ska hålla sig på avstånd ifrån om man inte är på humör att delta i dem. Hardcore framkallar ofta ett rus av energi och adrenalin som de mest hugade åskådarna ger utlopp för under konserterna; man kan sålunda se halsbrytande övningar som till exempel ett ilsket fäktande med armar och ben, orsakat av den testosteronstinna, aggressiva och tunga musiken. Kan väl liknas vid en våghalsigare form av moshing under metalkonserter. Utövarna är dock vana och ser upp för och hjälper varann. Med det sagt är det som sagt inte alls en dum idé att hålla sig på avstånd.

Från det att Madball klev på scenen och fyrade av första stänkaren, var det mycket riktigt ett sjövilt ös. Förutom gymnastik som nämnts ovan så var det också en strid ström av stagediving; den mest tjusiga kom utan tvekan när en kille med en apas smidighet klättrade via scenen upp på sidostaketet för att avsluta med en elegant bakåtvolt ner i publikhopen. Högsta poäng! Skönt att ta del av var även den påtagliga gemenskapen mellan alla närvarande, fans och bandmedlemmar, i hardcorens namn. På tal om just stagediving så utbrast sångaren Freddy Cricien att ”this is your stage”, för att klargöra att fansen var mer än välkomna upp.

Cricien studsade exalterat omkring med ett leende på läpparna, medan basisten Hoya och gitarristen Mitts – båda med betydligt större kroppsomfång, speciellt den förstnämnde – var mer stillastående men på lika uppsluppet humör. Musikaliskt blev vi serverade ett inte jättelångt men inte desto mindre lysande set, med flertalet ösiga guldkorn. Kort sagt en förstklassig hardcoreföreställning, med inslag av metal – i sanningens namn skiljer de två stilarna sig inte så mycket åt. Hur det än är så är det alltid en fröjd att se att hur aggressiv musiken än må vara, finns det alltid en glädje och gemenskap som genomsyrar allt och skapar en svårslagen – jag vill även mena unik - stämning. Detta är en av faktorerna som är så tilltalande med den musikstil vi alla håller så kär.

På lördagen kände jag mig kort och gott sugen på att bli full. Det är ju också inte alls onyttigt att ta sig en liten bläcka ibland för att rensa i hjärnmaskineriet. Måhända är detta en tes som saknar vetenskapligt fog; men vad fan, jag tror på den och det räcker för mig. Jag presenterade upplägget för Adam, en jättelik Nya Zeeländare här på vandrarhemmet, och han var inte svår att övertala. Han hade på fredagen druckit 20 shots Jägermeister i baren – de kostade kvällen till ära 1 pund styck varför det var ett tillfälle som inte kunde missas.

Jag inledde med ett par pints beskådandes Manchester City-Chelsea på The Mitre, min stampub för fotbollsmatcher på TV. Jag mötte upp med Reiner, min kanadensiske fotbollstokige kollega. Efter detta möte, kallat The Clash of The Cash av förklarliga skäl, gick vi vidare till Spanish Galleon, en pub som är passande när det visas spansk fotboll. Nu var det dock Inter-Juventus från italienska ligan som visades. Utanför stötte jag ihop med Stefan och bestämde att vi skulle sammansluta senare. Jag gick tillbaka till St Christophers och efter ett par pints med Adam och Chris, en annan, dock betydligt mindre, Nya Zeeländare drog vi ut i Greenwichs charmerande publiv.

Det hela slutade precis som jag hade tänkt mig: med en inte alls oansenlig berusning. Vi besökte i tur och ordning Spanish Galleon, Desperados och Bar de Museé. Sittningen på den sistnämnda inrättningen kommer jag inte ihåg särskilt mycket; inte heller hemkomsten. Fick dock klargjort för mig av ett par övriga hyresgäster att jag hade varit ”pissed”. Detta är ett av de engelska uttrycken för svenskans ”kanonfull”. Ytterligare benämningar inkluderar: ”hammered”, ”smashed”, ”shitfaced”, ”bladdered”, ”bombed”, ”blasted”, ”tanked” med många flera. Att det uppstått så många adjektiv att använda sig av beror förstås på att folket på denna ö inte sällan hamnar i ett dylikt tillstånd. Man kan alltså konstatera att de har stor kunskap och förnuft inom detta område – det har de då inte i en del andra områden, men detta är ju ett av de mest väsentliga för att möjliggöra en tillfredställande tillvaro i livet.

Som en följd av detta rejäla vätskeintag var jag på söndagen riktigt bakis. Men det är ju förstås en naturlig följd som helt enkelt ingår i paketet. När jag återhämtat mig någorlunda följde jag med Charlie till Greenwich Market. Denna är en stor attraktion i Greenwich, och inte undra på då den marknaden – som sätts upp varje lördag och söndag – är ytterst gemytlig att besöka, med en massa försäljningsstånd med allehanda ting. Reiner är som sagt en av försäljarna; han har en rätt bra åtgång på sina handgjorda hattar. Det jag tycker är höjdpunkten med marknaden är dock tveklöst alla dess matstånd; man blir inte lite sugen när man strosar omkring där. Det brukar bli nåt smakfullt matinköp därifrån varje helg. Med fördel kan man sedan gå ner och inta födan vid bänkarna alldeles vid Themsen – så skedde även denna gång.

På jobbfronten är det i skrivande stund intet nytt. Jag väntar fortfarande på besked angående jobbet i Abingdon; måste ju bara komma ett sådant denna vecka. Har emellertid även de senaste dagarna sökt ett par jobb till för att eventuellt ha andra möjligheter. Det visar sig förhoppningsvis snart hur min närmaste framtid ser ut.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i b...

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemre...

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besök...

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare...

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of...