I söndags tog jag en paus i det stressfyllda skolarbetet och drog iväg till Camden för att beskåda Napalm Death på The Underworld. Kände mig dock inte vidare pigg – har varit rejält förkyld i en vecka – men lite grogg som färdkost gjorde susen. Efter tre förband, varav The Rotted bjöd på fint rens , gjorde Birminghamgruppen entré till stort jubel. Har sett Napalm Death live vid tre tillfällen tidigare och då som nu bjöd den på ett professionellt, energiskt och underhållande framträdande. Napalm Death är en banbrytande instituion inom genren Grindcore, och om man är helt oinvigd i bandets musik kan den nog framstå som en smula olyssningsbar. Låtarna är ofta – men långt ifrån enbart - kompromisslösa höghastighetsnummer med smattrande trummor samt med sång som är växelvis guttural/skrikig. Det finns säkert de som i ren lathet skulle kalla musiken för ett rent oväsen, men inget kunde vara mer fel. Napalm Death är i själva verket utomordentliga kompositörer – låtarna är väldigt välgjorda och ofta, faktiskt, grymt medryckande med ett effektivt driv.

I en livesituation smittar detta – i kombination med bandmedlemmarnas hängivenhet till det de gör – av sig på publiken. Denna kväll åstadkom Napalm Death mycket riktigt ett skogstokigt röj på The Underworld. Fansen for omkring som jehun i moshpiten och det stagedivades åtminstone ett par gånger per låt. Hettan var tryckande, och speciellt den oefterhärmlige vokalisten Mark ”Barney” Greenway svettades ymnigt. Barney är en av de allra mest sevärda frontmännen som existerar. Han lever sig in totalt i musiken vilket manifesteras sig i ett högst okonventionellt men ack så underhållande rörelseschema på scenen. Han fäktar med armarna, yr rastlöst runt som en galen hund och levererar ivrigt sången med primalt ursinne. Mellan låtarna är han istället avslappnad, humoristisk, ödmjuk och med en härlig distans till sig själv och den aggressiva musiken hans band spelar.

Bandet släpper en ny skiva i Januari och bjöd på två smakprov därifrån vilka lät lovande. Annars var setlistan en blandning av senare nummer som When All Is Said And Done och klassiska örhängen som Suffer The Children och Scum. Ljudet var både kompakt och vasst - Mitch Harris gitarrsound i de tyngre partierna var totalt jävla mördande. Napalm Death är ju också kända för att i sina texter och uttalanden behandla diverse avarter och missförhållanden i samhället. Barneys kommentar om religion – ”as you all know, it´s just a load of nonsens” – mötte stort bifall liksom förstås den sedvanliga Dead Kennedys-covern Nazi Punks Fuck Off. Den senare som vanligt med Barneys tillägg efter låtens slut: ”...unless you fucking think”.  Såväl band som publik stortrivdes, vad mer kan man begära av en söndagkväll som denna. Fucking brilliant.

Imorgon ska jag bevittna en spelning av vilken jag väntar mig ös i liknade stil – Airbourne på Astoria. Dessa australiensare släppte sin lysande debutplatta Runnin´ Wild förra året och har gjort kometkarriär; de är ett av de hetaste hårdrocksbanden för tillfället vilket den stora uppmärksamheten kring deras turné här borta vittnar om. Jag såg dem på Sweden Rock Festival i somras och blev tämligen golvad; snacka om högenergisk rock n´roll utan krusiduller. Dessutom röjer bandmedlemmarna på scenen som om det gällde livet. Känns som ett helt okej sätt att spendera en fredagkväll på; kommer att kombineras med flertalet bägare. Här nedan är en länk till en suverän video till plattans titellåt, innehållandes en skön biroll av en ikon i branschen som inte oväntat är ett stort fan av de hårt rockande festprissarna.

http://uk.youtube.com/watch?v=2T6e_mk0O24

En order: kolla in Motörheads nya video till stänkaren Rock Out från senaste, utmärkta plattan Motörizer  – kanonvideo:) Simpel men genialisk hyllning till såväl Lemmy och kompani som denna underbara musikstil i stort. Värmer i hjärtat.

http://uk.youtube.com/watch?v=v4b3MBkOx5k

Man blev ju inte lite sugen att bevista Motörheads konsert på Hammersmith Apollo imorgon – tillsammans med Saxon och Danko Jones – men då jag för länge sedan prioriterade bort denna tillställning så fanns det nu inte ståplatsbiljetter kvar. Dessutom var biljetten rätt dyr, och jag har flera konserter inplanerade de kommande veckorna ändå. En annan konsert som svider lite att ha missat är Opeth i torsdags; de är ju alltid en njutning att se. Samma sak där, hade inte bokat biljett så det fanns inga bra platser. Gjorde ett försök att komma in på gästlistan för Metal Covenant men den var redan full – inte konstigt med tanke på svenskarnas popularitet i England. På söndag ska jag emellertid se Napalm Death på The Underworld. Eftersom det är bra jävla stressigt och mastigt för tillfället med uppsatsarbete så blir detta ett ypperligt tillfälle att med hjälp av fylla (flera veckor sedan jag fick avnjuta en sådan, har inte haft tid) och klämmig grindcore rensa hjärnan.

För att ytterligare referera till Motörhead så läste jag igår en intervju med Lemmy där han fick en fråga om nedladdning av musik:

Is it okay for kids to download music for free and support your support their favourite bands by buying their merch?

(Lemmy): No, it´s not okay because then you´re just taking all our money away from us. When you get your pipes fixed, you don’t expect the plumber to do it for free because it´s cool. You have to pay for a commodity and music´s a commodity.

Om man tar sig tid att försöka använda hjärnan - och tänker ur artistens perspektiv - så träffar ju Lemmy huvudet på spiken här. Visst, alla som laddar ner en skiva skulle väl inte ha köpt den istället till att börja med, men givetvis förlorar banden pengar på nedladdningen. Och framförallt är ju en skiva en produkt som vilken annan, den är inte gratis att framställa.

För att avrunda i mer positiv anda så måste jag säga att historien om bedragaren som utgav sig för att vara Francis Rossi i Status Quo det mest fenomenala jag läst om på länge:http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article3793813.ab

Alltså, hur är något sånt här möjligt? Det är ju inte så att Status Quo och Francis Rossi är något okänt band direkt.... Fantastiskt roligt:)  

En av alla de jag lärt känna här i Greenwich, Aaron, är en minst sagt inbiten Arsenalsupporter. När han för några veckor sedan erbjöd sig att boka biljetter till Carling Cup-mötet mellan Arse och Wigan så nappade jag direkt. Eftersom biljetter till denna match var på så kallad General Sale – vilket innebär att även icke-medlemmar kan boka – så var det lika bra att passa på. Trots att Arse är ett fiendelag för en Liverpoolanhängare som mig så har jag inga problem med att erkänna att jag finner deras spelstil underhållande. Dessutom kostade biljetten endast 20 pund då det var ett möte i Carling Cup.

Jag, Aaron, hans brorsa samt kompis begav oss i tisdags norrut i god tid. Vi skulle i närheten av arenan möta upp med Peter – såväl min som Aarons tyskalärare - på puben The Holloway. Efter lite snabbkäk plus en snabb visit på klubbshopen (mina inköp där var dock inte för eget bruk, hemska tanke, utan med anledning av önskemål från Mr Ullberg of Kramfors) rann dessvärre tiden iväg som bara den, så vi hann bara med någon enstaka pint innan vi måste gå mot stadion. Väl utanför vår sektion var det dock fullsmockat med folk, så när vi väl kommit in hade ca fem minuter redan passerat. Platserna var kanonbra, på kortsidan men på andra etage vilket gjorde att man hade en suverän överblick. Emirates Stadium är imponerande överhuvudtaget på många sätt, men så är den ju endast ett par år gammal och modern och fräsch.

Arsenal ställde upp med ett lag bestående enbart av unga spelare, i linje med manager Wengers policy att utveckla dessa. The Gunners skapade flera vassa chanser tidigt i matchen och bjöd på fin anfallsfotboll präglad av kvickhet, teknik och precist passningsspel – det märks att alla spelare är skolade att spela på samma sätt. Deras fotboll är ofta mycket sevärd, men ofta också något ineffektiv, så också denna kväll till att börja med. Wigan hade mindre boll men var ganska farliga när de gick framåt – de har ju faktiskt ett par riktigt duktiga spelare som Valencia och Palacios, och även högeryttern De Ridder var bra. Zaki, som varit en sensation denna säsong med 8 ligamål, var emellertid relativt osynlig matchen igenom. Wigan jämnade ut spelet efter Arsenals inledande dominans, men så i slutet av första halvlek gjorde Simpson 1-0 för hemmalaget, genialt framspelad av Wilshere.

Detta gjorde förstås att de unga spelarnas självförtroende växte, och i andra halvlek var Arsenal det överlägset bättre laget – trots allt remarkabelt med tanke på att man mötte spelare som har mångårig erfarenhet från spel på högsta nivå. Men så innehåller detta lag också flera jättetalanger. De som utmärkte sig mest var utan tvekan 16-årige Jack Wilshere (briljant tekniker som flyter fram med bollen klistrad vid foten), 17-årige Aaron Ramsey (mångsidig, skicklig mittfältare som är klok för sin ålder) samt 19-årige Carlos Vela (målfarligt kvicksilver med underbar bollkänsla). Den sistnämnde mexikanen förarbetade tjusigt till Simpsons andra mål och gjorde senare 3-0 med en utsökt chip över Kirkland i Wigans mål.

Hemmapubliken (59000 denna kväll, inte långt ifrån fullsatt) stortrivdes så klart, även min kompis Aaron som flög upp och ner och skrek och gastade – han tappar all objektivitet när hans lag spelar, men engagemanget är det inget fel på. Man måste ju berömma Wenger som har format ett sånt här talangfullt och sevärt lag. Det ska dock sägas att det inte bara består av egna produkter, utan både Ramsey och Vela köptes in för en ansenlig summa med tanke på deras låga ålder, och nu etablerade a-lagsspelare som Walcott, Denilson och Diaby var också på samma sätt kostsamma värvningar. Samtidigt är det ju fjärran från t ex Chelseas astronomiska, skrupelfria värvningspolicy, så Wenger, som annars emellanåt framstår som en ytterst enögd tjurskalle, har i detta avseende min beundran.

Trots att det blåste kallt så in i helvete så var detta en gemytlig kväll med stort underhållningsvärde. Nu blir det dock inga evenemang för mig på ett tag (Napalm Death nästa söndag) på grund av uppsatsskrivandet jag måste ägna mig åt. Stressen börjar komma krypande; måste verkligen jobba disciplinerat den närmsta tiden. Tyvärr fick jag lägga ner planerna på att resa och se Liverpool-Fulham nästa lördag. Det hade varit fantastiskt roligt eftersom den går i svenska supporterklubbens regi, men det hade inneburit att jag hade fått ännu mindre tid till att slutföra uppsatserna. Den sista månaden innan jullovet kommer att bli jobbig och hektisk, men den innehåller även en del potentiella höjdpunkter i form av gig och fotboll.

Eftersom batteriet i kameran försmädligt nog var urladdat så blir det inga fenomenala, knivskarpa foton (bäst jag tillägger att detta skrivs med rejäl ironi) till detta inlägg...

Ett band vars låtar var vanligt förekommande under de alkoholstinna metaltillställningar jag och mina kumpaner från Kramfors deltog i på 90-talet var amerikanska Biohazard. Det var särskilt plattan Tales From The Hard Side från 1994 som spisades hårt. Nämnda skiva innebar stora framgångar för  den tuffa metal/hardcore-hybriden från New York; den sålde i en miljon exemplar. Med åren förlorade dock bandet mark allt eftersom, medlemmar hoppade av och man gav till slut upp 2006. I början av detta år meddelades det emellertid att Biohazard skulle återförenas i sin klassiska sättning och turnera med anledning av sitt 20-årsjubileum. Jag var inte sen att boka en biljett till spelningen på Astoria i London i måndags.

Först ut var två förband, båda hardcorekonstellationer från England. Det första, Romeo Must Die, bjöd på finfina, förkrossande tunga toner som gjorde att adrenalinet kom igång; det andra, Your Demise, bestående av unga slynglar, lät ganska illa tyvärr. Efter dessa låg det en spänd förväntan i luften, och jublet var stort när Biohazard – en banbrytande grupp inom denna genre – visade sig och öppnade med Shades Of Grey. Soundet var tungt så det förslog, och det moshades och studsades omkring till det sköna groovet i hits som Tales From The Hard Side, Punishment och Five Blocks To The Subway. Det var kort sagt ett jävla röj emellanåt, men även snuskigt varmt och trångt varför jag såg merparten av spelningen från en strategisk position vid baren.

Setet bestod av låtar enbart från de tre första plattorna. Gitarristen Bobby Hambel lämnade bandet efter den tredje skivan – Tales From The Hard Side – och han uttryckte flera gånger från scenen hur mycket han uppskattade att vara tillbaka. Både han och resten av bandet fick ett varmt mottagande; det märktes att det var många som i ilkhet med mig hade väntat länge på att få se bandet live. Den energiske gitarristen/sångaren Bobby Graziadei var så uppspelt att han inte bara kastade sig ut i publiken utan också spelade en låt ståendes på densamma(två vakter fick hjälpa till att balansera honom)! Sångaren/basisten Evan Seinfeld eldade å sin sida på publiken i karakteristisk ”Brooklyn style”.Efter det avslutande numret hoppade medlemmarna ner i diket mellan scenen och staketet och tackade fansen samt poserade för foton. Bobby Hambel dröjde sig kvar längst och hoppade till sist över staketet för att mingla med åskådarna som var kvar - vilken kille! Det är alltid lika kul att se ett band som sätter värde på sin publik och bjuder på sig själva.

Nu dröjer det dock ett tag innan jag bevistar en konsert; Napalm Death om två veckor. Är emellertid sugen på att se Opeth också ett par dagar innan. Men viktigare är nu att komma igång med uppsatsskrivandet. Det är deadline på en uppsats 14/12, men de två andra som har deadline 8/1 vill jag också slutföra så fort det går. Det vore nämligen oerhört skönt att åka hem för jullov i vetskap om att man är – åtminstone så gott som – färdig, så att man kan slappna av istället för att ha skolarbetet hängande över sig. Det blir till att jobba hårt som fan under de veckor som återstår av terminen; börjar känna lite stress men förhoppningsvis flyter det på bra när man väl har börjat.

För att komma igång med arbetet blev det inga utsvävningar alls denna helg. Det enda jag företog idag var besök på puben beskådandes Arsenal-Manchester United (rättvis Arseseger) samt Liverpool-West Brom (behaglig resa för The Reds, kul att Keane fick till det på riktigt). Jo just ja, ikväll hängde jag även med några av grannarna för att bevittna ett spektakel vid namn Bonfire Night. Detta är en engelsk tradition som är lite besynnerlig: den firar tillfångatagandet av en klåpare vid namn Guy Fawkes (det officiella namnet på tillställningen är Guy Fawkes Night) som år 1605 försökte spränga Houses Of Parliament. Bonfire Night innebär fyrverkerier i massor samt bål /brasa med en en docka ovanpå – ska då symbolisera den dumdristige Guy Fawkes. Nu fanns det till min besvikelse varken bål eller docka på det stora fält i Blackheath dit vi promenerade, men rejäla fyrverkeripjäser kreverade utav bara attan i cirkus 30 minuter. Det var en stor folkmassa som beundrade skådespelet, trots regn och vind (sådant är vädret alltid på denna dag upplyste Daniel). Man frågar sig ju gärna om detta verkligen är så jättenödvändigt, inte minst ur ekonomisk synvinkel, men jag antar att vi i Sverige också har traditioner som kan te sig märkliga för utbölingar... 

På lördagen såg jag min första fotbollsmatch för säsongen, Tottenham-Liverpool. Hade verkligen sett fram emot mötet mellan ett pånyttfött Spurs och mitt lag. Det skulle visa sig bli den förmodligen mest sevärda och välspelade match jag sett live hitills, men tyvärr också med kanske den värsta – och mest märkliga - utgång jag varit med om...

Det spöregnade i London, men som tur var satt jag på 15:e raden och därmed under tak. Hade en bra vy, på ena kortsidan snett vänster om målet (dock har man ju inte lika bra sikt till andra sidan naturligtvis). Liverpool tog tag i spelet omgående, och redan efter 2 minuter dundrade Dirk Kuyt in ledningsmålet fint framspelad av Robbie Keane. Även om det var en tung vristträff av holländaren såg det inte otagbart ut; vinkeln var inte den bästa varför Gomes kanske skulle ha varit på bollen åtminstone. Gomes har emellertid varit kritiserad, och han såg inte så förtroendeingivande ut; ser nästan loj ut emellanåt och ser inte inte ut att stå rätt alla gånger. The Reds fortsatte mala på och det var nära mål igen kort efteråt på en hörna samt frispark slagen av Steven Gerrard.

Liverpool dominerade faktiskt fullständigt, deras passningsspel var precist och i ett högt tempo, och Tottenham hade svårt att komma åt dem. En nyckel till detta bollinnehav är att spelarna rör sig konstant; det finns alltid en gubbe att spela vidare bollen till, ofta på ett tillslag. Lika energiskt löpte också Liverpoolspelarna när hemmalaget ibland lyckades få tag i bollen. Man måste speciellt imponeras av Kuyt, som sliter något enormt. Men något som också är tydligt när man ser en match live – framför tv:n ser man ju inte hela planen – är hur hela laget jobbar tillsammans, speciellt i sidled, för att krympa ytor och göra laget kompakt. Mycket riktigt hade ofta Tottenhamspelarna inte någon att spela bollen till, åtminstone ingen med utrymme omkring sig. Deras rörelse utan boll var inte heller den bästa.

Jag studerade särskilt Alonso och Mascherano på innermittfältet. Dessa båda arbetar hårt tillsammans för att täcka av ytor och göra det svårt för motståndarna att få utrymme att passa in bollen. Mascherano är den som oftast går på för att erövra bollen, och spelar oftast enkelt. Huvuddelen av passningsspelet överlåter han till Alonso, som gör sig spelbar hela tiden. När man själv spelar fotboll och som mittfältare, blir man ju mäkta imponerad av spanjorens skicklighet. Han läser spelet så enormt bra, gör sig tillgänglig för uppspel och när han får bollen är han aldrig stressad; han vet alltid var han ska leverera passningen och gör det gärna med ett tillslag, på foten till medspelaren. Men en förutsättning är ju då att lagkamraterna är rörliga. Det var en njutning att se Liverpools passningsspel, med flera läckra kombinationer på små ytor. Dock blev det lite omständigt ibland. Keane – som fick utstå sporadiska burop, men inte mer - hade skottläge ett par gånger men valde att passa istället. Bortalaget var helt enkelt överlägset, den enda Spurs skapade var ett hyfsat skott på mål av Modric. Hemmafansen runt omkring mig suckade och svor.

Andra halvlek fortsatte inledningsvis i samma stil, men nu skapade Liverpool också flera jättelägen. Gerrards skott styrdes i stolpen av Gomes (jätteräddning av brasilianaren ska sagas); Gerrard (suverän som vanligt) chippade i ribban efter att Gomes gett bort bollen; Alonso nickade tätt utanför; och Kuyt hade ett skott utanför. När de inte kunde sätta tvåan och avgöra matchen blev man dock lite orolig. Benitez bytte ut Keane, som då fick stora applåder från sin gamla publik vilket var gott att se. In kom Babel, förmodligen för att få mer speed framåt. Tyvärr är Babel inte den mest intelligente av spelare i motsats till Keane, som dessutom är duktig på att hålla i lädret. De röda dominerade nu inte som tidigare, och Tottenham började få till något som liknade ett eget spel. På hörna kom så kallduschen när Carragher nickade en hörna i eget mål. Hemmalaget växte så klart efter att ha bjudits in i matchen, och Lennon byttes in och skapade lite oreda med sin kvickhet. Det kändes förjävligt att Liverpool bara skulle få en poäng med sig, men värre skulle det bli…  Bentley avlossade ett skott i 90:e minuten som Reina styrde åt sidan, men Bent skickade in bollen framför mål där Pavlyuchenko –under passiv bevakning från Agger - stötte in 2-1. Fullständigt otroligt, jag trodde inte det var sant, blev faktiskt smått illamående. Spursfansen var förståeligt helt hysteriska. Det är helt klart någon slags effekt – flyt finns dock sannerligen med i bilden - den gamle Redknapp fört med sig. Som förlorare får man dock medge att det finns en charm i denna oförutsägbarhet som kan prägla sport ibland.

Trots detta högst jobbiga och obegripliga slutresultat – alla inom media frågade sig hur Spurs kunde vinna och Liverpool undgå att vinna – så är jag verkligen glad att jag fick se matchen. Liverpools passningsspel och spel överhuvudtaget var en fröjd för ögat, nog det absolut bästa jag sett i fotbollsväg live. Personligen vill jag att en fotbollsmatch ska vara välspelad, med passningar som går fram och som hålls efter marken, och detta var en sådan. Live ser man vilken skillnad det är i kvalitét på spelarna i de bättre lagen kontra de sämre lagen. Nu räknar jag även Tottenham till de bättre lagen även om de inte spelade bra den här gången och har haft en katastrofstart på säsongen.  Jag vill bara belysa vilken skillnad det är att se en sån här match i stället för t ex Fulham-West Ham (brrr) som jag såg förra säsongen.

Ändå har jag för avsikt att se ett par matcher i de lägre divisionerna; åtminstone Millwalls och Brentfords hemmarenor ska besökas framöver. Kvalitéten på spelet är då inte det viktiga, utan målet är att få uppleva mer utav den sanna, genuina fotbollskulturen här i England, långt ifrån miljardärägare, feta tv-pengar och lyxlirare. På kände rockjournalisten Dave Lings utsökta blogg (http://www.daveling.co.uk/diary.htm) läser jag att gamla anrika Sheffield Wednesday´s spelare i helgen själva fick betala tågbiljetten till London och matchen mot Crystal Palace. Ling, Palacefan och en trevlig snubbe för övrigt, menar att Premier League har en stor skuld i de mindre klubbarnas ekonomiska problem. Kan inte annat än hålla med, trots att jag själv är supporter av en av de stora drakarna. Gillar inte alls de ekonomiska gap som uppstått mellan klubbarna. Det var bättre förr….

I tisdags begav jag mig norrut, mot Birmingham, för att bevittna årets upplaga av konsertpaketet The Unholy Alliance med Slayer, Trivium, Mastodon och Amon Amarth. Första intrycket av Birmingham blev inte så positivt: alldeles efter att bussen kommit fram började regnet ösa ner. Det var bara att vänta och se om det skulle avta, men icke då. Till slut var det bara att ta en rask promenad i regnet in till centrum, där jag så småningom lyckades lokalisera puben Scuffy Murphy´s som jag hade blivit tipsad om av min australiensiske polare Cam. Detta irländska hak var ytterst gemytligt, inte minst för att det är en hårdrockspub. Medan jag tog ett par pints till diverse örhängen strömmandes ur högtalarna började det faktiskt snöa, en väldigt ovanlig syn i England.

Till sist var jag tvungen att bege mig till tågstationen där jag skulle möta upp med Alex, som skulle med på konserten och som jag skulle bo hos. Lärde känna denne tysk förra året, schysst prick som gillar metal. Att vi stämt möte på tågstationen berodde på att spelningen för ett par veckor sedan blivit flyttad till Wolverhampton och Civic Hall. Detta var synd, en stor anledning till att jag bokade biljett till Birminghamgiget var för att jag ville se NEC, en klassisk arena. Den hyser dock långt mer åskådare än antalet biljetter som var sålda vilket måste ha varit anledningen till byte av spelställe. På stationen såg jag för övrigt två medlemmar från Napalm Death(ett av många renommerade band ifrån Birmingham) också ivriga att komma med tåget: Shane Embury och Danny Herrera.

Tyvärr var vi sena – p g a Alex som jobbade – så när vi äntrade entrén hade Amon Amarth precis börjat spela. De öppnade med sin mest kända dänga, Death In Fire, som de annars brukar avsluta med. Stockholmarna börjar bli ganska stora; förra plattan, With Odin On Our Side, sålde 100000 ex – en anmärkningsvärd siffra med tanke på att de spelar stentung metal med dödssång. De fick ett varmt mottagande. På den begränsade tid de fick på sig spelade de såväl äldre nummer som Pursuit Of Vikings samt ett par från nya utmärkta skivan Twilight Of The Thunder Gods, som titelspåret och Free Will Sacrifice. Amon Amarth är alltid underhållande live, de röjer så in i Norden – mest utmärkande är den nackkrävande helikopterheadbangningen – och Johan Hägg är en lysande frontman som är bra på domptera publiken. Skitbra, maffig uppvisning av vikingagossarna.

Nästa band, Mastodon, gick också på knock direkt genom att öppna med den monstruösa Blood And Thunder. Tyvärr var ljudet ingen höjdare, snarare väldigt dåligt. Detta var ju än mer olyckligt eftersom Mastodons låtar är så dynamiska, men invecklade passager och tvära kast. Om man bortser från den bitvis kakafoniska ljudväggen så var det dock jävligt kul att se dem. De framför sina suveräna nummer med en inlevelse och övertygelse som är härlig att skåda, och sen är de ju enastående muskier; imponerade att höra den synnerligen komplexa musiken framföras så tajt och precist. Man måste ju bara nämna trummisen Brann Dailor; sjukt trumlir. Nu var responsen ganska lam; om man inte kan låtarna så är det svårt att ta till sig deras musik, speciellt när ljudet inte är bra. Dessutom sa de knappt ett ord till publiken mellan låtarna utan vräkte helt enkelt på setet igenom. Själv hade jag väntat mig mer – ljudbilden förstörde trots allt mycket – men jag blev helt klart imponerad ändå. Mastodonmedlemmarna hängde i baren efteråt (Brett Hinds ser verkligen ut som råbarkad buse, inte minst p g a tatueringarna i pannan) och senare under kvällen sprang jag på Brann Dailor. Ganska på gasen berömde jag då spelningen och tackade för "överkörningen”, han tackade vänligt:)

När det blivit dags för Trivium hade åhörarantalet ökat markant; det blev väldigt trångt helt plötsligt. Angående de allt mer framgångsrika Trivium så får jag ta till samma omdöme som när jag såg dem förra året: jag tycker de är bra men inte mer på skiva (lite för tillrättalagt och poppigt, och gillar inte alltid sången) men på scen framför de sina låtar tungt, tajt, hårt och energiskt. Tyvärr var också nu ljudet allt annat än njutbart. Vad jag kan minnas har jag behövt använda öronproppar vid en enda konsert i mitt liv: Manowar i Sundsvall 1999. Under Triviums spelning blev jag emellertid tvungen att låna ett par av Alex; basljudet var enormt jävla högt, nässnibben fladdrade till och med! Gillar dock inte att ha öronproppar så tog ut dem och gick bakåt i leden istället. Obegripligt hur de tänkte; visst, hög volym hör ju till men detta var bara irriterande, speciellt då bandets sound i övrigt satt som en smäck. Trivium är som sagt inte mina favoriter men de är mycket bra live, och den talrika yngre skaran lär ha älskat detta. Frontmannen Matt Heafys macho-framtoning och "metaluppmaningar” till publiken, som "If you don’t bang your head you´re a pussy”, kändes dock ganska påklistrade för att komma från en ung sparv som honom.

Efter detta var det så dags för huvudakten Slayer. Inledningen med ett intro och ett vitt skynke som droppade var coolt. Veteranerna levererade som vanligt sitt set utan några krusiduller, med minimalt mellansnack. Publiken var dock en aning lam med Slayermått mätt. Läste i Metal Hammer att Tom Araya är medveten om att den engelska publiken är lite svår, och det såg man prov på nu. Det var inte så galet röj som man är van att se på ett Slayergig. Faktiskt tyckte jag att detta färgade av sig lite på bandet; framförandet var inte sådär ultraintensivt som man vant sig vid. Men man bör väl också ta i beaktande att även dessa herrar blir äldre. Dessutom blir en Slayerspelning smått enahanda i längden; låtarna går oftast i samma tempo och låtlistan bjuder sällan på överraskningar. Ghosts Of War var dock oväntad och kul att höra. Kom rentav på mig själv med att känna mig nästan less efter ett tag. Ärligt talat är jag numera inte lika begeistrad över Slayer som jag var när jag var yngre: då var de det tuffaste man visste, men med åren har man ju breddat sin smak och upptäckt massor med andra kanonband. Med detta sagt är ju Slayer alltid Slayer. De bjuder fortfarande på en brutal, kompakt metaldos som få andra är kapabla till. Emellanåt kunde jag inte låta bli att gymnastisera nacken. Dessa thrashpärlor bjöd de på: Fleshstorm/War Ensamble/Chemical Warfare/Ghosts Of War/Jihad/Cult/Disciple/Seasons In The Abyss/Dittohead/Live Undead/Dead Skin Mask/Raining Blood/South Of Heaven/Angel Of Death.

Dagen efter tog jag en liten tur runt Birminghams centrala delar. Var väl en ok stad av det lilla jag såg, fullsmockad med människor i de flera stora köpcentran som finns. Hann inte se många sevärdheter om det nu finns några, men ett par kyrkor/katedraler beskådades. Det blir lätt så att man hamnar vid sådana när man ska agera turist, men de är ofta sevärda anser jag – trots att jag hyser ett stort förakt mot religion som företeelse så får man medge att de vilseledda stackarna åtminstone vistas i tjusiga byggnader. Bussresan hem var dock inte rolig: på grund av en trafikolycka tog det fem timmar från Birmingham till London istället för tre; bussen stod stilla alternativt kröp fram ett bra tag. Fruktansvärt drygt, men man får tyvärr vara beredd på att sånt händer ibland här borta.

Igår (fredag) lämnade jag in en tyskauppgift som jag hade slitit med långt in på natten – som tur fick jag dock ovärderlig hjälp av min österriskiska granne Christina – så jag kände mig värd att gå på ännu en konsert. De finska glamrock-legendarerna Hanoi Rocks – som bekant en stor inspiration för bl a Guns N´Roses - spelade på Astoria, och eftersom det är deras sista turné (på hemsidan säger de att de tagit bandet så långt de kan och vill gå skilda vägar) så var det ett måste att bevittna dem en sista gång. Spelningen på Sweden Rock Festival 2002 (missade tyvärr deras spelning på 2008 års festival) minns jag som väldigt underhållande. Sedan de återförenades för ca fem år sedan har de släppt tre tämligen lysande plattor, och de spelade såväl låtar från dessa som klassiker från 80-talet. Nummer som Back To Mystery City, Up Around The Bend och Fashion bjöd på ett oemotståndligt medryckande rock n roll-sväng.

Hanoi Rocks är kända som ett grymt bra liveband, och det bland annat tack vare sångaren Michael Monroe – en stor profil som om någon förtjänar epitetet rockstjärna. Snacka om en frontman som är i blickfånget; frisyren och kläderna gör sitt till men framförallt har finnen en energi och scennärvaro som är oerhörd. Denna kväll publiksurfade han flera gånger, hoppade ner i scendiket och lät fansen sjunga med, svingade mikrofonstativet vådligt samt dunkade detsamma våldsamt i golvet. Radarpartnern Andy McCoy röjde också runt förvånansvärt hurtigt. Den mytomspunne gamle storknarkaren – han är faktiskt bara 46 år men ser ut som 65 - trakterade guran med inlevelse, précis som svenske Conny Bloom, som ju även han är en rocker ut i fingerspetsarna. Hanoi Rocks fick välförtjänt stora applåder från Astoria, och när de nu lägger ner verksamheten är det inte fel att påstå att de gör det när de är på topp. Detta var kort och gott en enastående uppvisning i hur en rock n´roll-show ska framföras. Måste vara bland det bästa jag sett i liveväg på länge.

Nu var faktiskt inte Hanoi Rocks huvudakt under kvällen, utan det var amerikanska Wednesday 13 som avslutade festligheterna. Jag gillar plattorna "gruppen” (Wednesday 13 är artistnamnet på huvudmannen, som tidigare var gitarrist i Murderdolls) släppt: rivig, väldigt catchy punk/rock n´roll/hårdrock med lättsamma texter gjorda med glimten i ögat, ofta med skräckfilmstema. Då det var Halloween denna kväll – många i lokalen hade spökat ut sig - passade bandet in perfekt. Jag visste inte vad man skulle förvänta sig live av denna konstellation, men blev imponerad. Med stänkare som Morgue Than Words, I Walked With A Zombie och Til Death Do Us Party blev det en grym stämning – det var stundtals ett farligt röj bland kidsen på golvet. Live lät låtarna kalas; stentungt och med ett skitigt, skönt sound. Frontmannen själv har även en stark utstrålning på scen och hans raspiga röst är rock n´roll som fan. Sammanfattningsvis en stor positiv överraskning. Jag gillar också Astoria som spelställe: det är ingen uppdelning sittplats/ståplats utan man kan röra sig som man vill mellan nedre och övre plan.