I tisdags var det exakt en månad sedan jag kom till London igen. Som jag tidigare skrivit så har jag sökt ett antal jobb, men utan resultat. Jobbklimatet är som alla vet inte det bästa för närvarande, och här i London är konkurrensen mördande dessutom. Det är många som bott här på vandrarhemmet som varit i samma situation som mig – letandes jobb men utan framgång.

Efter att ha skickat min CV till ett antal ställen i London bestämde jag mig dock för att även titta på jobb lokaliserade en bit utanför staden. Jag hittade en annons som gällde en position som Customer Service Advisor, i Abingdon, nära Oxford. För att förklara närmare så innebar jobbet huvudsakligen kundsupport, via telefon och email. Denna ska ske på svenska, varför de sökte en svensk/engelsktalande. Jag skickade iväg min ansökan – efter att ha fixat till min CV ytterligare – och fick svar redan dagen efter, via email. Det var en kvinna från en rekryteringsfirma som hörde av sig (så gott som alla jobbannonser går via rekryterare).

Efter flera dagars korrespondens med denna kvinna (hon var mycket tillmötesgående) så fick jag till sist besked om en intervju hos företaget – tisdag 2 december, alltså precis en månad efter att jag landat i London. Jag tog bussen redan på måndag för att vara på plats eftersom intervjun skulle äga rum på tisdag förmiddag. Mitt boende var på ett Bed and Breakfast, vackert beläget på landsbygden alldeles utanför Abingdon, som är en mindre stad med 30000 invånare. Kan säga att det kändes väldigt lyxigt, efter att ha bott på vandrarhem i en månad, att få ha ett eget fräscht, rum med tv, varm dusch, och skön säng vilket möjliggjorde bra sömn.

Dessutom kunde jag nu ha bättre ordning på mina kläder. På en intervju i England är det kostym och slips som gäller - så är det bara, oavsett vilket jobb det rör sig om. Jag såg till att provekipera mig på kvällen så att det skulle kännas bra, och faktum är att det kändes rätt komfortabelt att vara uppklädd. Jag är sannerligen inte van det, men om jag får säga det själv såg jag minsann riktig proper ut. På morgonen fick jag min skjorta struken av B & B-kvinnan, som också bjöd på en ytterst smaskig English breakfast med alla dess inslag. Som om inte detta var nog skjutsade hon mig in till Abingdon samt gav mig 4 punds rabatt när hon inte hade växel på sig. Snacka om gästfrihet!

Före intervjun hade jag stämt träff med rekryteringsfirman på ett hotell, för att gå igenom lite saker och ordna lite formaliteter. Sittandes i receptionen höll jag på att tappa hakan när Sally, som hon hette, stegade in. Hade väntat mig någon grå, strikt dam men denna var tvärtom en skitsnygg – och då vill jag betona att hon var skitsnygg – mörkhårig donna, 30 år kanske. Hon var hur trevlig som helst; bjöd på kaffe, lugnade och gav råd medan jag fyllde i ett formulär för personliga uppgifter. Jag var faktiskt inte speciellt nervös alls – var ju bara att vara sig själv och göra sitt bästa på intervjun – men inte desto mindre var det en högst gemytlig stund med den förtjusande Sally.

Även nu fick jag skjuts – i Sallys lilla sportbil. Som delägare i firman hade hon (som hade bott i Oxford i hela sitt liv; var tvungen att fråga var hon bodde) nog en fet lön. Väl framme på företaget anmälde jag mig i receptionen och satt ner och väntade. Företagets namn är Swets; de sysslar med prenumerationer av databaser, journaler och artikelregister, och inriktar sig till exempel på förläggare, bibliotek och universitet men även privatpersoner. Jag blev positivt överraskad när jag fick reda på att det var just Swets; har faktiskt använt deras tjänster lite under min tid som student. En titt på deras hemsida visade att det är ett stort, stabilt och globalt företag som funnits i över hundra år. De har kunder i 160 länder och kontor i 20 länder.

Till slut kom en dam vid namn Rachel och hämtade mig varpå vi tog hissen ett par våningar upp. I ett litet rum blev jag så intervjuad av Rachel och dennes kollega, även hon med förnamnet Rachel. De berättade om företaget, och gick sedan mest igenom detaljer från min CV, men det var även en del frågor som var lite knepiga att svara på, som ”berätta om en gång du tog initiativ”. Det är ju sånt som man sällan funderar på, så jag fick helt enkelt dra till med nåt ibland bara, men överlag tror jag att jag gjorde hyfsat ifrån mig. Fick även skriva en kortare text på svenska och engelska, för att de skulle se om jag kunde uttrycka mig i skrift antar jag. När vi skiljdes åt och jag tackade för mig sa de att de skulle höra av sig; dock så intervjuar de fler personer, inte bara för denna tjänst, så det kunde ta ett tag innan de hörde av sig.

Så här sitter jag alltså nu; bara att vänta och se när de kontaktar mig och vad de säger när så sker. Det skulle även genomföras en intervju över telefon på svenska, men ingen har ringt än. Det är lite frusterande att bara vänta; inte kan jag gå nånstans heller på dagarna eftersom jag vill befinna mig här, där det är möjligt att föra ett telefonsamtal fritt från kaotiskt oväsen från trafik och folkpladder. Blir således mest att sitta och surfa på internet på dagarna. Blir i alla fall spännande att få besked sedan; fick ett jättebra intryck av såväl företaget, människorna samt området. Gick en sväng igenom Abingdon, liksom en runda i Oxford, och det är definitivt en vacker, pittoresk del av England – detta hade jag blivit informerad om av kompisar innan jag åkte dit och de hade verkligen rätt.

Som sagt, jag fick ett bra intryck och skulle säkerligen tacka ja om jag blev tillfrågad. Och om man vill in till London för en konsert eller liknande går det att via buss och tåg vara inne på cirka en och en halv timme. En lägenhet skulle också vara betydligt billigare i Oxfordshire än London. Man ska väl dock inte börja drömma för mycket än. Hur som helst känns det bra att jag trots allt har genomfört en intervju – bara att komma dit är inte lätt. Skulle det bli ett negativt besked har jag åtminstone gjort en rejäl ansträngning, och kan hålla huvudet högt. Det skulle inte vara hela världen att bli nobbad, även om det skulle kännas lite tråkigt förstås. Har väl ett par jobb till jag kan söka, även om jag knappast blir kvar här en månad till. Vad som än händer ser det nu ut som jag kan få komma hem till jul; om jag skulle ha tur att få jobbet så lät de förstående och flexibla angående ett eventuellt startdatum. Fingers crossed, som det heter här.

 

Ullis

7 december 2009 13:18

Jag håller tummarna för dig!!! Du tog väl Sally's nummer?! ;)

http://www.flimmra.blogg.se

 

Mozzy

8 december 2009 11:33

Men tack Ullis! Bara att vänta och se, har kanske chans på ett annat också...Jodå, det har jag:)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i b...

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemre...

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besök...

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare...

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of...