Min nacke är fortfarande stel sedan en tillställning som gick av stapeln i måndags – konserten med tyska thrashplutonen Kreator. En framträdande med aggressiva kanonlåtar som Kreator besitter kunde man ju inte missa. Dessutom ägde spelningen rum på ett ställe jag inte varit på förut – Koko i Camden. Det hette förr i tiden (bland annat) Camden Palace och är en anrik byggnad som restes år 1900.

Tänkte egentligen inleda med ett par pints på World’s End, men eftersom jag var lite sen på grund av ett brandlarm på Bank Station, som fick utrymmas, begav jag mig direkt till Koko (lite grogg som färdkost blev det dock). Mycket riktigt var det en imponerande lokal på tre våningar med balkonger i gammal stil och elegant inredning som gick mycket i rött – antagligen den tjusigaste arenan jag besökt hitills. Jag införskaffade första ölen och beskådade första förbandet, Eluveitie från Schweiz. De spelade folk metal med death metal-inslag, och använde sig även av instrument som violin, flöjt och s k hurdy-gurdy. Resultatet var inte alls oävet, ganska medryckande, och dessutom innehöll bandet två attraktiva damer. Näst på tur var tyska Caliban. Dessa spelar metallisk hardcore men de är inga personliga favoriter. Musiken är oerhört tung med förödande breakdowns men låtmaterialet är slätstruket och sångaren tämligen påfrestande. Moshpiten blev det åtminstone fart på, även om deltagandet i det obligatoriska inslaget ”wall of death” inte var så stort.

Så blev det äntligen dags för Kreator med Mille Petrozza som hänförare att visa vart skåpet skulle stå. Jag hade några dagar tidigare mottagit en läcker limiterad utgåva av nya albumet Hordes of Chaos och lyssnat in mig noga. Det är ett mycket starkt släpp av dessa thrashexperter, men jag anser definitivt att förra releasen, Enemy of God, är vassare. Två låtar från skivan inledde, vilka lät mycket bra men volymen var lite låg. Dessutom hade inte alkoholen önskad effekt så jag fick fylla på i baren, vilket inte var sista gången för kvällen. Det är knepigt det här att man känner av rusdryckerna mycket mindre ibland, och vice versa. Som tredje låt kom jätteklassikern Extreme Aggression vilket fick igång åskådarskaran på riktigt. Moshpiten var energisk, speciellt för att vara en måndagkväll vilket Mille påpekade. Själv headbangade jag hängivet på vänsterkanten, en bit därifrån. För att bege sig in i en moshpit som denna måste man vara ganska orädd; mitt blåöga för något år sen gör numera att jag tvekar att kasta mig in, och dessutom flyger ju ölen all världens väg efter nån sekund därinne.

Setlistan var väl avvägd med nya nummer likväl som gamla örhängen. Jag blev särskilt glad över två låtar från Coma of Souls vilka inte fanns med på den setlista jag hade sett innan giget. Nu framfördes titellåten samt People of the Lie, vilka medförde begeistrad nackgymnastik från min sida. Under de avslutande våldsstänkarna Riot of Violence, Flag of Hate och Tormentor var jag tvungen att avancera till främre leden. Överhuvudtaget ett mycket gott dagsverke av Kreator; man kan alltid lita på att de står för ett aggressivt och inspirerande liveframträdande. Mille Petrozza var sitt karismatiska jag, mannen är ju kung kort sagt. Det finns få som kan spotta ur sig aggressiva sångrader, som t ex ”destroy what destroys you” (hårdaste låttiteln på länge!) med samma övertygelse och passion som denne, och han är en löjligt effektiv publikdomptör. Ventor på trumpallen var cool som vanligt och Christian Giesler gjorde sitt jobb. Dock måste jag klaga på gitarristen Sami Ylisirniö; denne är ju bara för mesig, det har jag alltid tyckt. Han är en jävligt duktig gitarrist och har säkerligen bidragit med mycket i studion på de senaste Kreatoralbumen, men live är han ju så förbannat tråkig. Spelar man sån här musik måste det finnas lite mer jävlaranamma, det duger inte att slänga med håret lite lojt då och då och knappt göra en min. Man vill bara ta tag i finnjäveln och ruska om honom; för fan Sami, kom igen!

Här är i alla fall Kreators setlista: 

Intro/Choir of the Damned/ Hordes of Chaos/ Warcurse/ Extreme Aggression/ Phobia/ Voices of the Dead/ Enemy of God/ Destroy What Destroys You/ Pleasure to Kill/ People of the Lie/ Coma of Souls/ The Patriarch/ Violent Revolution/ Terrible Certainty/ Betrayer. Extranummer:  Amok Run/ Riot of Violence/ Flag of Hate/ Tormentor

Den här helgen hade jag inte tänkt gå ut alls, måste spara pengar till nästkommande weekend i Swansea med herrar Sjölund och Samuelsson. Min lärare i Cold War-kursen sa att det i Wales ju bara finns får och hedar, men jag är hoppfull att vi ska hitta rikligt med vattenhål:) Denne lärare, Paul, är en stencool äldre herre med lysande, torr engelsk humor. Den senaste veckan har jag för övrigt fått tillbaka två uppsatser och lyckligtvis fick jag 65 och 66 på dem vilket innebär ett B – A kräver 70 poäng men det ska mycket till för att uppnå det, kraven är höga. Då har man knappast tid att ränna runt på evenemang så att plugga för att få ett A är uteslutet för min del.

Det jag ser fram emot denna helg är istället två mycket viktiga matcher: Manure-Everton och Liverpool-Chelski. Man hoppas ju att Everton imorron förmår arbeta sig till en poäng mot ligaledarna samtidigt som Liverpool nog är tvungna att besegra Chelski. Återigen två tappade poäng i onsdags, jag var så elak så jag skakade, så jävla onödigt... Jag håller dock inte alls med om att man kan skylla Pools poängtapp på att Benitez byter ut ett par spelare i startelvan. Det är inte bara Liverpool som roterar spelare, och hade man nu vunnit i onsdags hade ingen kommenterat det. Det var nu en idiotisk grej av Lucas som orsakade en straff som orsakade att segern försvann, en enskild avgörande incident helt enkelt. Dessutom är de röda för dåliga på att döda matcherna och sätta andra målet. Jag är så less på den här hysterin angående Benitez vilande av spelare att jag vill spy. Men det är ju förstås lätt för rubrikhungriga journalister och trångsynta supportrar att peka endast på det istället för att ta hänsyn till alla andra aspekter som påverkar sporten fotboll.

Här nedan är en bild på Koko i Camden:

Idag var jag och grannen Christina på puben och såg Liverpool-Everton, det andra derbymötet på sex dagar. Även denna holmgång slutade 1-1. Medan Pool dominerade vad gäller bollinnehav och målchanser så försvarade sig Everton starkt och de är verkligen ett svårt lag att möta. Returmöte således – allt annat än idealiskt med tanke på att The Reds’ spelprogram redan innehåller täta och tuffa matcher. Annars har denna helg varit ganska lugn för egen del. I fredags tog jag och Nisse en sedvanlig pubrunda, men nu var det han som blev på lyset – han hade dock grundat rejält till skillnad från mig ska sägas.

Anledningen till min relativa återhållsamhet var att jag hade vikt lördagen till en skivrunda i centrala London. Jag har sedan många år en fabläss för skivsamlande; här åsyftar jag främst inte nya releaser utan plattor av diverse slag som släpptes tillbaka i tiden. När jag var yngre samlade jag på Metallica, och fick ihop en massiv samling innan jag ville lägga mer fokus och riksdaler på hårdrocks/metalskivor överlag så att säga. Har även många skivor med grupper som Megadeth och Magnum för att nämna ett par, det är favoritgrupper som dessa som jag koncentrerat mig mest på (Paradise Lost och Sepultura kan väl också nämnas som samlarobjekt). Men framförallt älskar jag att utöka samlingen av vinylalbum från 70- och 80-talet, med mer eller mindre kända orkestrar. Det har blivit många skivmässor genom åren, att gå på sådana är en av mina favoritsysselsättningar.

När jag kom till London sa jag dock till mig själv att jag bör hålla mig ifrån skivaffärer som erbjuder second hand-plattor, dels pga ekonomin men även för att det kan bli knepigt att frakta hem en bunt vinylplattor. Denna målsättning har jag lyckats bra med. Ja i och för sig blev det några inköp i Dover förra våren där jag hittade ett riktigt guldställe, och jag har väl besökt Music and Video Exchange här i Greenwich några gånger också... Nu kunde jag emellertid inte hålla mig längre, jag var tvungen att kolla in skivaffärerna i centrum.  Jag inledde med Music and Video Exchange i Notting Hill, en cool butik med tre våningar. Här slog jag till på tre vinyler: Come And Get It med Whitesnake; Days Of No Trust med Magnum, maxi på vit vinyl; samt Mary Jane, bildsingel med Megadeth. Totalt utlägg: 8,30 pund (Magnum-maxin kostade 30 pence, ett jättefynd!). Jag gick för övrigt även en runda längs Portobello Road med dess berömda marknad men det var alldeles för fullsmockat med folk för att kunna existera där någon längre tid. Klart är att Notting Hill annars är ett väldigt fint område, charmigt.

Tog således tunnelbanan tillbaka till Tottenham Court Road. Här gick jag först på Zavvi, den stora kedjan som förr gick under namnet Virgin Megastore. Det är för tillfället stor utförsäljning där – fattar det som att de ska lägga ner faktiskt. 25 % på alla skivor var det, men då skivorna där från början är rätt dyra så var det inte värt att plocka en näve. Det blev nu bara två limiterade utgåvor: Children of Bodoms Blooddrunk med bonusskiva; samt Amon Amarths Twillight of the Thunder God med bonus-dvd i en tjusig förpackning. 19,48 pund, bra affär. Dessa två höjdarskivor har jag förut bara ”haft på datorn” (att ha en skiva på datorn är ju inte detsamma som att ”ha” en skiva, så att säga).

Härnäst styrde jag skutan mot Berwick Street, en känd skivgata. Vid det här laget var jag dock en smula sliten efter all trängsel och jakt, varför ett ölstopp var ett måste. Jag satte mig med en pint på The Green Man – lustigt nog är jag bra säker på att det var denna pub som vårat Kramforsgäng bevistade år 2002, när vi var i stan för mötet Arse-Liverpool. Music and Video Exchange på denna gata lyckades jag inte lokalisera, men däremot två andra affärer. På den andra, Revival Records, hittade jag en svår sak: Riots debut Rock City på lp för 7 pund, bara att slå till. Här nedan kan omslaget till detta vax beskådas – något som rekommenderas tack vare det minst sagt tveksamma utseendet, komplett med Riots obegripligt fula maskot, jag vet faktiskt inte vad man ska kalla denna besynnerliga varelse.

Sammanfattningsvis blev det inte så många inköp denna lördag men jag är mycket tillfreds med vad jag hittade och det var dessutom kul att kolla in utbudet i London. Dock ska det sägas att jag inte har varit på upptäcksfärd i Camden än – där finns också ett par intressanta skivställen. Det blir definitivt fler skivrundor framöver. Dessvärre har jag även börjat besöka Ebay igen efter ett par års frånvaro; har redan budat in ett par plattor, billiga visserligen men många bäckar små, man får hålla koll på slantarna (vilket jag faktiskt brukar vara bra på trots allt). Och varför avstå något som är så kul – kan ju med fördel jämföras med öldrickning bland annat:)

Nu sitter jag och inväntar att få bege mig till puben för kvällens Liverpoolderby. Det är ju nu en måstematch för det röda laget när tabelltoppen spetsats till ytterligare; även om jag tror att Pool tar tre poäng vet man aldrig med såna här laddade möten. På tal om pub blev det i fredags en dryckesrunda här i byn med Nisse. Vi började hemma med öl och snaps och bevistade sedan några vattenhål. Det sista stället har jag mycket luddiga minnen av men jag hade tydligen farit runt som ett jehu och surrat med diverse typer. På lördag var jag minst sagt sliten, och min blick likaså. Begreppet blodsprängda ögon stämde verkligen in på mig; jag såg rent hemsk ut vilket grannarna inte var sena med att påpeka. Det såg fan ut som ögonen skulle sprängas, blev nästan lite orolig, men det försvann sen. Visst har man upplevt detta förut, men den här gången var det extremt. Som tur är hade jag två öl kvar som intogs i medicinskt syfte på kvällen, beskådandes Match Of The Day (jävla helvetes irriterande att både Manure och Chelski vann i slutminuten). På söndagen intogs ett par pints på puben till Tottenham-Portsmouth. Detta med att gå ut och ta endast ett par pints är som bekant en ytterst trevlig kulturell företeelse i England, men samtidigt måste man ju rensa systemet med en bläcka ibland:)

Nu över till något mera allvarligt. Jag måste nämligen göra en stor bekännelse, av väldigt grav art: jag missade att inkludera en skiva på topplistan för 2008 för ett par veckor sedan – Airbournes Runnin' Wild. För någon vecka sedan upptäckte jag till min fasa att den ju faktiskt släpptes under fjolåret – jag minns att jag läste 2007 för länge sedan men det var bevisligen en felaktig uppgift. Detta visar att man inte kan vara tillräckligt noggrann, jag får skärpa mig helt enkelt. Högst pinsamt, speciellt med tanke på sagda alsters förträfflighet. Jag skulle antagligen ha placerat det på åtminstone en femteplats, kanske högre. Angående denna platta innehåller den ju idel, oerhört hårdsvängande rock n roll-stänkare, och det är väl sällan en skiva inspirerat en i så hög grad till att vilja röja och festa som ett tok. Samma effekt har också simpel men likväl genial lyrik som denna nedan, tagen från det utsökta spåret Stand Up for Rock and Roll. Den talar ju för sig själv:

Alright people welcome to the show

Are you ready to rock are you ready to go

Yeah we've got what you want and we've got what you need

So get your arse down here n' let your ears bleed

C'mon drink your beer and drink your wine

Let's have a goodtime We're ready, so get ready

We're gonna rock, rock tonight   

Annars har jag den senaste veckan lyssnat mycket på nya Saxonalbumet, Into The Labyrinth. De levererar godset än en gång; plattan innehåller flera höjdarspår (därmed inte sagt att alla spår håller samma klass) och Biffs stämma är njutbar i vanlig ordning. Jag får också många vibbar av britternas 80-talssläpp; en del låtar bjuder på melodiöst gung som är gemytligt indeed. Eftersom jag verkligen diggar album som Innocence Is No Excuse och Destiny är det förstås välkommet. Det finns emellertid också ösiga metalnummer som Demon Sweeny Todd att finna. Jag sitter frekvent i min (inte alltför bekväma) stol och headbangar och shakar med om vartannat. När jag var som mest uppspelt bokade jag också helt sonika en biljett till spelningen på Forum i april – blir säkerligen en kanonkväll, var också längesen jag såg Saxon på en av deras egna spelningar så att säga.

Till sist måste jag hänvisa på skarpen till nedanstående länk. Den leder till ett nyhetsklipp som behandlar 82-årige Owen Brown, en heavy metal-fanatiker av stora mått. Underbart i allra högsta grad! Rock on mate!

http://news.bbc.co.uk/1/hi/england/7826717.stm

Årets första konsertbesök, i lördags, blev mycket riktigt en trevlig upplevelse. Anlände i god tid till Islington och O2 Academy – som den numera heter tydligen, arenorna byter namn lite då och då känns det som – men det var ändå en lång kö. Härmed blev jag aningen orolig eftersom jag inte hade bokat biljett (tomt på kontot vilket omöjliggjorde kortköp), men det visade sig finnas plåtar kvar som tur var. Dessvärre missade jag nästan hälften av H.E.A.T – alltid irriterande när sånt sker, men det var denna kväll ett s k ”curfew” klockan 10 vilket väl gjorde att spelschemat var tvunget att följas trots att alla inte hunnit in i lokalen.

Svenskarna imponerade dock som väntat storligen med sin åttiotalstolkning, både musikaliskt och avseende scenframträdande. Deras material är ju väldigt melodiöst och lättillgängligt, men det framförs med punch och bett. Sångaren Kenny Leckremo är en jättetalang, både till sångkapacitet och frontmannamanér. Pratade med honom som hastigast efteråt och berömde uppvisingen. Hans flickvän kände jag för övrigt igen från planet till London för en vecka sen, lustigt sammanträffande. Publiken gav H.E.A.T ett riktigt varmt mottagande vilket var härligt att se. Måste också uppmärksamma gitarristen Eric Rivers – förträffligt pudelbarr på min ära! Stötte också på Dave Ling (känd rockjournalist, se hans briljanta hemsida: http://www.daveling.co.uk )som höll med om att H.E.A.T kan bli något stort, men också menade att det blir väldigt intressant att se kvalitetén på det andra albumet. Ling bedyrade för övrigt att han skulle göra allt för att även detta år infinna sig på Sweden Rock Festival, där han förra året hade ”a fantastic time”. H.E.A.T hann med att spela följande låtar från sitt suveräna debutalbum: There For You/Late Night Lady/Straight For Your Heart/Cry/Feel It Again/Never Let Go/Keep On Dreaming.

Nästa uppvärmare var Andre Matos med sitt soloband. Denne brasilianare gjorde sig ett namn som sångare för Angra och har även medverkat på två album med Avantasia. Matos var som vanligt propert klädd i finskjorta och kavaj men även karakteristiskt energisk och inlevelsefull. Hans sång lät förstås bra, och hans band var synnerligen kompetent, men ljudmixen var grötig. Detta tillsammans med det faktum att första halvan bestod av nummer från senaste soloskivan som tydligen inte många hade hört gjorde att det var ganska avslaget. När Journeys Separate Ways (Worlds Apart) dök upp i setet blev det mera drag, som sedan bibehölls när ett par Angralåtar, som Carry On, spelades.  

Edguy var det ett par år sedan jag såg vilket gjorde att jag var förväntansfull. De tillhör väl inte mina absoluta favoritband men man kan alltid lita på att de levererar låtar av hög klass. Dessutom står de alltid för en bra show. Bägge dessa punkter infriades definitivt denna kväll. Tyskarna har mer och mer övergett sin power metal och släpper numera plattor som är rakare, i högre grad innehållandes gammal hederlig, melodiös hårdrock/heavy metal. Från de klassiska power metalalbumen Vain Glory Opera och Theater of Salvation spelades nu endast tre låtar, och samtidigt som det var kul att höra dem igen hade jag mest behållning av de senare, mer grooviga och partypräglade kompositionerna. Överlägsen höjdpunkt var emellertid tiominutersstycket Pharaoh från 2001 års Mandrake – oerhört mäktigt, tungt och episkt. Vad gäller publikresponsen var den rungande och trivselfaktorn tillika märkbart hög. Deltagandet i allsången under Save Me – kallad ”the pussy ballad” av Tobias Sammet – var imponerande.

Sammet är ett riktigt proffs som frontman och vet hur man hanterar en publik, även med lite okonventionella metoder. Med glimten i ögat frågade han de närvarande vad de tyckte om i tur och ordning Frankrike, Bayern Munchen, det tredje målet (syftandes på VM-finalen 1966), att köra på fel sida samt Skottland. Alla dessa företeelser kan ju röra upp känslor hos engelsmännen, men  ”påhoppen” passerade dock ganska obemärkt (mest burop blev det under Skottlandsfrågan:) tack vare den humoristiske Sammets och hans bandkollegors lättsamma attityd. De har en uppfriskande självdistans och driver med sig själva. När det dessutom är så tydligt att de har väldigt kul på scenen, med ideliga leenden och skämt sinsemellan, smittar det av sig på åskådarna. En smärre succéspelning av Edguy, som helt tydligt har en stor skara fans även i England. För att vidare kommentera gitarristfrisyrer så konstaterar jag slutligen att nivån på Dirk Sauers hårfäste nu är .. eh.. hårresande högt.  Detta är Edguys setlista: Dead Or Rock/Speedhoven/Nine Lives/Until We Rise Again/Pharaoh/Ministry Of Saints/Drum Solo/Pride Of Creation/The Headless Game/Save Me/Superheroes.  Extranummer: Out Of Control/Lavatory Love Machine/King Of Fools.

Eftersom Stoke-Liverpool spelades sent så missade jag den sändningen. Blev minst sagt snopen när jag fick reda på 0-0 resultatet. Pool verkar ha gjort en mindre bra insats samtidigt som Stoke inte är något lätt motstånd på hemmaplan (endast tre förluster). Men nu får det inte blir många fler poängtapp. Manure övertygade ju stort mot Chelski och går förbi Liverpool om de vinner sina två hängmatcher. Tittade på det återstående spelschemat och tyvärr ser ju Manchesterlagets program klart beskedligare ut. Detta blir tufft värre. Jag som hade börjat drömma om att åka till Liverpool för den sista ligaomgången för att där få uppleva en historisk ligaseger på hemmaplan. Men det är bara att anta utmaningen, come on you Reds!

I måndags kom jag tillbaka till metropolen London. Det var emellertid med lite vemod jag lämnade Kramfors. De dryga tre veckorna innehöll många roliga upptåg – blev tätt mellan festerna minsann – med alla vänner. Sådant uppskattar man desto mer när man varit ifrån hemstaden en tid. Samtidigt var det en aning hektiskt vilket gick ut över studerandet: fylla, bakfylla, jobb och annat gjorde att det blev en ren röra i skallen vilket gjorde att man inte fick mycket uppsatsskrivande gjort. Men detta dilemma var man förberedd på, och det var som sagt ett mycket gemytligt jullov med mycket tokerier – inte sällan iscensatta av mig själv, som ju tämligen lätt rycks med när det är goa riff och drycker av diverse slag med i bilden... 

Nu känns det i alla fall bra att befinna sig här igen; hur det än är så har ju detta lilla kyffe blivit ett andra hem för mig. Dessutom är ju Greenwich en fantastiskt trevlig stadsdel, trots att det är kallt och rått för tillfället. Angående uppsatserna så lyckades jag slutföra dem precis före deadline under rejäl tidspress, men resultatet blev nog hyfsat tror jag. Känns hur som helst underbart att kunna slappna av ett tag nu. Ikväll ska jag och ett par av grannarna gå på studentkåren för att se ett band som innehåller två kompisar, Aaron och Tom. De spelar vad jag förstår nån form av rock/pop. Imorgon ska jag förmodligen bege mig till Islington för att se Edguy. Det var ett tag sen jag såg dem och nya skivan är inte alls pjåkig, men även förbanden gör att jag verkligen vill beskåda tillställningen: svenska sensationen H.E.A.T och Andre Matos, känd som ex-sångare i Angra samt som gästvokalist för Tobias Sammets Avantasia. 

Något som dessutom gör att det känns bra att vara tillbaka i London är det digra utbudet. Satt häromdagen och fyllde i almanackan med diverse evenemang; främst konserter men även ett par fotbollsmatcher; jag ämnar bevista i år. Det blev ett program som sannerligen ser lockande ut. En kommande spelning fick jag höra talas om först igår: Testament ska den 25 mars i Islington under en enstaka, speciellt arrangerad konsert spela de två första, klassiska plattorna! Jag höll på att ramla av stolen när jag läste om den; bokade snabbt som ögat en biljett till något som lär bli en thrashfest av sällan skådat slag för att inte tala om en prövning för nacke och lever – lika bra att börja träna snart. 

Igår blev det även klart med en resa till Wales och Swansea, där jag 6 februari ska sammanstråla med två fotbolls- och ölkonnässörer från Kramfors vid namn Sjölund och Samuelsson. Mötet Swansea-Ipswich är det centrala med trippen, men jag har också stora kulturella förväntningar av annat slag.Bara det att på sin födelsedag (8 februari) kunna få vakna upp bakis och jävlig och beställa en välgörande pint och en flottig English breakfast kommer att bli en höjdare. Ser verkligen fram emot detta.