I onsdags åkte jag och Claudio till Islington för att beskåda Jeff Scott Soto, sångaren som gjort sig ett mycket aktat namn i ett otal band, däribland Yngwie Malmsteen och Talisman, men som även släppt några plattor med sitt eget band.

Efter ett ganska uselt förband som jag inte kommer ihåg namnet på drog Soto med mannar igång en mycket sevärd spelning. Soto var på topphumör och skämtade konstant med sina bandkamrater. Han uttryckte sitt gillande av den intima lokalen, bestående av cirka 100 personer som verkligen fick valuta för pengarna. Det egna materialet blandades med låtar av Talisman, Soul Cirkus och Journey. Annars var detta verkligen en spontanfylld spelning; det jammades på allt från Metallica och Queen till Michael Jackson och Bee Gees(!), och de ytterst kompetenta musikerna tog sig tillfälle att briljera med sina instrument - speciellt gitarristen Howey Simon. Ibland blev det nästan för skojfriskt och spontant - jag hade gärna hört ett par Talismanlåtar ytterligare - men jag misstänker att det frekventa alkoholintaget på scenen spelade in:) Helt klart en mycket underhållande spelning dock. Jeff Scott Soto är verkligen en proffsig frontman, och hans röst var grym som vanligt; han kan fan i mig sjunga allt, såväl med känsla som styrka. En av mina favoritsångare.

Imorgon ska jag och Christian gå och se Charlton-Burnley, division 1-match visserligen men det ska bli kul ändå - Charlton är ju det "lokala" laget här i Greenwich, vore kul om de skulle återvända till Premier League.

Annars blir det nog lugnt i helgen, eftersom jag har mycket skolarbete som ska göras, deadline närmar sig med en orovarslande fart. Dessutom ser väl inte min ekonomi så lovande ut heller, det kostar att ränna runt...

Så har ännu en stor rocker gått och dött knall och fall: Quiet Riots karismatiske sångare Kevin DuBrow. Alltid lika tråkigt att höra sånt här. Quiet Riot var ju ett av banden man växte upp med på 80-talet. Bandet banade väg för många efterföljare; debutskivan, klassikern Metal Health, var det första heavy metal-plattan att nå nummer 1 på Billboardlistan.

Känns extra speciellt nu att man fick nöjet att se dem på sommarens Sweden Rock Festival. Minns det som ett bra gig med Kevin DuBrow som den entertainer han alltid varit. R.I.P

Imorgon ska jag i sällskap med Claudio beskåda en annan framstående frontman - Jeff Scott Soto. Tror det kan bli en angenäm afton, konserten är på Islington Bar Academy - ett liten lokal tydligen - och det lär bjudas på allehanda glansnummer från hela hans karriär. 

Trodde att blåmärket under ögat skulle vara mindre idag men så var inte fallet. Detta ser fan bedrövligt ut, haha.  

Igår var det så dags för konserten man hade sett fram emot i ett par månader: The Black Crusade på Brixton Academy. Tog bussen dit med min tyskalärare Alex och hans kompis Isabelle. Var en skön känsla när man såg den klassiska, omisskännliga arenan. De andra hade hade dock sittplats så jag gick med snabba steg in till ståplats för att hinna se Arch Enemy (Shadows Fall hade spelat, men det var ingen större förlust). Tyvärr när det är fråga om såna här paketturneér så är speltiderna för banden  inte lika långa som annars, och Arch Enemy spelade bara 6 låtar. Det korta setet var dock klockrent och löjligt tight såklart, även fast ljudet inte var helt perfekt. Kul att se Christopher Amott tillbaka, det syntes att han var sugen igen; körde några sköna dueller sida vid sida med brorsan Michael, som likaledes var lycklig över sin lillebrors återkomst, det var uppenbart.

Dragonforce var nästa akt. De är inga favoriter hos mig, trots ett par klämmiga visor, men var underhållande att se på åtminstone. Framförallt gitarristerna är kända för sin enorma spelskicklighet, och det det bevisades verkligen. De röjde konstant; hoppade runt, hetsade varann och lirade på varandras instrument. Som sagt, underhållande.

Nästa band var Trivium. Dessa unga gossar tilltalar mig inte heller speciellt på skiva, men live imponerade de verkligen. Även de är grymma musiker; riffandet var sannerligen brutalt. Matt Heafy var en mycket övertygande frontman dessutom. Om Trivium bara kan komponera än bättre och mer varierat material än hitills kan de bli riktigt stora, mark my words!

Fyllde sedan på med mera öl och ett par whisky innan jag trängde mig fram till en plats i mitten på golvet, som för övrigt sluttade vilket gör att man ser bra överallt. "Machine fucking Head" skanderades i den fullsatta arenan, och när öppningsnumret Clenching The Fists of Dissent dundrade igång utbröt ett smärre kaos framför scenen. Efter Imperium följde Aesthetics of Hate, vilken som vanligt föregicks av en hyllning till Dimebag. Makalöst. När denna adrenalinfyllda stänkare drog igång var det bara att bege sig in i moshpiten, där det gick vilt till. Gick inte länge innan man fick en smäll under ögat, fann det då lika bra att endast ägna mig åt hederlig gammal headbangning istället. Robert Flynn var inte sen att hetsa fansen till att röja heller. En snubbe vid namn Colin bjöds till och med upp på scenen för en grogg och efterföljande stagedive - underbart! Publiken gensvar gav rysningar, var en grym stämning under MH:s set. Tyvärr spelade de heller inte längre än en dryg timme, Davidian avslutade en enastående spelning. De nya låtarna var höjdpunkten för mig - The Blackening är en fullständigt fenomenal platta, växer mer och mer.

Sammanfattningsvis, en kanonkväll på ett kanonställe (innandömet kan liknas vid en teater med sina två etage och sin speciella inredning). Och barer fanns det gott om:)

När jag klev upp i morse upptäckte jag till min fasa att jag fan hade lyckats fått ett styggt blåmärke under ögat ändå (det ser värre ut i verkligheten än på bilden här nedan, mer färggrannt om jag så säger). Har fått stå ut med många frågor och blickar idag men sånt får man ta när man är i denna ljuvliga bransch:) Metal up your ass!

Nu sitter jag och försöker skriva ett par sidor av ett arbete till Journalistiskkursen som ska lämnas in imorgon. Vi ska göra typ en guide till The Royal Observatory, går väl sådär, är ganska seg i skallen idag - kom hem halv 5 inatt.

Igår var jag, Claudio, Micke, Therese och Zandra in till centrum. Vi kom dock iväg sent så det var bara klubbar öppna, pubarna stänger ju kring 11-12. Vi försökte hitta en klubb Micke föreslog men utan framgång, blev en lång rundvandring på jakt efter nåt bra ställe. Till slut betalade vi in oss på The Roxy vid Tottenham Court Road. Var ett schysst hak med blandad musik men vid det laget - klockan 2 - hade man ju nyktrat till och var inte på g, blev ett par öl för att fukta strupen bara.

Var också på mitt livs första rugbymatch igår i Blackheath. Jag och Micke lyckades med konststycket att hoppa på fel tåg så vi blev sena - är nog första gången hitills man villar bort sig ordentligt, tunnelbanan är busenkel annars. Vi missade första halvlek, men kom då å andra sidan in gratis. Var riktigt kul faktiskt, skön stämning med ölpimplande, sjungande stofiler på läktaren:) Spelet var ganska underhållande; tuffa tag och passionerat. Kan nog bli nåt ytterligare besök till denna klassiska rugbymark - Blackheath är den äldsta föreningen i England.

Ikväll ska jag på The Black Crusade på Brixton Academy. Det är en paket bestående av Machine Head, Trivium, Dragonforce, Arch enemy och Shadows Fall. Det är Machine Head och Arch Enemy som lockar mig, resten är inga favoriter, men säkert bra live.

Har inte sett Machine Head på 6 år nu faktiskt så nu är man laddad... Kollade på några nya liveklipp på Youtube, verkar vara ett jävligt röj, inte för man hade väntat något annat. Blir nog fan into the pit för yours truly...

Skönt att glömma skolarbetet för ett tag och njuta av en kväll med högkvalitativ metal.

Slänger in ett par bilder från gårdagen förfest. Claudio tog fram guran som vanligt, han är vass på att lira. Gillar även att brista ut i sång, helst av favoriten David Coverdale:)

Puh..när jag skriver detta har klockan passerat 1 på natten(mot fredag). Har nyss skrivit klart 2 arbeten/uppsatser som ska lämnas in imorgon. Det är otroligt vad timmarna rinner iväg, man tror man ska hinna med allt lätt och så sitter man här nu helt uppe i varv efter ett antal koppar kaffe och otaliga spelade metalplattor. Varvar ner med lite skönklingande Journey nu innan läggdags.

Jag måste skriva några rader om England-Kroatien igår också. Först av allt: vilken dramatik! Såg matchen på Auctioneers, och där svallade känslorna bland engelsmännen; baklängesmålen och nederlaget skylldes på det ena än det andra. Även om man hade trott att England borde klara av avancemang efter att Israel gett dem en andra chans, kan jag inte säga att jag är förvånad. Som jag sagt förr så är England ett tämligen begränsat fotbollslag, åtminstone med tanke på hur de höjs till skyarna.

Bara för att dessa "storstjärnor" visas på tv med jämna mellanrum betyder det inte att de är överlägsna mindre kända spelare i andra ligor som inte visas på tv. Kroatiens mittfält överglänste Lampard och Gerrard för att ta ett exempel. Medan Englands landslag stått ganska still i utvecklingen har andra länder förbättrat sig och blivit bättre taktiskt. När dessutom många länder är dem överlägsna tekniskt sett är det bara naturligt att England får problem. Roy Keane uttryckte det träffsäkert tidigare idag (orkar inte översätta just nu): 'You have to have the heart and passion but that only gets you so far,' he said. 'Technically you have to be able to handle the ball and these top countries who win tournaments have that.'

Detta var väldigt uppenbart igår. Det var faktiskt Kroatien som bemästrade det våta underlaget bäst, just tack vare att deras bollkontroll är mycket bättre än engelsmännens. Kroatien hade ju också ett par jättelägen att döda matchen tidigare. Det var imponerande att se dem ge 100 procent trots att redan var kvalificerade, och segern var helt rättvis. Minns att man slog England 3-0 hemma, och man besegrade även Sverige två gånger om i senast VM-kvalet.

Givetvis är det alltid intressant att följa England i mästerskapen, men ifråga om underhållning spelar deras frånvaro ingen roll enligt mig. Tvärtom kan det vara bra att man de kommer ner på jorden och försöker bygga något nytt inför framtiden.

Och framför allt: varför gråta över Englands misslyckande (även många som inte är engelsmän brukar ha för vana att göra det, mycket märklig företeelse): Sverige är ju vidare! Hade tyvärr ingen möjlighet att se matchen. Femte raka slutspelet för Lars Lagerbäck, hatten av!

Nåja, det är ju "bara" fotboll. I tisdags skedde en stöld här på Devonport House. Dave, en kanadensare från korridoren bredvid vår, blev bestulen på dator, telefon, plånbok mm. Han lämnade rummet en kvart och gick in till James, ca 10 meter bort och när han kom tillbaka hade någon tagit för sig. Ok, han hade inte låst men det ska inte vara möjligt för någon utomstående att komma in, men någon lyckades ändå. Oerhört fräckt att ta sig upp 3 våningar, men det finns många idioter. James ringde upp telefonen, tjuven svarar då och vräker ur sig dryga kommentarer...Det finns en kamera nere i entren så han bör ha fastnat på den i alla fall. Var heta känslor här efter denna händelse. Om man ska vara självisk, även om jag lider med Dave, så vet man nu definitivt att man måste låsa dörren ännu oftare. Om detta hänt mig hade jag blivit helt förstörd och fått mord i sinnet - Dave tar det bra ändå...Helt klart är det så att man måste tänka mer på vad man gör i denna stad än annars. Jaja, till helgen ska vi ut, då är detta glömt för ett tag. Jag ska nog även bevittna mitt livs första rugbymatch på lördag, vet inte vad man ska ha för förväntningar på det dock:)

Den gångna helgen dominerades inte oväntat av konsertbesök. Jag borde väl egentligen ha prioriterat skolarbetet vilket ter sig väldigt ansträngande för tillfället, men vad gör man när det är intressanta spelningar stup i kvarten...

I fredags följde jag med min tyskalärare och hans polare på ett par pints, däribland till Greenwich Union, som brygger sin egen öl; mycket välsmakande. Tyskaläraren är minsann metalfan, han ville följa med på Black Crusade (Machine Head, Arch Enemy m fl) nästa söndag:)

På lördagen drog jag till Camden för att beskåda den hederliga tyska thrashplutonen Destruction. De spelade på The Underworld, ett lite sjabbigt men ack så charmigt ställe. Efter täta besök i baren anslöt jag till metalheadsen framför scenen och headbangade loss till intensiva versioner av låtar som Mad Butcher och Invincible Force. Destruction gjorde sin grej ; rak, aggressiv thrash metal framfört med passion och engagemang. En kanonspelning, pure and simple. Onslaught var förband, och ett imponerande sådant; de gjorde en energisk spelning fylld av såväl gamla klassiker som ypperligt fungerande material från nya skivan Killing Peace. Båda banden uppskattade publikresponsen, och detta var verkligen en skön metalafton med likasinnade anhängare. För att citera Onslaughts slagdänga (vilket faktiskt sångaren Sy Keeler, så träffande gjorde): Metal Forces!

På söndagen styrde jag skutan till Astoria för att se Magnum. Eftersom inte alla tunnelbanelinjer var i bruk p g a reparationer (vilket sker lite då och då, lite drygt när man måste ta buss istället - tunnelbana är mycket smidigare, fast buss är i och för sig billigare), fick jag gå i spöregnet från Bond Street till Tottenham Court Road. Det kvittade dock när man skulle se ett av sina absoluta favoritband. Detta var heller ingen vanlig spelning: 1988 års Wings of Heaven skulle framföras i sin helhet. I kön träffade jag ett glatt par från Norge som rest hit enkomt för denna begivenhet. Dom bjöd på ett par öl vilket jag inte tackade nej till. Den första halvan av konserten bestod av en blandning av stående inslag som Vigilante och Kingdom of Madness samt en del nya låtar. Det var inte oväntat de gamla låtarna som fick mest gensvar. Bob Catley var rolig att skåda som vanligt med sina speciella scengester.

Efter en paus framfördes så Wings Of Heaven från start till slut. Mästerverk som Wild Swan och Don't Wake the Lion var höjdpunkter. Även om detta inte var det bästa Magnumgiget jag sett - den där riktiga magin infann sig sällan, publiken var lite seg - så fick man som vanligt tårar i ögonen under vissa musikaliska partier. Konserten spelades in för en kommande liveplatta dessutom.

Nu är det seriöst skolarbete som gäller denna vecka, har två arbeten som ska vara inlämnade på fredag. Jag brukar ofta ha problem att göra klart saker i god tid så man känner lite stress nu men samtidigt kan det vara bra med lite press så man tar sig an uppgifterna. Tiden går för övrigt oerhört snabbt, det är ganska hektiskt men en upplevelse samtidigt.

Nedan är ett par bilder från lördagen. Som bekant är jag ingen mästerfotograf, har inte tagit mig tid att lära mig digitalkameran ingående än efter ett år...En bild är på mig och norrmannen (frugan hans var bra packad och försvann stup i kvarten, haha), och den är suddig (en tysk som var ännu sämre än mig på att fota) men det syns ju att jag lever och frodas åtminstone:)

Nu när man är människa igen tänkte jag delge en rapport från festivalen jag besökte under helgen - Hard Rock Hell i Minehead vid sydvästkusten. Typiskt nog åkte man på feber på torsdagen, så då var man ganska orolig. Låg bara och skakade under natten, och var allt annat än pigg när klockan ringde på fredag morron. Metalkrigare som man är var det bara att ta en dusch och ge sig iväg, aldrig att jag skulle missa denna begivenhet. Fick med mig starka febertabletter av min granne Pey vilket lindrade. Kom fram på eftermiddagen och vilade ett par timmar på rummet. Fann det lika bra att vara nykter på fredagen. Såg Tiamat (riktigt bra), My Dying Bride, Cradle of Filth, Zodiac Mindwarp (rejält rock n roll-ös) och Vixen.

På lördagen hade febern släppt, och även om jag inte var jättepigg var det bara att korka upp. Först gick jag dock en sväng och kollade in omgivningen. Festivalen hölls på ett stort semesterkomplex, Butlins Resort, som låg ett stenkast från kusten. Träffade även Patrik och Micke från TPL Records, så jag umgicks med dem under eftermiddagen. Såg Raven göra en kanonspelning, bättre fart på dom gubbarna än många yngre band. Tyvärr missade jag Sabbat eftersom festivalledningen ändrat tider pga 3 Inches of blood ställde in. Obegripligt, var många som missade Sabbat hörde jag. Stötte på gitarristen Andy Sneap senare på kvällen och han var ganska irriterad över detta idiotiska beslut.Efter att ha fyllt på batterierna på Pizza Hut begav jag mig till rummet för lite groggande, träffade då grannarna Rich och Cameron från Birmingham som jag hängde med resten av kvällen. Saxon var lysande, Biff var stencool som vanligt, han har alltid glimten i ögat, jävligt kul när han lämnade micken till publiken längst fram, haha.

Sen var det då dags för Twisted fucking Sister. Stabil spelning snarare än fantastisk, och Dee Snider stal inte oväntat showen; snacka om karismatisk frontman. UFO var nästa legendariska band. Det var en ynnest att få höra superklassiker som Doctor Doctor och Rock Bottom, men det lyfte aldrig riktigt. Det hjälpte inte att Phil Mogg lyckades bli plakat på en öl heller, ganska tragiskt.

 Tesla blev sista bandet ut för min del, programmet var förskjutet så de började inte spela förrän kl 02. Riktigt bra spelning med alla deras topplåtar.När jag steg på bussen hemåt på söndagen var jag sliten men mycket nöjd med helgen. Förhoppningsvis blir det repris nästa år på denna trivsamma festival, detta var första gången den gick av stapeln. Var ett perfekt område för metalfestival. 

Denna vecka har jag mycket att göra, börjar känna lite stress inför allt som ska skrivas, men bara att jobba på. Har ju två konserter kommande helg att se fram emot:) Destruction/Onslaught på lördag och mighty Magnum på söndag! 

Idag har jag fortsatt att samla material inför kommande uppsatser. Börjar bli en del grejor som ska göras nu. Tänkte att jag skulle försöka hinna med så mycket som möjligt innan helgen - åker på festival på fredag till sydvästra England; Hard Rock Hell med bland andra Twisted Sister, UFO, Saxon, Cradle of Filth och Tesla (www.hardrockhell.com).

på kvällen var jag på The Auctioneers och såg Liverpool vinna över Besiktas med hela 8-0(!), nytt rekord i Champions League-sammanhang. Turkarna var anskrämligt dåliga ska sägas - turkiska lag är av nån anledning ofta svaga på bortaplan - men det var ändå en skön islossning för de röda. Borde ge gott självförtroende framöver. Skönt att slippa slitas mellan hopp och förtvivlan framför tvn för en gångs skull också...

En avsevärt sämre sportnyhet är Peter Forsbergs fortsatta skadeproblem. Han kommer inte att ge upp i första taget om man känner honom rätt, så vi får hoppas på det bästa. Man lider med karln, i värsta fall får han aldrig chansen att uppleva ett SM-guld med MoDo nu.

En tanke går även till avlidne Nils Liedholm, utan tvekan den störste fotbollssvensk vi haft sett till meriter och status. Han var verkligen en stor legendar i Italien. Bland de otaliga storheter som nu hyllar honom märks Paulo Rossi, Paulo Roberto Falcao, Carlo Ancelotti och Sven-Göran Eriksson. Il Barone som han kallades framstod alltid som en ytterst vis, generös och ödmjuk man med stil och klass.