Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare att ett par av de övriga toppkonkurrenterna tappat poäng på lördagen. Jag begav mig i god tid till min stampub för PL-fotboll, The Mitre och kunde slå mig ner med min pint på en fördelaktig plats.

Nu blev det emellertid ingen njutbar utgång av eftermiddagen. Det såg väldigt bra ut i första halvlek: Liverpool var riktigt laddade och vann i stort sett varenda närkamp mot ett vekt Arse som inte fick mycket att stämma. Som så ofta lyckades dock inte The Reds utnyttja sitt spelövertag och sina målchanser i den grad som är behövligt. 1-0 skulle ha varit åtminstone 2-0; Torres brände ett friläge till exempel. Dessutom kunde Gerrard mycket väl ha fått en straff med sig. Hur som helst, här ligger en stor svaghet hos Liverpool på senare år; med endast ett måls ledning finns ju alltid risken att ett enda misstag kan göra att ledningen är bortflugen. Det är rent ut sagt förjävla viktigt att sätta en andra bolljävel i nät; om inte för att döda matchen så åtminstone för att få andrum och självförtroende.

Det var precis ett misstag som stjälpte allt när Glen Johnson styrde bollen i eget mål efter ett inlägg. Nu sjönk självförtroendet hos de röda vilket gjorde att Arse, som också var oerhört mycket mer på bettet i andra halvlek, kunde profitera. Som om inte detta var nog olyckligt kom ganska snart även ett ledningsmål för bortalaget, signerat ryske Arshavin – sannerligen inte en favoritmotståndare för Liverpool. Sägas ska att sättet på vilket Arse reste sig var imponerande, men det var bedrövligt att se hur hemmalaget tappade allt; dominansen från första halvlek var obefintlig och man skapade ärligt talat inte mycket i form av målchanser.

Utan tvivel har detta mycket att göra med just självförtroende, vilket Liverpool inte har ett överflöd av efter alla förluster och dåligt spel i höst. Återigen; det är oerhört viktigt att förvalta chanserna och skaffa en större ledning i matcherna för att skapa medgång och lugn och ro. Till skillnad mot många – i synnerhet förstås trångsynta, rubriktörstande nissar inom media – tycker jag inte att det är någon kris eller att loppet är kört; det är för bövelen bara december och således en väldig massa poäng kvar att spela om. I nuläget har Liverpool fem poäng upp till fjärdeplatsen och därmed en plats i Champions League – knappast ointagligt. Visst, att chansen till ligaguld i stort sett redan är borta är ju en stor missräkning, och Liverpool har haft en tung säsong överlag, men nu är det som det är – kvalificering till Champions League är det absoluta målet, och det har de alla möjligheter att uppnå.

Trots denna högst försmädliga avslutning har helgen varit tillfredställande. Fredagen bjöd ju på ett utsökt rockframträdande, och även lördagen var gemytlig. Då mötte jag upp med min gamla granne på studentboendet på Devonport House, österrikiska Christina. Tillsammans med Orhan och Lydia satte vi oss på The Mitre och såg drack öl och såg två Premier League-matcher. Först Stoke-Wigan, 2-2, riktigt underhållande match; sedan Manure-Aston Villa där bortalaget minsann tog en fin skalp genom att vinna med matchens enda mål. Mellan dessa matcher gick vi en sväng till Greenwich Park och Royal Observatory.

Det var väldigt kul att träffa min gamla granne Christina igen. Vi hade dock stött ihop redan på onsdagen då hon anlände till London efter att ha varit ute och rest i världen en sväng. Blev då ett par pints på The Gypsy Moth. Och dagen före träffade jag över lunch en annan flatmate från Devonport – Kamilla från Norge. Alltid ett rent nöje att umgås med henne också. Dan, som fortfarande bor i vår korridor, slöt också upp och vi gick efter lunchen upp till vår gamla boning. Jag har ju varit uppe där ett antal gånger redan för att hälsa på honom, och en nostalgisk känsla infinner sig alltid. Trivdes ypperligt där, mycket på grund av grannarna. Detta återkom vi - jag, Christina, Kamilla och Dan -  till många gånger; hur bra vi trivdes tillsammans och hur problemfri vår samvaro där var. Tyvärr för Dan så har vi detta läsår ersatts med långt ifrån lika eminenta människor – han kallar sina nuvarande flatmates för ”scum”.

Slutligen ska jag berätta om ett möte som kanske inte var lika glädjande, om än intressant. På söndagen, innan matchen,  skulle jag besöka Dan för att hämta lite saker – huvudsakligen skivor -  jag förvarat där. När jag ringde hans mobil svarade han inte, så jag satte mig ned på en bänk på innergården för att äta min lunchmacka från Subway. Då ser jag i ögonvrån en polis närma sig, följd av ytterligare en. Då börjar man ju kvickt fundera: hmm, har jag gjort något ovanligt galet den senaste tiden? De skulle emellertid informera om att detta var privat område; jag sa att jag bott där och var medveten om det, och att jag endast skulle hälsa på en kompis. De skulle ändå prompt ha en massa uppgifter, som min identitet och min adress.

Dessutom muddrade de mig och frågade om jag hade några saker på mig jag inte borde ha. Var bara att lyda och sedan sitta där och äta min macka medan de fyllde i mina uppgifter. Folk som gick förbi tittade säkert, men det gav jag blanka fan i. Så nu är man väl med i nåt register någonstans – så kan det gå tydligen, men det skiter jag i. Bättre att de agerar än bara glider omkring – har förut förekommit bland annat en del inbrott på Devonport House. Jag, som svartklädd, långhårig stofil, kanske såg misstänkt ut, vad vet man.

Jag tänker dock inte börja grina och gnälla om nån jävla integritetskränkning som är så jävla inne nu för tiden – det är väl bara bra att polisen är grundlig och har koll på folk? Sedan är det väl för helvete bara att avstå från brott så behöver man ju inte oroa sig över att ens uppgifter finns i något register? Se där, en upplysning från mig som många kunde ta till sig men inte verkar ha tillräckligt förstånd till verkar det som.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i b...

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemre...

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besök...

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of...

När man bor på vandrarhem träffar man ju på en massa människor. Jag har lärt känna många trevliga personer, många med samma syfte som mig, det vill säga att hitta ett jobb. Ofrånkomligt är även att det bland alla som kommer och går dyker upp lite udd...