I lördags hoppade jag åter en gång på tåget västerut mot Hammersmith. Turen hade kommit för ännu ett klassiskt band att beträda den klassiska arenan Hammersmith Apollo: inga mindre än Motörhead. Jag gillar ju förstås Motörhead och ville se dem därför, men måste även erkänna att kombinationen av dem och Hammersmith kittlade lite extra – Motörheads livealbum No Sleep ´til Hammersmith är ju en av de mest klassiska livealbumen i hårdrockshistorien. Jag hann tidigare i höst inte köpa ståplatsbiljett innan dessa sålde slut, och hade sedan dess tvekat huruvida jag skulle gå på konserten. Sittplats var jag inte intresserad av; det är väldigt sällan jag sitter på konsert på grund av att man då ju är förpassad till en specificerad plats och inte kan röra sig fritt, plus föstås att man ofta hamnar längre från scenen. Hade veckorna innan spelningen haft koll på diverse internetsajter för att eventuellt kunna snappa upp en ståplatsbiljett på så sätt, men priserna var hutlöst höga.

Till sist bestämde jag mig emellertid för att helt enkelt åka dit för att se om det gick att få tag på en plåt av svartabörshajarna utanför arenan. Det går så gott som alltid att köpa biljett på detta vis, och det var inga som helst problem denna gång heller. Jag gjorde affär med en av de första filurerna jag stötte på; pyntade 50 pund för en ståplatsplåt. Väl inne stötte jag på Errol, som menade att jag kunde ha fått en biljett för långt billigare än så om jag hade väntat. Han hade säkerligen rätt där, och det var väl inte ekonomiskt smart att göra som jag gjorde, men tyvärr kom jag iväg sent varför jag inte hade tid att leta en billig biljett. Trodde att jag skulle missa första förbandet, Girlschool, vilket jag också dessvärre gjorde förutom halva sista låten – Please Don’t Touch, med Lemmy som gäst. Kul att man fick se det åtminstone.

Efter detta blev det till att trängas i baren; det var riktigt knökfullt denna kväll inne på Apollo. En snabb pint plus Jack and Coke och sen in för att titta på nästa akt: The Damned. Denna gamla punkorkester, eller deras musik snarare, får jag erkänna att jag inte har nån vidare koll på alls, men de stod för en underhållande, ösig stund som uppskattades av församlingen. Mest sevärd var keyboardisten – med det klämmiga namnet Monty Oxymoron – som bjöd på frekventa, spontana sprattelnummer i takt med musiken. Jag slank dock ut i foajén just innan de gamla stofilerna tackade för sig; jag hade tidigare synat merchandisebåset och där fallit för ett speciellt föremål. Detta var ett trumskinn signerat av herrar Kilminster, Dee och Campbell. För 20 pund inhandlade jag ett stycke skinn (det fanns en rejäl hög till salu) som kommer att göra sig ypperligt som väggutsmyckning i min kommande boning (jag hoppas att jag snart kommer att kunna slå mig till ro någonstans).

Trumskinnet lämnade jag in i garderoben innan det var dags för huvudbandet att gå på. Jag, Errol och dennes polare trängde oss igenom till vänster och hamnade ganska långt fram. Angående själva konserten så behöver den knappast analyseras ingående; Motörhead är ju ett praktexempel på ett band man vet vad man får av. ”We are Motörhead and we play rock n´r roll” utbrast Lemmy i vanlig ordning. Hård och ösig rock n´roll, ska tilläggas. Faktum är dock att det bjöds på ett par överraskningar: 

- Twisted Sister-covern Shoot ém Down lirades - ett välkommet inslag.

- Lemmys son Paul Inder bidrog med gitarrspel på kolossala dängan Killed By Death. Jag funderade länge vem det var som dök upp på scenen, och fick senare veta att det alltså var Lemmys son.

- gamle gitarristen (1984-1995) Wurzel gästade på avslutande Ace Of Spades och Overkill. Gubben såg nu, 60 år fyllda, ut precis som en gubbe: kutryggig, med stripigt, grått hår och en förskräckligt ful fiskarhatt på skallen stapplade han omkring på högerflanken.

En annan sak som alltid utmärker en konsert med dessa legendarer är volymen; man vet att den alltid är rejält tilltagen. Trots detta var nog ingen beredd på volymen denna kväll. Som journalisten Dave Ling skriver: ”Motörhead spelade så högt att jag funderade på om den lille mannen från GLC (Greater London Council) fortfarande går runt på konserter med en volymmätare? Om så är fallet behöver den definitivt nya batterier”. Volymen var fullständigt absurd under Motörheads gig; förutom att man kände obehag i öronen, fladdrade näsan och det slog i bröstet. Dessutom var det helt enkelt inget bra ljud; det var inte lika lätt att urskilja nyanserna i låtarna pga all dist och volym. Faktum är att det till och med kändes ett klart obehag i öronen under Lemmys mellansnack - alltså bara av att han pratade i micken! Då kanske ni förstår hur hög volymen var...

Nu är det ju så att när man tagit sig ett antal järn så bryr man sig mindre om hög volym. När yrpannan Phil Campbell (gitarr) med sin distinkta, svårförståeliga walesiska accent frågade publiken om den ville ha högre volym blev svaret föga oväntat ett rungande ”ja”. Bandmedlemmarna lär knappast bry sig; de har med all säkerhet nedsatt hörsel sedan gammalt. Och visst, på ett Motörhead-gig ska volymen vara hög, så är det bara, men det här var faktiskt en bit över gränsen – tyvärr gick det ut en aning över underhållningen. Annars var detta självfallet en förnämlig kväll, och på min rockar-CV finns nu sålunda även ”Motörhead på Hammersmith”. Känns bra. Och som tur är har jag fortfarande hörseln intakt; jag har faktiskt aldrig haft några problem med den i samband med konserter, men det kan ju ändras snabbt om man har otur. Men den dagen, den sorgen. Rock out with your cock out!

Setlista: Iron Fist, Stay Clean, Be My Baby, Rock Out With Your Cock Out, Metropolis, Over The Top, One Night Stand, I Got Mine, Guitar Solo/The Thousand Names Of God, Cradle To The Grave, In The Name Of Tragedy (including Drum Solo), Just ‘Cos You Got The Power, Shoot ’Em Down, Orgasmatron, Going To Brazil, Killed By Death (with Paul Inder), Bomber.

Extranummer: Whorehouse Blues, Ace Of Spades (with Würzel), Overkill (with Würzel).

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i b...

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemre...

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besök...

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare...

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of...