Sen i går eftermiddag har man varit bra nöjd. Liverpool besegrade som bekant Chelski efter en synnerligen imponerande insats, nära nog perfekt genomförd. Fullständigt briljant försvarsspel, disciplinerat och uppoffrande. Såg matchen på puben med Dan och Christina, och den förstnämnde Manure-supportern klagade på att Liverpool var för negativa, men mot ett så starkt motstånd gäller det att hålla ihop laget och sedan ta vara på de chanser som dyker upp. Nu var ju Alonsos segermål turligt, men LFC hade ju också ett antal heta chanser utöver detta, till skillnad mot hemmalaget. Reina gjorde väl inte en enda kvalificerad räddning.

Chelski imponerade inte märkvärt utan Liverpool var klart värda tre poäng. Angående The Blues enorma hemmasvit så måste den ju brytas till slut – helt jävla underbart att det blev The Reds som gjorde det. Tabellen är skön att skåda för tillfället, men det är ju samtidigt bara två månader in på säsongen. Inte desto mindre känns det som om vi är en utmanare till titeln; laget och spelet är stabilare och mer balanserat plus att det har tillkommit ytterligare kvalitet i form av spelare som Keane och Riera. Spanjoren har varit en positiv överraskning och gett balans till laget på vänstersidan. Det har inte lossnat riktigt för Keane än men Irländaren bidrar alltid med ett klokt lagspel vilket jag tror betytt mycket.

Bäst igår anser jag att Alonso var. Trots att han hade en liten svacka förra säsongen – p g a skador delvis – har jag alltid beundrat honom som spelare. Förutom att han är en utomordentlig passningsspelare är han grymt lugn med bollen; en egenskap som än mer viktig i dagens uppskruvade tempo. Var f ö härligt att se flera läckra passningskombinationer på små ytor i går från de röda, ofta regisserade av Alonso men även Gerrard som var riktigt bra I vanlig ordning. Carra och Agger i mittförsvaret var också mästerliga. Mascherano förtjänar också toppbetyg – oerhört betydelsefull krigare, enorm kapacitet. Men som sagt, framförallt en enastående laginsats.

Nu ser man ju ännu mer fram emot säsongens första livematch: Tottenham-Liverpool på lördag:) Skulle i veckan boka biljett till Carling Cup-mötet lagen emellan, men upptäckte då att ligamötet inte var slutsålt varför jag fort som ögat bokade biljett. Ren tur, men efter Tottenhams katastrofala start kan man anta att en del fans inte är fullt så angelägna. Att man nu ersatt Ramos som manager med den gamle stofilen Harry Redknapp – ytterst överraskande nyhet, trots att man förstås tvingades göra nån slags förändring – gör ju dessutom matchen på lördag än mer intressant.

I helgen konsumerades det öl såväl fredag som lördag, ja även igår då för att slappna av lite under matchen. Detta var Claudios sista helg på Devonport House, han ska börja jobba i Bryssel och åkte idag. Väldigt tråkigt tycker vi alla i korridoren, och för egen del mister jag dessutom en trogen hårdrockskollega. Blir nog någon resa över kanalen nästa år, vore ju passande när någon renommérad orkester bjuder på föreställning.

Musikutbudet på denna ö är ju dock, eller dessvärre skulle man kunna hävda med tanke på ekonomin, inte att förakta. Imorron tar jag bussen till Birmingham där jag ska sluta upp med Alex som jag lärde känna förra året. Han har nu fått jobb i denna Englands andra största stad. Vi ska bevittna det återkommande evenemanget The Unholy Alliance, med Thrash-institutionen Slayer som headliner - i år med support av Trivium, Mastodon och Amon Amarth. Lite bökigt blev det dock i och med att spelningen av någon anledning ("oförutsedd” enligt arrangören) är flyttad till Wolverhampton. Lite synd också eftersom jag hade sett fram emot att bevittna en konsert i NEC i Birmingham, en klassisk arena flera storheter spelat på genom åren. Blir tågresa ett par mil norrut nu, men pluntan är påfylld så det går nog som tåget. Ska bli jävligt kul att se Slayer igen, har sett dem vid sex tillfällen förut men faktiskt inte någon gång nu sedan 2001. Följaktligen har jag inte sett dem sedan Dave Lombardo kom tillbaka på trumpallen, en faktor som bidrar till min entusiasm. Mastodon – vars två senaste album tillhör bland det bästa jag hört på senare år - längtar jag också efter att få bli överkörd av. Det blir metal imorgon, kort och gott:)

Nu sitter jag en smula bakis och väntar på dagens stormatch – Chelski mot Liverpool. Det vore så förbannat jävla skönt om de röda skulle bryta Chelskis hemmasvit och ta tre poäng. Detta är givetvis en oerhårt svår uppgift, speciellt utan Torres i anfallet, men jag har lite hopp om seger faktiskt. Oavgjort vore dock ett bra resultat också förstås.

Förra helgen blev jag inte lite irriterad när vissa inkompetenta medier kallade det lag Chelski ställde upp med mot Middlesbrough för ett "B-lag” och blåste upp det till världens grej…. Visst, flera stora spelare var indisponibla, men kolla uppställningen de ändå kom till spel med: Cudicini- Bosingwa, Alex, Terry, Bridge – Belletti, Lampard, Mikel – Kalou, Anelka, Malouda. Inget dåligt lag det, på papperet är det kanske typ det 4:e bästa laget i ligan.  Ganska respektlöst mot Middlesbrough också att påstå att de mötte ett "B-lag", de hade nog gärna velat ha såna stjärnspelare i sin uppställning. Nu vann Chelski med 5-0, oj vad starkt. Patetiskt….

Come on you Reds!!!

I tisdags var det dags för en begivenhet jag hade sett fram mot länge: dokumentären om det kanadensiska metalbandet Anvil – betitlad Anvil! The Story Of Anvil – på London Film Festival.  Jag anlände till Leicester Square och The West End Odeon en timme före filmen började. Då var det fullt med folk utanför inklusive en massa fotografer, och det var avspärrat så att bara s k "fint folk" kom in till att börja med. När jag stått och iakttagit spektaklet ett tag blev det plötsligt ett jäkla liv; ur en av limousinerna klev ingen mindre än Penelope Cruz. Det visade sig att hon ingick i ensemblen i en annan film som visades på denna biograf (London Film Festival pågår under ca två veckor, med en massa filmer utspridda på flera biografer). Hon var ju het får man säga…  Jag försökte sedan tillsammans med ett annat metalhead som jag kände igen från flera konserter lokalisera var vi skulle gå in. Vi fick dock inte komma in förrän strax före filmens början; det var fler celebriteter som skulle anlända först. En av dessa var Keanu Reeves, som skulle presentera Anvildokumentären. Medlemmarna i Anvil stod en bit bort, de tilldrog sig dock ingen uppmärksamhet alls. Funderade på att gå fram och surra med dem men då blev det dags för dem att beträda röda mattan och bli fotograferade. Till sist fick också vi vanliga dödliga komma in, också via röda mattan - lite småroligt. Anvil stod och poserade för fotograferna vid ingången så man är eventuellt med i bakgrunden på nån bild nånstans:)

När så alla tagit sina platser – biografen var i stort sett fullsatt – så sprang så Keanu Reeves upp på scenen och pratade en stund. Det visade sig att han kände regissören Sacha Gervasi och tagit sig tid att flyga över Atlanten för denna tillställning. Gervasi träffade som 15-årigt metalfan, i början av 80-talet, Anvil i London och blev så frälst att han sedermera kom att turnera med Anvil som roadie, och blev nära vän med bandet. Efter några år skiljdes de dock åt och tappade kontakten, men så för ett par år sen tog Sacha kontakt med bandet igen och fascinerades över att de fortfarande var aktiva efter alla år. Sacha, som nu var en framstående manusförfattare – han har bl a The Terminal med Tom Hanks på meritlistan – beslutade sig för att deras historia var värd att berätta och resultatet är denna dokumentär.

Filmen börjar med klipp från en stor festival i Japan 1984. Uppställningen är Anvil, BonJovi, Scorpions och Whitesnake. Som bekant skulle de tre sistnämnda bli storstjärnor och sälja multum; för Anvil hände dock nada…  Man får se bl a Lars Ulrich, Scott Ian, Lemmy och Slash tala varmt om Anvil, men ingen kan ge svar på varför de inte lyckades. Trots att breaket aldrig kommer så fortsätter dock bandet att ge ut plattor och kämpa vidare. Filmen utspelar sig ett par år tillbaka i tiden, och man får bl a följa Anvil på turné genom Europa. Det ingår några minuter från Sweden Rock Festival 2006 också – jag såg Anvil då och minns det som en väldigt underhållande spelning, främst p g a frontmannen Steve "Lips" Kudlow, som verkligen är en förjävla rolig, färgstark figur. Det är obetalbart att se honom springa runt storögd backstage och jaga gamla idoler som Michael Schenker och Tommy Aldridge:)

På väg söderut från festivalen missar dock sällskapet tåget p g a att turnemanagern – en italiensk skata som knappt kan engelska – inte förbokat biljett. I denna stil pågår sedan hela turnén: spelställen har inte gjort promotion för spelningarna, de får inte alltid betalt och en del gig spelar de på rena råtthål inför en handful personer. Trots alla missöden röjer de dock järnet på scen –speciellt Lips som medger att han älskar att underhålla. Konflikter uppstår förstås, en rumänsk klubbägare får handgripligen känna på Lips humör när han vägrar betala gaget. Hela turnén är ett fiasko, men Lips försöker ändå se det positivt: "det fanns i alla fall en turné det gick åt helvete på".

Spänningar blir det sannerligen också mellan Lips och den andre originalmedlemmen, trummisen Robb Reiner. Reiner är en samlad, stabil person som sällan drar på smilbanden (han har emellertid en skön humor även han), mellan Lips är raka motsatsen: uppumpad med energi, entusiasm i överflöd och alltid brett flinandes. Dessa två är som bröder, något deras fruar bekräftar. De bråkar häftigt ibland men kommer snabbt överens igen och beslutar sig för att rocka vidare, fast beslutna att lyckas. Några laddade scener med duon är riktigt rörande, rent av rara i brist på bättre beskrivning. Inget är censuererat utan man får se hela känsloskalan, från desperation och tårar till lycka och skratt.

Till vardags jobbar Lips som chaufför på en cateringfirma och Robb som byggarbetare. De sliter på dagarna för att försörja familjen, men drömmen om att slå igenom finns alltid där. Pga inkompetent folk omkring dem, samt det faktum att de har ett uselt management eller inget management alls, kommer de dessvärre ingenstans. Deras familjemedlemmar uttrycker tvivel men samtidigt stödjer de dem för att de ska få leva sin dröm. Lips gamla luttrade mor ger en träffande kommentar på frågan om vad hennes son tvingats ge upp i livet: "att tjäna pengar". Duon är grymt uppriktiga när de sager att saker måste hända NU, de är trots allt i 50-årsåldern och kan inte hålla på när de fyllt 70 bast. Bandet tar kontakt med Chris Tsangarides, som producerade deras klassiska plattor på 80-talet, för att försöka få ett genombrott. För att spela in skivan behöver de dock en ansenlig summa, och Lips syster lånar honom till sist pengarna för att hon vill se honom förverkliga sin dröm. Först prövar emellertid Lips på att jobba som telefonförsäljare… Man sitter verkligen och lider när man ser honom ringa upp folk som slänger på luren; Lips erkänner att han är för ärlig och snäll för detta yrke. Men han skiter i om han gör bort sig, han har åtminstone provat på det, allt för att försöka dra in pengar.

Jag vill inte utförligt avslöja slutet, men kan säga som så att när de till sist får viss betalning för mödan är det inte utan att man blir helt varm inombords; en känsla som jag tydligt delade med alla åskådare av filmen denna kväll. Att säga att filmen gjorde ett stort intryck på de närvarande är ett understatement. Regissören Sacha Gervasi meddelade innan filmen startade att det skulle bli en överraskning efteråt, och det blev det mycket riktigt när bandet i mörkret smög upp på scenen och därefter rev av två låtar live; 666 och Metal on Metal. Publiken – allt annat än bestående enbart av metalfans, märk väl -  stod upp, applåderade och levde med, och speciellt Lips stortrivdes;  han sprang upp bland sittplatserna och röjde runt på sitt karakteristiskt inlevelsefulla och uppspelta vis.

Besökarna fick också möjlighet att ställa frågor till bandet och regissören. Den avslutande frågan från en kostymnisse var högst relevant: "vad är det som har gjort att Anvil har fortsatt trots alla motgångar; de flesta skulle ha kastat in handduken för länge sen?" Lips svarade då eftertänksamt: "en inre övertygelse om att det jag gör är värdigt".

Att göra det man tror på och brinner för, vilka hinder man än stöter på, det är huvudsakligen vad den denna fullständigt fenomenala film behandlar. Men det är även en historia om vänskap och förhållanden. Förutom att man satt med ett leende på läpparna nästan hela tiden fälldes det även en och annan tår kan jag säga. Mycket gripande på sina ställen.  Framförallt  är filmen också ytterst underhållande. Det kommer säkerligen att dras paralleller till Spinal Tap; det finns många dråpliga, komiska scener. Till skillnad från Spinal Tap är dock allt på riktigt, dessa herrar är brutalt ärliga i allt dom gör. Ibland framstår dom som ganska naiva, men deras inställning och entusiasm är underbar att se.

När bandet lämnade scenen var det många upprymda åskådare (hörde t ex en yttra orden "I’m gonna get an Anvil tattoo") som ville hälsa på och berömma medlemmarna, så även jag. Stoppade först Robb och sedan Lips, skakade hand och sa att jag såg dem på Sweden Rock och önskade att de skulle komma tillbaka dit. Båda sken upp och sa att jag skulle sprida ordet: "tell your friends!". När de flesta lämnat biografen tog jag sedan chansen att ta ett foto tillsammans med Lips. En brutta närmade sig Lips och sa: "That was the best I’ve ever seen". Vette fan om jag inte håller med. Lips replikerade faktiskt "This was the best night life of my life". Tror medlemmarna var väldigt tagna av den grymma responsen, och jag kan tänka mig att det sett likadant ut på de andra filmfestivalerna de varit på. Filmen har fått strålande kritik av ansedda tidningar och kritiker – se hemsidan för filmen. Där finns även några filmklipp.

http://anvilmovie.com/default.asp

Avslutningsvis säger jag bara: se filmen när ni får möjlighet! Tar för givet att den kommer att släppas på dvd så småningom. Man behöver heller inte ha ett intresse i hårdrock för att njuta av den.

Efter måndagens konsert med Queen+Paul Rodgers begav jag mig följande kväll till Camden för en spelning av väldigt motsatt karaktär. I ett par år nu har man kunnat beskåda en stark tillbakamarsch av en av de enligt min mening mest givande och underhållande stilarna inom hårdrock och metal – thrash metal a´ la 80-tal. Hjältar som Exodus och Testament har god vind i seglen igen, och gamla fina konstellationer som t ex Forbidden och Onslaught har inspirerats och återförenats.

Vad som kanske är än mer glädjande är alla nya, lovande band som dykt upp som svampar ur jorden och skapat ny glöd och intresse inom scenen. Många yngre fans har fått upp ögonen för thrash metal, det märker man när man besöker konserter och festivaler.  Exempel på mer namnkunniga unga band som lirar thrash enligt den gamla skolan är Municipal Waste, Evile, Bonded By Blood och Gama Bomb. De två sistnämnda är ute på gemensam turné, och när de kom till London och The Underworld var jag givetvis tvungen att närvara för att få en inblick i thrashens återkomst. Dessutom slank jag in gratis då jag fick ackreditering genom Metal Covenant (recension av spektaklet kommer så småningom).

Först ut var två förband, Londons Savage Messiah samt landsmännen i Sworn Amongst. Båda gjorde bra ifrån sig; tungt, aggressivt och fartfyllt, inga krusiduller. När jag sedan återvände efter påfyllning I baren var det något förvånande Bonded By Blood som klev på scenen. Härstammandes från Los Angeles och troligen det mest kända namnet på lineupen trodde man att dom skulle spela sist, men Gama Bomb har en stor, trogen skara anhängare i England så det var kanske anledningen. Nåväl, dessa latinos från Kalifornien visade omgående var skåpet ska vara beläget. Den med någon kunskap om thrash metal vet/förstår att de tagit sitt namn från det uberklassiska debutalbumet från Exodus. Bara ett sånt drag skapar ju förväntningar, men ikväll hade de gjort Exodus stolta. Jävlar vilket ös! När ljudet dessutom var kanon för att vara The Underworld var detta en våldsam, knivskarp, löjligt tajt thrashattack som det var länge sen jag såg maken till. Sångaren Aladdin eggade publiken längst fram som svarade med en livsfarlig moshpit. Medelåldern I bandet ligger kring 20 år, och om jag inte hörde fel så fyllde trummisen Carlos Cerveza denna kväll 19 år, inte desto mindre piskade han utav bara helvete. Låtmässigt blir det väl en smula enahanda efter ett tag, speciellt bara med ett album att ta låtar från, men en stenbra spelning ändå. Och sällan har en cover som extranummer varit lika given som… gissa…. Exodus´ Bonded By Blood.

Om det var ett jävla röj under BBB så skulle det faktiskt komma att överträffas under Gama Bomb. Såg ett par låtar när de agerade förband till just Exodus i April, och märkte redan då att Irländarna är en underhållande liveakt som får publiken med sig. Sångaren Philly Byrne är en skojfrisk filur och kombinerat med de medryckande, energiska låtarna – dessutom ofta med lättsamma texter om seriefigurer och actionhjältar – skapas en avslappnad och familjär  men samtidigt energisk och partypräglad stämning. Intensiv moshpit under stänkare som den finurligt betitlade Thrashoholic, och på slutet invaderades scenen totalt av exalterade thrashers vilket följdes av mass-stagediving. Briljant. Det är något speciellt med denna typ av metal, adrenalinet den genererar. Fuckin love it.

Detta var en kul kväll, och det var också trevligt att återse The Underworld igen. Det är en enkel, stenskön lokal som andas rock n roll och metal, och det blir en cool atmosfär med besökare som har ett genuint intresse för musiken. Kände igen många ansikten från tidigare och stiftade bekantskap med två snubbar jag inte träffat förut; blev bjuden på Jägermeister-shot, trevlig gest. När jag skriver detta ser jag att inga mindre än Napalm Death nu lagts till i listan för kommande spelningar; jubel i min lilla boning! Ska dessutom se Municipal Waste i December. Dessa två gig borgar ju sannerligen för liknande ös…

I morse klev jag upp för att boka biljett till AC/DC:s spelning i O2 i April, men där gick man inte oväntat bet. Har ännu inte sett något uttalande om hur snabbt biljetterna försvann, men det var åtminstone slutsålt efter 10 minuter att döma av mina många försök. Och lyssna här: då släpptes helt plötsligt biljetter till en andra konsert två dagar senare, alltså precis efter att biljetterna tagit slut till den första! Har aldrig varit med om detta tillvägagångssätt, helt osannolikt, men Ticketmaster var väl förberedda. Den andra konserten sålde slut lika fort…Läser nu på Blabbermouth att en annan konsert, den i Dublin, sålde slut på 3(!) minuter. Hade förstås velat se AC/DC - där kan vi prata om underhållande liveband - men är nu väldigt glad att man åtminstone fick se dem en gång, 2000 var året.

Samtidigt var det nästan bra på ett vis att det blev som det blev: det blir ju dyrt att beställa biljetter till höger och vänster. Även om jag försöker bevittna så många jag bara kan – finns inga alternativ för herr Mozzy, punkt slut - så får man tänka på ekonomin också. Snart släpps dock biljetterna till Metallica i England, så där blir det ju ett par plåtar. Och förra veckan beställde jag fyra stycken till Priest Feast på Wembley Arena I Februari. Får då nämligen besök av tre långhåriga kanaljer från Kramfors. Förutom Priest Feast – bestående av Judas Priest, Megadeth och Testament; tämligen respektabel uppställning minsann…. – så ska vi se Overkill och Metal Church på The Underworld. Blir en ytterst gemytlig helg: dessutom förmodade besök på ett antal pubar, metalklubbar och antagligen fotboll i form av Fulham-West Bromwich.

Bilder jag snott från nätet nedan: Gama Bombs vokalist Philly, Bonded By Blood samt flyer för Priest Feast

Igår var det så till slut dags att se Queen+Paul Rodgers på O2 Arena här i Greenwich. Beställde biljetten i januari, då jag ännu inte visste om jag skulle bo i London vid tidpunkten för konserten, men hade farit ändå då det hade inneburit ett perfekt tillfälle att hälsa på här. Nu blev det ju så att man fortfarande är bosatt i London, och det var sannerligen skönt att bara behöva ta en busstur på 10 minuter för att se en konsert; annars brukar det vara betydligt omständigare att ta sig till spelställena.

Jag och Claudio anlände vid halv 7 till arenan, och såg då att speltiden var beräknad till halv 9, så vi fick döda tiden med att traska runt inne på O2, som inte bara är en konsertarena utan ett jättestort komplex med restauranger, butiker, biografer osv. Hela bygget, skalet så att säga, slutfördes år 2000 – det ursprungliga namnet på det vita byggnadsverket med det speciella utseendet är The Millenium Dome. Själva konsertarenan inuti byggdes färdigt så sent som förra året och är nu den största i Storbrittannien (kapacitet: 20000), och väntas t o m bli den mest evenemangstäta arenan i världen läser jag på Wikipedia. Förutom alla jättekonserter – Prince, Led Zeppelin, Spice Girls, Metallica tillhör de som hitills spelat här – är det även andra stora begivenheter i arenan, såsom av idrottslig karaktär. Förra året gick premiären av NHL av stapeln i O2 t ex, och när det är dags för sommar-OS i London 2012 kommer den av vara en av arenorna.

Claudio kände nästan lite skuld eftersom han hade ståplats (släpptes som jag skrev tidigare fler bijetter förra veckan helt plötsligt, och jag tipsade honom) och jag sittplats, men uppväxt med Queen som han är, liksom ett stort fan av Brian May, så unnade jag honom den bondröta han hade. Min plats var dock väl långt uppe, på fjärde etaget. Jag gillar inte alls att sitta på konsert, ytterst sällan jag har gjort det genom åren, men det var rätt coolt denna gång att ha överblick över arenan och publikhavet.

Själva spelningen kan man väl sammanfatta som proffsig, mäktig och maffig. Ljudet var tungt och bra, och en jättelik skärm visade bildspel samt videoklipp. Annars talar väl låtlistan här nedan sitt tydliga språk. Man både rös och blev rörd när klassiker på klassiker radades upp; det är inte många band som har en sån låtskatt som Queen. Det är svårt att ta ut höjdpunkterna, men en var i alla fall när Brian May hyllade Freddie Mercury med den underbara Love Of My Life ensam på rampen – gripande värre med videoklipp av unikumet Mercury. Måste ju också nämna Bohemian Rhapsody med videosång av Freddie. Sägas ska också att den avslutande trion All Right Now, We Will Rock You och We Are The Champions var grym. Uttjatade låtar annars, men live med mer tryck samt publikens exalterade gensvar var de lysande. Det bjöds också på fem nummer från nya skivan The Cosmos Rocks, och även de lyfte live; titelspåret var en riktig rockrökare.

Att få bevittna legender som Brian May, Roger Taylor och Paul Rodgers kändes också stort. Den förstnämnde spelar ju gitarr som ingen annan, med utsökta melodier och solon plus stenkrossande riff – jävlar vilket sound! Det var också en ynnest att få höra Paul Rodgers sjungandes live, han har sannerligen en röst med karaktär, själ och kraft i. Dessutom sjöng han Queen-låtarna på sitt eget vis, utan att försöka kopiera Freddie. Hade emellertid gärna hört någon fler Bad Company-låt, men spelningen pågick trots allt I 2 timmar och 20 minuter.. Sammantaget en mycket gemytlig kväll med proffsig show och brilliant musik. Hade visserligen varit ännu bättre om jag varit närmare scenen och upplevt draget mer och fått se bandet på nära håll, men jag är väldigt nöjd ändå.

Har nedan inkluderat lite bilder, främst tagna av Claudio som var i ett lyckorus stående nära rampen, men även en bild som visar den utsikt jag hade från ovan. Dessutom O2-huset.

HAMMER TO FALL
TIE YOUR MOTHER DOWN  
FAT BOTTOMED GIRLS
ANOTHER ONE BITES THE DUST
I WANT IT ALL
I WANT TO BREAK FREE
C-LEBRITY
SURFS UP…SCHOOLS OUTS
SEAGULL
LOVE OF MY LIFE (sång: Brian)
39 (sång: Brian)
DRUM SOLO
I’M IN LOVE WITH MY CAR (sång: Roger)
IT’S A KIND OF MAGIC (sång: Roger)
SAY ITS NOT TRUE  (sång: Roger+Paul)
BAD COMPANY
WE BELIEVE
GUITAR SOLO
BIJOU
LAST HORIZON
RADIO GAGA
CRAZY LITTLE THING CALLED LOVE
SHOW MUST GO ON
BOHEMIAN RHAPSODY (sång: Freddie+Paul)

Extranummer:

COSMOS ROCKS
ALL RIGHT NOW
WE WILL ROCK YOU
WE ARE THE CHAMPIONS

Denna helg blev det alkoholintag såväl fredag som lördag. I fredags gästade jag, Claudio, James, Dave och Anna ett s k flat party på Cutty Sark, det andra studentboendet här I Greenwich, som är inriktat till ett yngre klientel. Vi kände väl oss inte så överdrivet hemma bland de skrålande, till hip-hop dansande 18-åringarna men det var bra drag och man blev full åtminstone. I går var jag själv ganska bakis, men det blev dock en tradionell pubrunda sänkandes några pints, inledningsvis sittandes på The Trafalgar Taverns uteplats vid Themsen; mycket gemytligt. Det var jag, Claudio, Daniel och Kamilla som gick ut. Måste saga att vi har en väldigt trevlig gemenskap I vår korridor, alla umgås och trivs tillsammans. Idag blev det också en öl för några av oss i eftermiddagssolen, kanonväder som det var. Inte oväntat var det fullknökat med folk på gator och uteserveringar.

Eftersom gårdagen bjöd på VM-kvalomgång gick jag och Daniel på puben och såg England-Kazachstan. Första halvlek kan vara bland det tråkigaste man sett; England var ytterst mediokert, men Kazachstan gjorde bra ifrån sig, de hade några bra bollspelare faktiskt. Daniel satt och led, men jag blev samtidigt road av att ännu en gang få uppleva den hybris som många engelska supportrar hyser till sitt landslag. Daniel hävdade att England på papperet besitter världens bästa landslag; det är nog bara en engelsman som kan ha den åsikten. Som jag själv skrivit förut – precis som många experter i media, däribland även engelska ska sägas – ligger de engelska spelarna överlag lite efter de bästa landslagen vad gäller teknik, spelskicklighet, fantasi samt förmåga att bryta mönstret och göra något annorlunda. För att jämföra med t ex Spanien, som vann det senaste mästerskapet som England inte ens kvalificerade sig för, så måste man ju vara fullständigt enögd alternativt blind för att inte se skillnaden på dessa punkter. Joe Cole kan väl måhända räknas som den individuellt skickligaste spelaren tekniskt sett I England; det är bara det att hans teknik och spelskicklighet besitter ju nära nog varenda spelare i Spaniens trupp (tänkte skriva till och med busschaffören men det är nog att överdriva kanske).

Nu är ju teknik och spelsinne långt ifrån allt i fotboll, men det är ju väldigt värdefullt för att lättare åstadkomma ett kreativt och vägvinnande anfallsspel åtminstone. I andra halvlek ordnade det ju sig till slut för England då motståndarna tröttnade och man själv spelade bättre. Tre av målen kom dock på fasta situationer. Capello brukar ju lyckas med alla lag han tar sig an så ska väl England kvalificera sig till VM denna gång, och segern mot starka Kroatien visar ju att hög kapacitet finns.

Mycket av snacket under och efter matchen handlade om huruvida Gerrard och Lampard fungerar på samma mittfält. En del förståsigpåare vill hävda att bra spelare som de är ska de kunna spela tillsammans, men det är väldigt tveksamt. Det är alltför ofta som de två är bleka I landslaget, så även igår. Eftersom det i dagens fotboll så gott som alltid behövs en defensivt inriktad innermittfältare – i Englands fall en Barry eller Hargreaves – så måste endera Lampard eller Gerrard offras om man ska spela 4-4-2, vilket helt klart är det system som engelsmännen, väldigt naturligt, känner sig mest bekväma i. Gerrard är ju en solklart bättre fotbollsspelare än Lampard, men som Liverpoolsupporter har jag inget emot att Stevie får vila emellanåt. Till skillnad från de svenskar som är begeistrade fans av engelska landslaget – något som jag aldrig förstått, jag är svensk och håller på Sverige och inte England – bryr jag mig dock inte nämnvärt om detta dilemma. Missade tyvärr Sveriges match mot Portugal, men de verkar ha stått för en stark insats. Eftersom även Danmark börjat kvalet bra så blir det ändå en tuff historia fortsättningsvis.

På tal om Liverpoolprofiler så inhandlade jag igår Jamie Carraghers självbiografi. Tror att den kan bjuda på mycket intressant läsning, då denne lokale hjälte I Liverpool är känd som en ärlig, jordnära lirare med distans till sig själv och dagens sjuka fotbollsindustri. Det finns för övrigt en uppsjö av dylika spelarbiografier I bokutbudet här, kommer bli ytterligare inköp framöver.

Nu har man kommit in I studietrallen igen. Det verkar vara lite mer läsning till varje lektion detta år så det gäller att man ligger i lika mycket som förra året. Det gäller inte minst två av kurserna jag läser, International Organisations och The Cold War. Nu är det emellertid, precis som förra året, inte huvudsakligen studerandet jag ämnar skriva om på den här sidan. Pluggande i all ära, minst lika viktigt är det ju att ta ut rock n´roll-svängarna. Pubbesökandet har som bekant redan tagit sin början, och denna kommande helg lutar det åt utsvävningar såväl fredag som lördag. Claudio ställde in sin resa till Oslo och är sugen att gå ut, och det är flera som verkar vilja slå följe.

Är dock framförallt jävligt sugen på börja springa på konserter igen. Fick tyvärr stå över Raven på The Underworld igår – måste hålla lite koll på ekonomin då det gått åt rätt mycket stål den sista tiden, och såg åtminstone galenpannorna på Hard Rock Hell förra året – men på måndag väntar ett evenemang som inte går av för hackor: Queen+Paul Rodgers! Dessa legendarer spelar på O2 Arena här i Greenwich så då har man ju nära dessutom. Ser verkligen fram emot detta, kan bli mäktigt att avnjuta alla klassiker. Visst, Queen utan Freddie är ju inte samma sak, men just därför kallar de sig också för just Queen+Paul Rodgers. Den sistnämnde har ju också en röst av guld, jag längtar…. Kul är också att Claudio hänger på; jag upptäckte igår av en slump att fler biljetter hux flux hade släppts till spelningen – den sålde slut på en timme typ när jag bokade biljett I januari – så jag meddelade honom och han beställde direkt. Stort Queen- och Brian May-fan som han är blev han överlycklig.

Dagen efter, på tisdag, funderar jag starkt på att utsätta mig för en dos thrash metal – ynglingarna I Gama Bomb och Bonded By Blood spelar på The Underworld. Och visst blir det ett antal gig framöver: så här långt består mitt schema även av The Unholy Alliance (Slayer, Trivium, Mastodon, Amon Amarth), Biohazard, Airbourne, Slipknot (support av Machine Head och Children Of Bodom) och Municipal Waste. Lär bli ett par till också, men jag kommer också gå på några fotbollsmatcher såklart.

Häromdagen bokade jag även biljett till London Film Festival minsann! Även om jag gillar att se film då och då så är jag varken någon större konnossör I den bemärkelsen och inte heller är det tänkt att jag ska mingla med etablissemanget på denna tillställning. Nä, mitt besök den 21a denna månad går i hårdrockens tecken: de gamla kanadensarna i Anvil med gamängen Lips i spetsen har förärats med en dokumentär; Anvil! The Story Of Anvil; som blivit uppmärksammad. Se ett klipp nedan från Sundance Film Festival. Verkar vara en historia gjord med hjärta och värme, ser mycket fram emot att få beskåda den.

 http://uk.youtube.com/watch?v=OMwYEkoLT1M

Till sist: vilken skön vändning av Liverpool I lördags! Det ser lovande ut så här långt; även matcher de inte glänst i har gett poäng, vilket är ett bra tecken. Såg highlights på BBC:s Match Of The Day hos grannen Daniel, han har inhandlat en tingest som gör att man kan se på tv på datorn; vette fan hur det går till men jag måste nog också skaffa en.

Puh, idag har jag varit bra trött. Visserligen är jag lite förkyld men framför allt är jag väldigt bakis. Igår blev det en pubrunda i sällskap med korridorgrannarna Claudio, James, Christina, Kamilla och Daniel. Claudio kommer tyvärr att lämna oss i slutet av månaden för att börja jobba i Belgien, och detta var ett av de sista tillfällena till att ta några glas med honom. Det var väldigt kul att nästan alla, 6 av 8, i vår flat kunde hänga med ut. För egen del sköljdes väl tiotalet pints ner, och slutet av natten är borta ur minnet, frånsett att jag minns att jag spydde på toan - ytterst sällan jag behöver kasta upp, men det blev väl lite väl mycket den här gången, plus att jag inte kände mig riktigt kry. De andra undrade var jag tog vägen; tydligen hade jag lämnat köket med orden jag är strax tillbaka men jag dök aldrig upp igen. Vaknade med såväl lyset som sockar på - ett säkert tecken på att man har varit stenfull och bara kraschat i säng.

En anledning till mitt friska dryckeshumör var att jag var lättad över att ha fått ordning på datorjäveln igen. På fredag morgon gick det helt plötsligt inte att öppna windows, var kört helt enkelt. Manoj som hjälpt mig med dataproblem förut bor inte längre här på Devonport House och jag fick inte tag på honom heller via telefon. Gick till en firma som servar datorer; dom ville ha 80 pund för att fixa skiten... Även om det så klart finns värre saker var det jobbigt värre, utan dator är man ju ganska körd; går inte att skriva, spela musik eller surfa. Blir också jävligt tråkigt på rummet, hemskt kort sagt. Men mitt i bedrövelse hade jag en jävla tur: på puben på fredag kväll träffade jag hux flux en svensk som var duktig på datorer. Igår gick jag till honom och han hjälpte mig att ominstallera windows. Man ska inte klaga för mycket, ibland har man ett jävla flyt också.

Pga detta problem samt att jag hade lektioner onsdag till fredag så har jag inte hunnit skriva här om en resa jag företog för en vecka sedan. Hade länge pratat med Fredde om att hälsa på dem, Apostasy alltså, på deras Europaturné tillsammans med bland andra Lord Belial. Såg fram emot två spelningar i Albignasego och Milano samt inte minst en inblick i turnélivet med tillhörande rock n roll-upptåg. Men kvällen innan jag skulle resa fick jag ett sms där han sa att turnén eventuellt skulle ställas in pga ekonomiskt strul. Då blev man ju ganska ställd, hade redan köpt flygbiljett tur och retur och t o m checkat in online. Men bestämde mig för att fara ändå, om inte annat kunde jag åka till Venedig som inte var så långt ifrån flygplatsen i Treviso.

När jag landade fick jag så ett sms som bekräftade att de var på väg hem. Tog då bussen till Venedig där jag tog in på ett vandrarhem för 25 euro natten. Gick runt i två dar och spanade in denna ytterst pittoreska stad. Den liknar inget annat man sett med alla kanaler och gamla byggnader, verkligen en vacker stad som känns traditionellt italiensk så att säga. Typiskt italienskt var även alla små torg - piazzas - där folk träffas och gärna hänger på alla utecafeér. Inte oväntat myllrade det emellertid av turister. Av denna anledning var det också dyrt, jag försökte snåla så gått det gick - detta besök innebar ju utgifter som jag inte hade räknat med - och åt på McDonalds, fyllde på vattenflaskan osv. Det blev dock ett par öl på söndagskvällen på en pub som visade Inter-Milan; bra match som rörde upp känslor bland italienarna på plats. Annars spatserade jag runt som en turist i mängden och beskådade en massa sevärdheter, måste ha täckt en ganska stor del av staden, gick i mil kändes det som. Det var dock lätt att gå lite vilse då det ser snarlikt ut på många ställen, med smala gator som snirklar fram.

På tisdag tog jag tåget till Milano, varifrån mitt flyg tillbaka till London gick. Flyget gick sent på kvällen så jag hade tid att se lite av Milano också. Allt promenerande under de två föregående dagarna hade tagit ut sin rätt något, men jag gick in till centrum av staden och beskådade den berömda, tjusiga katedralen och den mäktiga gallerian, bland annat.

Sammantaget så var det kul att se Italien för första gången. Det blev inte så som det var tänkt i och med att det inte blev nån metal, men det var nog bra för levern åtminstone. Är väldigt nöjd över att man fick se Venedig. Lite lustigt att en annan hamnade solokvist just där, i denna romantikens stad där månget kärlekspar sågs strosa omkring, haha, men det var en upplevelse likafullt. Och Claudios beskrivning av de galanta italienskorna stämde också, jisses:)