Idag har jag bytt vandrarhem. Skulle boka fyra nätter igår på St Christopher´s, men upptäckte då att torsdagen var fullbokad. När det dessutom var fullbokat på lördag fann jag det lika bra att boka alla nätter på ett annat boende, så att man slipper förflytta sig varje dag. Nu behövde jag emellertid inte åka långt; jag tog in på Journey´s Greenwich, som ligger en station bort, i Deptford. Har installerat mig på rummet, som inkluderar fyra bäddar vilket är positivt då man hitills bott i rum för antingen sex eller åtta personer. Frukost ingår dock inte vad jag kan se, och det är färre utrymmen att förskanska sig på; inget allrum, men dock ett kök. Sedan är ju inte Deptford – till skillnad från Greenwich – inte någon ansedd stadsdel direkt, tvärtom en mestadels sliten och fattigare del av London. Men det funkar nog att bo här också.

Annars är jag nu, efter tre och en halv vecka, ganska less på att bo på vandrarhem. Det är irriterande att ibland behöva byta rum – alltså på ett och samma vandrarhem – genom att packa ihop, checka ut, och vänta på att checka in igen. Det går inte att hålla någon ordning på grejorna då det är trångt och knappt finns nånstans att lägga sina saker. Sömnen blir ju inte av det bättre slaget heller; folk kommer hem sent, går upp på natten, kliver upp tidigt och väsnas och har sig. Dock ska ju sägas att jag själv förstås också stört folk på detta vis, så alla är ju i samma båt. Det kan även vara svårt att förbli ostörd om man har något viktigt samtal eller liknande man måste göra, som jobbsökande då till exempel. Sedan, i engelsk anda, så fungerar inte allt som det ska: vägguttag är glappa, toaletter går inte att spola eller det är stopp i dem, duschen är halvljummen, fönster är – som alltid i England – dragiga, och så vidare.

Man blir dock van, och man får ju se det som en erfarenhet också. Det är ärligt talat inte så jävla illa trots alla irritationsmoment och brister. Det har varit lysande att ha en pub på nedervåningen, där mången pint har inmundigats, mest varenda dag. Man har stött på många roliga och trevliga personer och lärt känna dem. En del galanta damer har också kommit och gått på St Christopher´s, men ett vandrarhem är ju inte idealiskt för närmare bekantskap, så att säga. Jag har också umgåtts med kompisar jag fick när jag bodde i Greenwich tidigare. Slutligen har jag självfallet, precis som under tidigare år, utnyttjat det sagolika utbudet av evenemang i London. Sex konserter hitills får räknas som godkänt, till exempel.

Rock n´roll i all ära; det bästa evenemanget jag befunnit mig på under denna tid – och kanske även ett av de minnesvärda på länge – utspelade sig i måndags. På vandrarhemmet surrade jag en morgon med två tyskar; de var i London på grund av tennisturneringen Masters – den turnering som alltid avslutar säsongen och har de bäst rankade spelarna som deltagare. Masters spelas i år alltså i London, på O2 Arena, alltså i Greenwich. Jag hade faktiskt missat detta, men frågade för skojs skull om det möjligen fanns biljetter kvar till turneringen. Det visade sig då att dessa två hade en biljett över, för 45 pund. Jag slog förstås till – när de berättade att en av matcherna (med biljetten fick man tillträde till två matcher) var mellan Robin Söderling och Rafael Nadal fanns det ingen tvekan.

Tyskarna, jättestora tennisfans, åkte till O2 långt i förväg; själv anlände jag en kort stund efter att första matchen hade inletts. Denna var en dubbelmatch mellan Mirnyi/Ram och Bryan/Bryan. Matchen var underhållande; i en dubbelmatch blir det ju många sevärda bolldueller – mer spel om poängen helt enkelt. De förstnämnda vann rätt komfortabelt. Platserna tyskarna hade lyckats fått var ju fullständigt lysande: på långsidan i höjd med baslinjen, 10 rader upp. Det var en upplevelse bara att befinna sig där. Jag har sett några konserter i O2 Arena förut, men inget sånt här evenemang, och visst är det en mäktig arena – modern och maffig (dock dyrt - vad sägs om en halvliters cola för 2½ pund!).

Det var ju sannerligen lyckat att man fick tag på biljett till en match med en svensk, och en match med världstvåan Nadal dessutom. Bara förspelet var storslaget: i dämpad belysning och med pampig musik kunde man på den jättelika skärmen se först Nadals och sen Söderlings väg från omklädningsrummet till planen. Nadal hade en hord av fans/beundrare på plats; det hördes matchen igenom genom ideliga hejarop. Söderling hade på så vis ett underläge, men det bekom honom inte. Han började suveränt och bröt direkt Nadals serve. Jag slogs faktiskt av hur lugn han var matchen igenom; när han var yngre hade han ju lite problem med sitt temperament.

Söderling imponerade stort och vann i två raka set. Trodde ett tag att han skulle krokna lite – han såg trött ut ibland, inte undra på då man ofta får kämpa för att vinna poäng mot Nadal, som är så jäkla kvick och hinner ifatt så många bollar – men hann höll i även när det såg ut att vända, mycket starkt. Hans serve är ju tung, även om han faktiskt missade en lång rad servar, och hans raka, långa forehand är effektiv även den. Nadal är inte i toppform, vilket man kunde se, men han bjöd på en massa grannlåt, som till exempel hans grymma passerslag; de få gånger Söderling vågade gå på nät blev han briljant passerad varje gång. Spanjoren visade också prov på en utsökt bollkänsla, men det räckte inte denna gång mot den svenske jätten (visste inte att Söderling var så där reslig). Söderling var märkbart lycklig när segern till sist bärgades; han skrek ut sin glädje och kul var även att se honom krama om sina föräldrar som satt på raden längst ner.

Det var en riktig kanonmatch detta – grymt underhållande och även spännande.

Det var förstås extra kul att sitta och heja på en svensk i ett sånt toppmöte, och det bidrog verkligen till spänningen. Jag hade aldrig varit i närheten av att se en sån här toppmatch i tennis förut – har bara sett Niclas Kulti mot nån annan snubbe i Kramfors en gång – så det var naturligtvis en stor upplevelse att få vara med om det här. När jag var yngre tittade jag faktiskt mycket på tennis på TV, under de svenska guldåren på 80- och början på 90-talet, och fann det väldigt underhållande. Därför kändes det speciellt att helt plötsligt få möjligheten att se såna här kanonlirare live. När jag lämnade O2 var jag helt överväldigad – detta var definitivt bland de bästa evenemang jag bevittnat på länge.        

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i b...

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemre...

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besök...

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare...

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of...