Idag (läs tisdag) har jag till sist fått iväg ett par jobbansökningar. För en sån som jag som inte är van vid detta – har alltid fått jobb utan att behöva söka dem, kanske inga toppjobb då men ändå – är det en dryg process att gå igenom. Processen är än värre i England kan jag lova; man ska registrera sig på än den ena än den andra websidan och fylla i alla möjliga uppgifter. Dessutom är det ett jävla grundarbete med att gå igenom alla sidor för att överhuvudtaget hitta lämpliga annonser att söka. Vidare är jag sent ute eftersom jag förra veckan hade en kontakt, genom en släkting, som jag inväntade respons ifrån. Nu var den tjänsten redan tillsatt tyvärr men det kan kanske bli aktuellt senare. Hur som helst ska jag damma iväg några till ansökningar så får jag se om det kommer något samtal.

I helgen som passerade fick jag emellertid uppleva mer stimulerande företeelser, i musikalisk form ska tilläggas. När jag spånade på att åka till London hade jag mycket god koll på konserthösten och speciellt november och just denna helg. Magnum, Y & T och Saxon, tre kvällar efter varann, vore man ju en ren dåre att missa. Tyvärr innebar detta att Treat och hårdrocksevenemang i Kramfors fick stryka på foten; det lilla jag hört hitills om det eventet lät glädjande: polisingripande samt headbanging som medförde blodvite (snyggt Foppa, sån inlevelse ska premieras!:)

Magnum, ett av mina absoluta favoritband, var alltså första konserten ut, på Islington Academy. Tyvärr anlände jag sent så jag hörde endast en låt med förbandet Awake; synd då de lät bra, progressiv metal ungefär. Magnum inledde sedan med två låtar från senaste skivan, och faktum är att de nio första numren alla var hämtade från de fyra senaste plattorna, alla släppta på 00-talet. Det gjorde dock inget tycker jag; dels är de senaste plattorna riktigt bra och dessutom blev det mer oförutsägbart. Med det sagt steg förstås stämningen när en klassiker som Les Morts Dansant dök upp. Höjdpunkten var första extranumret; en magnifik version av Don’t Wake The Lion.

Dessutom var ljudet helt suveränt; tror jag sällan hört ett bättre konsertljud – det var högt och tungt men samtidigt klart och med alla instrument urskiljningsbara. Om man ändå ska klaga var speltiden lite kort, och det var ganska outhärdligt trångt i lokalen ibland. Kul med sån uppslutning så klart, men lite irriterande när folk ska pressa sig förbi en hela tiden. Jag har aldrig heller förstått varför man promt måste utveckla en jättehydda bara för att man blir lite äldre; medelåldern var åtminstone 40, och veteranernas storlek bidrog tveklöst till situationen. För all del, drick öl och ät gott, men för helvete rör på er! En sak är säker: så där kommer jag aldrig tillåta mig att se ut.

På lördag, på samma ställe, spelade ett annat klassiskt band: Y & T. Jag såg ju dem för en månad sedan i Sala (en minnesvärd resa på många sätt...) men dessvärre gjorde min påtagliga törst den kvällen att minnet från spelningen ebbade ut ju längre tiden gick. På grund av detta missöde, samt förstås att Y & T är ett kanonband, ville jag se dem igen. Nu missade jag – pga det satans tunnelbanearbetet - tyvärr supportakten helt, vilket var försmädligt eftersom det var Ron Keel, från gamla 80-talsrockarna Keel, som värmde upp. Tydligen körde han akustiskt, solo, så man kanske inte missade så mycket.

Och sedan klev de på, de stensköna herrarna från Kalifornien. Dave Meneketti (sång, gitarr) med mannar var i högform; de hade en jävla energi och spelglädje, kanske också beroende på att det var sista stoppet på turnén. Jag kan inte annat säga än att detta var en fullständigt fenomenal föreställning, och gensvaret och glädjen från publiken, ja stämningen överlag, var underbar. Detta band har ett helt oemotståndligt rocksväng i sina många kanonlåtar. Bland det bättre jag sett på mången dag. Det tyckte jag nog för en månad sen också, men detta var ärligt talat strået vassare ändå, även om det säkerligen hjälpte att jag nu hade inmundigat endast ett par kalla och därför hade mer fokus på händelserna. En briljant lördagskväll!

Söndag så och dags för tredje klassiska bandet, Saxon, på Koko i Camden. Som förband hade engelsmännen emellertid ett annat klassiskt band, Anvil. Detta var, tror jag, femte gången jag såg dem på ett år; ett i sanning oväntat scenario. Men Anvil kan man förstås aldrig få nog av i liveskepnad. Lips var som vanligt i högform; som ett överexalterat barn och flinande mentalpatient på samma gång. Bandet rider fortfarande, med rätta, på vågen efter den fantastiska filmen, och publiken visade upp ett helhjärtat stöd. Som den publikfriare han är visade Lips sin uppskattning genom att köra sitt patenterade trick; trakterande av guran med en dildo. Stort jubel förstås. Anvil åter till Sweden Rock för bövelen, vore tjänstefel annars!

Inför Saxon gick jag åter upp till baren på översta våningen, och bestämde mig för att det skulle vara kul att se konserten uppifrån. Fick en kanonplats mot räcket och hade en förnämlig vy. Jag måste först också kommentera Koko som lokal: detta var andra gången jag var här, och den blir tjusigare och tjusigare. Den har gammaldags, rödfärgad interiör, med flera våningar, balkonger och avsatser – likt en teater - och är helt enkelt sevärd bara den.

Och vad säger man om Saxon? Vilket liveband.. ett av de absolut bästa i denna underbara bransch. De levererar klassiker efter klassiker, slagdänga efter slagdänga. Sist jag såg Saxon så överraskade de med ett par gamla örhängen, och så även denna gång. Liksom då spelades Ride Like The Wind - ”this is the song that no one will admit that he likes” skojade Biff, men tvärtom kan ingen vettig själ kan motstå en sån catchy bit. Dessutom framfördes Back In The Streets, lugna Iron Wheel (från Forever Free – Biff tillägnade den sin far som arbetade ihjäl sig i gruvan) och inte minst Broken Heroes, som tillägnades de engelska stridstrupperna, så här på Remembrance Day (en minnesdag i England för stupade soldater). Den sistnämnda fick en grym respons, och det var en fröjd att höra den, en av mina favoritlåtar från lysande plattan Innocence Is No Excuse.

Utöver en räcka hits bjuder Saxon alltid också på en underhållande, engagerande show, med hjärta och inlevelse. Basisten och dryckesglade tokstollen Nibbs Carter röjer järnet, och Biff Byford är ju en kung på scen med få, om några, övermän (han har passande nog spelat King Arthur i en kortare film), och har publiken med sig så fort han visar sig. Slutparten av setet blev en ren eufori i heavy metal-anthems, och en av dessa, Denim and Leather, introducerade den gode Biff med orden: ”this song means as much to me now as back then”. Amen. Lustigt i sammanhanget, i och med att de turnérar med Anvil, är att det är en dokumentärfilm i produktion även om Saxon: Heavy Metal Thunder. En i Saxons crew delade ut flyers för denna, och när jag sa att jag redan förbokat den fick sken han upp och gav mig en klapp på axeln. Självklart att man köper den, blir säkert högst underhållande att beskåda den också.

Denna söndagskväll var nog lika njutbar som lördagens dito. Roligt nog kunde man på en av balkongerna på högerflanken skåda medlemmarna i Y & T, som alltså valt att inte flyga hem från Europa än. Dessutom såg jag senare, också på vip-avdelngen, en som bara måste ha varit Michael Poulsen, Volbeats huvudman. Han hade ett brett leende när gudomliga stänkare som 747 (Strangers In The Night) och Princess of The Night spelades. Lite märkligt att han var där eftersom de är på turné med Metallica, dock, men såg verkligen ut som honom. Nåväl, avslutningsvis kan man verkligen säga att denna konserthelg var ytterst gemytlig; inte ofta man har chansen att uppleva en sådan.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i b...

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemre...

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besök...

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare...

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of...