I onsdags var det dags för ett evenemang som jag hade sett fram emot med stor upphetsning. Thrash metal-institutionen Testament skulle som avslutning på sin Europaturné framföra sina två första album, The Legacy och The New Order, i sin helhet på O2 Islington Academy. Spektaklet gick under namnet ’one night only’ och sponsrades av Metal Hammer. Sådana här högtidliga tillställningar kräver förstås ett stilfullt uppträdande så det var bara att börja förtära ädlare drycker redan på resan till Islington.

Väl inne i lokalen inhandlade jag ett stycke elegant turnétröja, men jag ångrar nu lite att jag inte även slog till på en av Paul Bostaph signerad trumpinne för ynka fem pund. Obekvämligheten i att bära den på sig gjorde dock att det inte blev nåt köp. Platsen som förband hade förärats Sylosis från Reading, som spelade kompetent och aggressivt men som gjorde en ganska slät figur. Sen drog sången ned intrycket betydligt; såna här vokalister som skriker mer än dom sjunger, som så ofta är fallet i yngre band vars musik benämns med prefixet ’core’ – t ex metal core, death core – är inte alls min kopp te. 

Inför Testaments entré gick jag upp på andra våningen, där jag stötte på ett par bekanta ansikten. Min plan var att se första delen av konserten uppe för att senare gå ner och röja lös. Legendariske metaljournalisten Malcolm Dome introducerade bandet med lite historia, varpå Chuck Billy med manskap intog scenen. Jublet var oerhört och bandet var på topphumör, så det var tydligt att det här skulle bli något alldeles extra. Mycket riktigt var atmosfären ständigt på topp under kvällen. Att höra publiken sjunga med till gitarrmelodierna i Burnt Offerings – liksom senare under den fantastiska Alone In The Dark - var grymt, och den bastante nallebjörnen Billy hade ett brett leende på läpparna. Eftersom sikten var bristfällig från där jag stod gick jag en våning ner, där det var trångt värre. Lyckades dock via bardisken klämma mig fram till en bra position.

Klassikerna kom på löpande rad och jag skulle kunna räkna upp alla nummer som höjdpunkter. En låt som dock inte är den mest kända men som var stenbra var Do Or Die, med sin enkla men charmiga refräng. Och vad kan sägas om pärlor som Trial By Fire och The Preacher? Puh... fenomenalt helt enkelt. Det infann sig definitivt en känsla av eufori emellanåt. En av sakerna som gör Testament så fantastiskt bra är att riffen inte bara är aggressiva, de har också ett oemotståndligt groove. Att hålla huvudet stilla är en omöjlighet. 

Det var också kul att se bandmedlemmarnas uppsluppna attityd på scenen. Detta var som sagt den sista spelningen på turnén, och detta kombinerat med publikens varma mottagande medförde en lekfullhet och spelglädje som var skön att beskåda. Samspelet mellan gitarristerna Alex Skolnick och Eric Peterson var underhållande, snacka om kompetent duo. Speciellt grymt var det förstås att se virtuosen Skolnick. Den mannen är makalöst skicklig, och det ser så enkelt ut. Paul Bostaph bankade på sina skinn med stor frenesi medan basisten Greg Christian kompletterade med svängigt basspel, trots att han var långt ifrån nykter, han var lite i sin egen värld, haha. Chuck Billy hade som vanligt åskådarna i ett järngrepp; han har som få andra frontmän en naturlig pondus som gör att han inte behöver ta till några yviga gester. Han påpekade flera gånger hur bandet var tacksamma över att få avsluta turnén inför just denna publik.

Att ett band spelar ett av sina album live i sin helhet förekommer ju allt mer, men detta, att spela två, måste vara väldigt sällsynt. Detta stoppade dock inte tiden från att bara rasa iväg. Som extranummer framfördes två nummer från The Formation Of Damnation: More Than Meets The Eye och titelspåret. Att dessa fick samma rungande respons tyder på att Testament inte står och faller med sitt klassiska material, tvärtom är de nog för tillfället minst lika populära som på åttiotalet. Jag är inte ensam om att redan längta efter nästa Europabesök av Testament, men denna unika spelning glömmer man inte i första taget. Jag vill att det ska vara onsdag igen... Det filmades dock med flera kameror, förhoppningsvis för en framtida dvd-release. 

När jag hängde kvar ett par minuter utanför arenan såg jag några personer som väntade på bandet vid backstageingången. Jag tänkte att jag tar en snabb titt jag också, och såg då att Greg Christian tagit sig ut för att möta fansen. Denne visade sig vara en ytterst gladlynt, tillmötesgående och pratglad herre. Visserligen berodde väl detta också på hans rusiga tillståndJ Han beklagade sig över att han hade spelat dåligt, men även om han säkert gjorde några missar var det inget som märktes eller påverkade nämnvärt. På min fråga om vad han ägnade sig åt under åren ifrån Testament svarade han droger samt ett par egna band:) De andra medlemmarna tog dock tid på sig att komma ut så jag gick mot tunnelbanan istället. Det blev en avslutande öl på Crobar innan jag tog bussen hem. Det är inte alls omöjligt att Testament dök upp på Crobar senare, att träffa hela bandet hade varit guld,men jag var helnöjd som det var ändå.

Här nedan är de stycken man fick avnjuta. De spelade inte låtarna riktigt i den ordning som är på skivorna, och inkluderade Reign Of Terror som bara släpptes på EP när det begav sig. Under den sistnämnda stänkaren fick Eric vid ett tillfälle mima texten för Chuck, vilket var rätt kul att se. Nu går det ju upp för mig att de faktiskt hoppade över Nobody’s Fault från The New Order, att jag missade det... Jag var visserligen ganska tankad även jag... 

Over The Wall/The Haunting/Burnt Offerings/C.O.T.L.O.D./Raging Waters/First Strike Is Deadly/Do Or Die/Alone In The Dark/Apocalyptic City/Musical Death (A Dirge)/Eerie Inhabitants/The New Order/Hypnosis/Trial By Fire/Into The Pit/The Preacher/A Day Of Reckoning/Reign Of Terror/Disciples Of The Watch. Extranummer: More Than Meets The Eye/The Formation Of Damnation.

Igår lämnade jag in en uppsats, det är alltid en grym lättnad när det är gjort. Som vanligt satt man dock och skrev in i det sista, att göra klart saker i god tid är en omöjlighet verkar det som. Istället för att fira på puben tänkte jag emellertid ta det väldig lugnt i helgen för att försöka kurera min rejäla förkylning som hållit i sig i en månad nu. Nog för att man kan bli förkyld ett par gånger om året men inte i denna omfattning, underligt. Dessutom är det fina evenemang till veckan att se fram emot – Testament på onsdag och Metallica på lördag. Nu har vi lov från skolan i tre veckor, men förutom att det inte är några lektioner innebär det inte någon vila och avslappning. Eftersom tiden lär rusa iväg något kopiöst nu när det dessutom börjar bli vår så måste jag börja planera kommande uppgifter.

Det enda som är inplanerat denna helg är att se Liverpool-Aston Villa på puben på söndag. The Reds hade ju en magnifik förra vecka så förhoppningsvis rider dom på vågen och sätter press på Manure med en seger. Den monumentala viktorian mot de sistnämnda i lördags var förstås underbar att skåda, Liverpool var verkligen on fire. Om någon skulle finna denna ofantligt täta match svåranalyserad så är det härligt att ha den ödmjuke mysgubben Ferguson till hands; han lät meddela att hans lag var det bättre för dagen. Tack för den klarsynta kommentaren. Som väntat var det ingen som anmärkte på rödnäsans laguttagning; han bytte ju faktiskt ut tre spelare från elvan som besegrade Inter. Hade Benitez gjort detsamma hade det blivit ett sjuhelsikes liv i media.  

Trots att jag hade fullt upp med uppsatsskrivandet så kunde jag inte låta bli att pysa iväg på konsert i lördags. Volbeat spelade på O2 Islington Academy, och jag ville verkligen se hur de i Skandinavien väldigt populära danskarna gick hem hos engelsmännen, samt bli serverad en dos kvalitetsmusik förstås. Högst välförtjänt fick Volbeat, efter en lite avvaktande inledning, en rungande respons. Detta är naturligt då deras smittsamma blandning av metal, punk och rock n’ roll gör sig än bättre live. Ljudet, med vassa gitarrer och maffig bas, samt den strida strömmen av smått genialiskt svängiga låtar med ett oerhört driv skapade en skön atmosfär, trots att det märktes att inte alla var insatta i bandets repertoar. Höjdpunkten var nog The Garden’s Tale – en särdeles klämmig bit det minsann.  

Som det inte vore tillräckligt med ett starkt låtmaterial är också Volbeat väldigt underhållande på scenen. Faktum är att inte bara frontmannen Michael Poulsen utan även hans gitarristkollega Thomas Bredahl och basisten Anders Kjolholm har stor scennärvaro och ett föredömligt samspel med åskådarna. Men det är ofrånkomligt att Poulsen är den lysande stjärnan; en sådan är han verkligen. Mannen är en übercool rocker men samtidigt genuint ödmjuk och avslappnad i sin framtoning, med glimten i ögat ständigt närvarande. Således bjöd han på månget vitsigt och uppsluppet mellansnack, som till exempel när han redogjorde för sin skilsmässa och sitt sökande efter en ny fru, eller bekännelsen att det faktum att de denna gång spelade på ett större ställe i London innebar mer pengar i hans ficka. Roligt var också när han delade ut en tiopundssedel till en ung tös i publiken så att hon kunde köpa en Volbeat-tröja. På första extranumret We bjöds två kvinnliga och två manliga fans upp på scenen för att bidra med körsång. Still Countning avrundade en en smärre succéspelning. O2 Academy var inte slutsålt den här gången men när danskarna kommer tillbaka vågar jag påstå att så kommer att vara fallet.

I onsdag begav jag mig i sydvästlig riktning mot Brixton, där Nightwish skulle ge en föreställning på Brixton Academy, numera med det officiella namnet O2 Academy Brixton. Det var första gången sedan april förra året jag bevittnade en konsert på denna klassiska arena – det har fallit sig så att det inte utspelat sig något av större intresse där på senare tid för egen del. När jag hämtat ut min biljett och skulle ta en plats i kön till insläppet fick jag gå i stort sett runt hela byggnaden; tyvärr var det en väldig skara som liksom jag var sen. Då var man ganska irriterad, men som tur var rörde sig kön i ett bra tempo. Inte desto mindre innebar detta att jag missade första hälften av Pains set. Det jag hann se, inklusive nummer som Follow Me och Shut Your Mouth, lät bra men jag tyckte att törstige galenpannan Peter Tägtgren med manskap kunde ha visat lite mer engagemang. De fick i alla fall ett bra mottagande. 

Det hade gjorts stor sak av att detta var det sista framträdandet för Nightwish i Storbritannien under turnén för Dark Passion Play, och konserten var inte oväntat slutsåld. Nämnda album höll jag som ett av de absolut bästa under 2007, och eftersom jag heller inte sett bandet med Anette Olzon bakom mikrofonen – svenskan ersatte som bekant Tarja Turunen inför inspelningen av sagda alster – såg jag fram emot kvällen. Nu infriades inte mina förväntningar riktigt. Den storslagna, dramatiska och vackra musiken framfördes ju fläckfritt och showen i sig var sevärd, med en rejäl dos pyroteknik och konfettiregn, men trots att det tar emot att säga det föll det hela en aning på fröken Olzon. Jag gillar verkligen hennes sång på Dark Passion Play och föredrar helt klart henne framför Tarja, vars operettstämma kunde bli rätt enerverande ibland, men lik förbannat sjunker det äldre materialet något när inte sången framförs som på skivorna.  

Givetvis kan man inte begära att Anette ska förmå att kopiera Turunens oerhört krävande sångstil, och hon sjunger sålunda de gamla låtarna lägre och mer konventionellt. Dock tycker jag att hon fegade på många ställen, och inte bara på de äldre numren utan faktiskt även på de hon själv sjungit in på skiva. Men vad vet jag, det kan kanske också vara så att hon höll igen för att det här var den första spelningen på den nuvarande turnén. I tillägg till detta syns det att hon ännu inte vuxit in i rollen som frontfigur i bandet fullt ut. Hon ser bra ut och har viss utstrålning, men kunde ta för sig mer på scenen, hon ger nästan ett lite blygt intryck stundtals. Man kan ju dock ha förståelse för att det är inte är världens lättaste uppgift att ta steget från en anonym tillvaro till ett av de för tillfället största hårdrocksbanden i Europa.   

Nu lät förstås sången fortfarande bra, men den kan vara klart bättre än så här, det står helt klart. Dessutom saknades flera godbitar i setlistan, som var omstuvad jämfört med tidigare. Med detta sagt så bjöds det på flertalet njutbara nummer. En höjdpunkt var den akustiska The Islander – väldigt, väldigt snyggt. Måste också nämna Ghost Love Score, ett superbt, varierat stycke. Publikresponsen var hur som helst massiv, och jag blir inte förvånad om Nightwish när de nästa gång kommer till London spelar på en än större arena. Deras musik är synnerligen engagerande och tämligen unik och attraherar därför en stor och varierad publik. Detta kunde jag själv notera från min sittplats på andra våningen – jag bokade biljett för sent för att få ståplats, men det var faktiskt skönt att sitta för en gångs skull, även om det ju är bättre drag och stämning nere på golvet. En gemytlig kväll, trots några minusfaktorer. Följande repertoar bjöd Nightwish på:

7 Days To The Wolves

Dead To The World

The Siren

Amaranth

Romanticide

Dead Boy’s Poem/Walking In The Air

Sahara

Nemo

The Islander

The Poet And The Pendulum

Dark Chest Of Wonders

The Escapist

Extranummer:

Ghost Love Score

Wish I Had An Angel

Igår kväll begav jag mig till The Forum för att se Amon Amarth, med Obituary, Legion Of The Damned och Keep Of Kalessin som förband. Jag hade ansökt om och fått ackreditering genom Metal Covenant för att recensera giget. Amon Amarths senaste fullängdare blev – välförtjänt - vald till årets skiva på vårt webzine och detta var en bra möjlighet att ta tempen på deras popularitet i England. Tyvärr hade dock managementsnubben jag fått klartecken av tydligen glömt att sätta upp mig på listan så när tjejen i insläppet inte hittade mitt namn var det bara att vända om, högst snopet. Visst hade jag kunnat köpa biljett men jag måste hålla i slantarna ett tag nu till dess att nästa utbetalning från CSN kommer. Jag har ju sett Amon Amarth och Obituary förut så det var ju – trots att jag var ganska less – inte hela världen ändå. Dock hade det nog blivit en riktigt bra metalkväll, Legion Of The Damned hade jag också sett fram emot, de spelar finfin thrash metal. Men det var inget annat att göra än att ta tunnelbanan hem igen. Ska sanningen fram var jag inte så väldigt upplagd för konsert heller, jag är fortfarande förkyld. Blir nu till att vänta till Nightwishs spelning på onsdag (med suputerna i Pain som förband), den längtar jag till,l främst för att jag faktiskt inte sett Nightwish live sedan de bytte vokalissa.

I lördags var jag och Dan och såg FA-cupmötet mellan Fulham och Manchester United. Dan är Manure-supporter och ville absolut se matchen; som Liverpoolfan (vi brukar dela ut pikar till varann med jämna mellanrum, främst han då LFC tyvärr har blandat och gett på senare tid) gjorde jag honom en stor tjänst och bokade biljett. Då man måste medge att Manure är ett sevärt fotbollslag köpte jag en biljett själv också, jag har aldrig sett dem förut. Biljetterna kom dock aldrig med posten så vi tvingades hämta ut dem på arenan. Det här var åtminstone femte gången som mina fotbollsbiljetter inte anlänt med brevbäraren; hur svårt kan det vara att stoppa dem i ett brev och skicka dem? Detta innebar nu lite mindre tid tillgodo innan avspark, och då ett par tunnelbanelinjer låg nere så tog det också längre tid att komma fram. Som om man inte var nog stressad så skulle dessutom Dan leta nånstans där han kunde få i sig mat när vi klev av tåget. Detta är något som jag inte alls begriper; varför kan man inte äta tidigare på dagen så att det är gjort? Såna här gånger kan jag bli irriterad; alltid är det nån som ska äta, eller ta ut pengar eller dylikt när man har bråttom iväg på något evenemang. Varför inte göra såna saker innan? När vi ska iväg ska vi för helvete iväg! Märkligt.

Nu nådde vi Craven Cottage alldeles innan avspark, men dessvärre var fler sena så det var kö till bijettkontoret. Det gick allt annat än snabbt för tanterna, och när det blev min tur hittade de så klart inte mina biljetter förrän efter några minuter. Snacka om att jag med mitt bristfälliga tålamod blir uppjagad när sånt här händer, det är nästan så att man vill skita i allt och fara hem igen. När vi intog våra platser hade det gått 10 minuter av matchen. Det var i alla fall grym stämning, ett möte med Manure i den anrika FA-cupen sker ju inte ofta. Hemmalaget började också väldigt bra, men avsluten lämnade mycket i övrigt att önska. Det kan man inte säga om bortalaget, som ju har en uppsjö av klasspelare i sin trupp. Mitt i Fulhams fina period nickade en väldigt obevakad Tevez in 0-1 på hörna, efter att Ronney fint skarvat Carricks hörna vidare. En stund senare avancerade argentinaren från en bit in på offensiv planhalva och stänkte in tvåan otagbart i krysset, mycket snyggt. Nu var det inte samma fart på hemmapubliken. En bit in i andra halvlek böjde Rooney in 0-3 vid stolproten; känsla i det avslutet.

Härifrån var matchen en rätt avslagen historia, den fanns ju inte en sportslig chans att Fulham skulle kunna vända på steken, inte minst med tanke på att Manure dessutom har ett ramstarkt försvar. En som jag blev imponerad av var Vidic - en ytterst kompetent och stark försvarare. Park fastställde slutresultatet till 0-4. Man kan tycka att det var för stora siffror, och det var det väl, men det är ju bara att konstatera att det är klasskillnad mellan dessa lag. Det ska givetvis väldigt mycket till för att Fulham ska rubba Manure med deras överlägsna spelarmaterial. Det var i alla fall – förlåt mig – roligt att se profiler som Rooney och Tevez i aktion, och andra sevärda lirare var kvicke och tekniske vänsterbacken Evra samt Carrick, som har en utmärkt blick för spelet och precision i sina långa passningar.

På lördagskvällen lurade Dan med mig på musikklubb här i Greenwich; stilen var hans favorit northern soul. Jag var väl inte alltför hemma i det sällskapet men låtarna, från 50- och 60-talet, var väldigt medryckande och svängiga, och det var underhållande att se de tidsenligt klädda lirarna twista runt på dansgolvet, haha. Inte för att jag skrattade åt dem för att de såg roliga ut, tvärtom är det härligt att se människor så hängivna sitt speciella intresse. Det blev bara ett par pints för mig, bakis har jag inte råd att vara nu på ett tag. Måste fokusera på uppsatsen som ska lämnas in nästa fredag, hjälp... Skulle emellertid vilja se Volbeat på lördag, vore intressant att se vilket mottagande de får här, jag tror inte det är alltför många som känner till danskarna så de lär nog röja stenhårt för att övertyga publiken.

På tal om konsert så lider jag med de som begett sig till Globen för att se Metallica bara för att få beskedet att konserten är inställd. James ådrog sig vinterkräksjukan, högst olyckligt. Känner speciellt för broder Larsson som hade sett fram emot sin första Metallicakonsert, snacka om oflyt. Jag har dock läst att det fanns de som hade rest från länder utanför Europa också till och med, för dem var det ännu värre... Nu blir det en ersättningskonsert någon gång i maj, tiden går snabbt till dess men så var det nog ingen som resonerade i söndags...

Denna månad ger Metallica två konserter på O2 här i Greenwich, i måndags var det dags för den första. Dagen innan anlände Erik, en kille från Gävle som jag träffade på förra året vid Metallicaspelningar i Polen och Tyskland. Han har de senaste åren rest runt och sett bandet i Europa och kom nu närmast från Sheffield – Metallica inledde Europaturnén här i Storbritannien. Självklart erbjöd jag sovplats på golvmadrass i min minimala lya för att han skulle spara lite stålar. Det blev bara en liten pubrunda här i byn på kvällen så att vi skulle vara utvilade till den stora begivenheten dagen efter.

Hardcorefan som Erik är ville han bege sig till arenan redan vid tolvtiden för att få en plats längst fram i kön vilket möjliggör en plats mot staketet vid scenen. Jag är ju själv ett jättefan av Metallica men det där med att bums stå längst fram har jag lagt ner sedan länge. Även om det så klart är stenkul att få den positionen så finns det inte en chans att jag ska stå och köa i fem timmar. Jag följde ändå med för skojs skull och för att se om jag kunde hämta ut min biljett - vilket givetvis inte var möjligt förrän kl 18 (engelsk byråkrati och omständighet återigen..). Nu hade Erik som tur var några kamrater i kön som var villiga att hålla hans plats (gemenskapen mellan Metallicas fans är stor) så vi gick iväg till en av de många barerna inuti O2-komplexet. Här slank det ner burgare och några pints i sällskap med många trevliga fans, bland annat en trio gemytliga irländare och en kurvig bulgariska.

Jag hade gärna stannat kvar här och laddat vidare, men eftersom jag hade stämt träff med Aaron och Tom, två klasskamrater som skulle hänga med på konserten, så tog jag bussen tillbaka. Snabb men delikat Jack and Coke-grogg på rummet innan jag mötte upp med grabbarna för att åka till O2 igen. Bra härligt att kunna ta en fem minuters bussresa till en konsert för en gångs skull. Unga och orutinerade som dom är hade de inte ätit middag så de var tvungna att ta in på restaurang när vi kom fram; själv gick jag ut och inmundigade mer whiskeygrogg med Simon, en bekant thrasher, utanför arenan. På grund av pojkarnas felplanering så såg vi nu endast sista låten med första förbandet, The Sword. Inte för att det gjorde mig så speciellt mycket, det jag har hört av dem låter ganska ordinärt.

Nästa akt var emellertid ett måste: inga mindre än Machine Head, som ännu en gång fått möjlighet att turnera med Metallica, och det är förstås välförtjänt. Efter att ha köpt in hutlöst dyr öl – 4,30 pund! – såg vi Robb Flynn och kompani göra en stabil spelning, men de gör sig naturligtvis mycket bättre som huvudband med mer speltid. Ljudet var inte det bästa heller. Jag hade hoppats på att få höra Maidencovern Hallowed Be Thy Name som de bjöd publiken på ett par dagar innan, men tji fick man.

Metallica använder sig på Death Magnetic-turnén av en scen mitt på golvet i arenan, precis som de gjorde 1996 och 1997. På detta sätt kommer en större del av åskådarna nära bandet. Vi trängde oss in på ena långsidan och i takt med att ölen rann ner – jag gick ett par rundor under spelningen för att fylla på – kom man igång så det stod härliga till. När Damage Inc. skenade fram röjde vi som besatta – denna thrashpärla hade jag bara hört live en gång tidigare. Gällande Metallicas gig så levererar de ju 100 gånger av 100 en enastående metalshow med fett ljud och kolosser till låtar. Inget nytt under solen här alltså. På så sätt var det ju inget sensationellt gig; Metallica är ju alltid suveräna live, det är liksom bara givet, men det som är jävligt kul är att de sedan några år kastar om friskt i setlistan. Därför kan man ofta bli överraskad av vilka nummer som spelas.

Denna kväll var skrällarna följande: Holier Than Thou, Too Late Too Late (Motörheadcover) och Phantom Lord. Framförallt de två första kan inte många av de närvarande kunnat gissa sig till; Holier Than Thou har inte spelats sedan 2004 och inte många gånger överhuvudtaget, medan Too Late Too Late endast spelats vid ett tillfälle tidigare – 1995, då Metallica uppträdde som The Lemmys för att fira rockikonens 50-årsdag. Faktum är att tanken var att Lemmy var inbjuden att medverka på Too Late Too Late, men han var förkyld. Som Lars säger: det är väl den sista personen man ska tro få en förkylning:) På nästa spelning på O2 kan man nog vänta sig att den gamle rockaren dyker upp. De nya låtarna lät också strålande live, en låt som Cyanide som inte är min största favorit från senaste alstret var riktigt bra live, stentung. All Nightmare Long var också ösig värre.

Metallicas setlista denna afton:

That Was Just Your Life

The End Of The Line

Creeping Death

Holier Than Thou

One

Broken Beat And Scarred

Cyanide

Sad But True

Turn The Page

All Nightmare Long

The Day That Never Comes

Master Of Puppets

Damage Inc

Nothing Else Matters

Enter Sandman

-----------------------------

Too Late Too Late

Phantom Lord

Seek And Destroy

Det här var en utomordentlig kväll, som väntat. Samtidigt går ju lite av ’wow!-faktorn’ förlorad eftersom man vet att det kommer att bli stenbra. Detta är ju knappast något dilemma, men det är en känsla man kan få. Jämför med Iron Maiden, som ju också ständigt bjuder på konserter som aldrig kan beskrivas som annat än väldigt bra och oftast jävligt bra. Såna här gånger är det ofta i ett oväntat låtval man kan hitta de där stora glädjeämnena. Sen tycker jag även det är väldigt viktigt att bandet uppvisar energi och en passon för det de gör, att de tycker det är kul helt enkelt. Det smittar av sig på publiken. Något som mycket riktigt är tydligt med Metallica nu för tiden är spelglädjen och harmonin i bandet. Det är roligt att se medlemmarnas nästan barnsliga entusiasm över att framföra sina låtar live, och att kort och gott få hantera sina instrument; det märks att de älskar det de gör. Dessutom skämtar de ideligen med varann på scenen och verkar verkligen trivas med varann, något som inte alltid var fallet i deras yngre dar.

I tillägg till detta så har de ett naturligt samspel med publiken. Den evigt stencoole James Hetfield bjuder på många lustigheter när han tilltalar fansen. I det synnerligen glassiga turnéprogram jag inhandlade efter konserten skriver Black Sabbaths Tony Iommi så här: ”As a band they work great, they have a great connecton with the audience. It’s a natural connection, they don’t force it.”. Detta stämmer verkligen, och kan ju också sägas om Iron Maiden. Det är ingen tillfällighet att dessa är världens två mest populära metalband.

Här nedan är ett par bilder från Fulham-West Bromwich förra söndagen. Batteriet tog slut så det blev inga bilder från själva matchen men däremot från uppvärmningen:) Jag var bra sliten efter konsert och drickande fyra dar i rad, men det kändes kul ändå att se Fulham och Craven Cottage för första gången denna säsong. Min granne Kamilla hängde på, hon hade aldrig sett en match i Premier League förut så hon var förväntansfull. Först mötte vi upp med Forsberg och Stegberger i Paddington, jag ville ta tillfället i akt att skicka hem några kilon LP- och CD-skivor med dem. De var också slitna, inte minst därför att de knappt hade fått någon sömn under natten. Detta berodde på väldigt högljudda aktiviteter i rummet bredvid, med höga lustfyllda rop från deltagarna därinne, haha:)

Fulham dominerade matchen totalt, de spelade riktigt fin fotboll med den passningsskicklige Danny Murphy som navet på mittfältet. Hemmalaget hade inte mindre än tre skott i virket i första halvlek samt ett par ytterligare jättechanser. Sägas ska ju emellertid också att West Bromwich inte alls var bra. I andra, efter ännu en ribbträff, kom till slut två strutar, av Bobby Zamora samt Andy Johnson. Dessa två var också väldigt bra och passar även ypperligt ihop som anfallspar. Fabio Capello var på plats och hade säkert ett öga på dem. Vi hade platser vid mittlinjen på långsidan, rad 4, så man kom nära händelserna. Efter att ha sett Milwall på lördagen så kan man förstås konstatera att spelarna på högsta nivån har en långt bättre bollbehandling. Något man också slås av när man ser spelarna live, på nära håll, är hur lätta i steget de är. Det finns inte ett uns fett på dem, och de väger oftast inte så mycket men är förstås ändå starka i kroppen.

Nu sitter jag och väntar på att Erik, en kille från Gävle, ska dyka upp. Vi har träffats förut på några Metallicaspelningar och ska imorron se gudarna här i Greenwich på O2, en av två på den arenan – den andra äger rum 28 mars, då jag får besök av Fredde och Maria. Kul med besök. Dock har man ju samtidigt fullt upp med studierna så man får se till att man får saker gjorda såna här gånger. Idag får jag nog skicka ut Erik på en sightseeingtur eller nåt, jag måste läsa klart en bok. Är även en smula orolig då jag varit förkyld och haft feber nu i fem dar, har ingen jättefeber men är inte vidare pigg. Imorgon när konserten är så hoppas jag att man känner sig bättre. I annat fall är det ju skönt att man alltid kan ta till flaskan och pintglaset och ladda inför konserten, det är ju effektiv medicin om något.