Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besökt tidigare. Det var hela fyra supportakter på detta evenemang, och jag anlände lagom till det tredje – svenska Grave. Det var då trångt i baren och det tog ett tag att få sig en pint. Detta är alltid en välsignelse efter att ha färdats på tunnelbanan med dess kvava atmosfär vilken gör att man till slut törstar som i en öken efter öl.

Det var första gången jag såg Grave – högst märkligt eftersom de ju existerat i två decennier och är ett flitigt liveband. Enligt sitt goda rykte bjöd de på en gedigen dos fet, hård och svängig döds. Det dröjde inte länge förrän publiken kom igång ordentligt vilket jag blev varse då jag helt plötsligt fick mig en kallsup av öl – avsevärt mer njutbart än en kallsup av vatten får man dock säga – efter att jag inte haft tillräcklig koll på moshpiten framför mig och en åskådare kom farande som en projektil bakåt.

Scala är som sagt inget jättestort ställe, så inför nästa orkester, Krisiun, intog jag en plats på övervåningen för att undvika kaoset på golvet. Det var ett klokt val eftersom skocken av headbangers blev vilda av den brasilianska trions skoningslösa dödsmetall. Här pratar vi musikalitet på hög nivå; det hyperintensiva renset framfördes med ruggig precision. Dessutom utstrålade brassarna en genuin passion för sin musik och dödsmetall i stort; de gav järnet på scen, tackade exalterat fansen för deras support och hyllade sina turnékollegor.

Det låg stor förväntan i luften inför huvudaktens entré, men detta gick tyvärr över lite i irritation när det hela dröjde, och dröjde, och dröjde... med roadies som febrilt försökte få fason på ljudet. Till slut började emellertid introtapen ljuda, med pampig, filmisk musik, och stort jubel bröt ut när musikanterna gled in på scenen. Det skulle hur som helst verkligen visa sig värt lite väntan för att beskåda bandet. Nile komponerar ju musik som är inte bara mycket brutal utan också tämligen speciell för genren så därför är det trots allt förståeligt att man gör allt för att optimera ljudet.

Att beskriva showen är inte lätt; den måste ses för att upplevas. Låt oss bara säga att Nile tveklöst är bland det mäktigaste man kan bevittna vad gäller dödsmetall. Musiken är väldigt dynamisk och skiftande i karaktär; från granithårt, vidunderligt snabbt pisk till benkrossande, obeveklig tyngd. Dessutom förekommer det många udda och stämningsfulla partier som speglar det egyptiska (jo faktiskt) temat som Nile, utöver den grymma musiken, gjort sig kända för. Vad gäller låtlistan så innehöll den såväl nummer från senaste plattan som gamla örhängen varav Black Seeds Of Vengence avslutade kalaset.

Sån här musik skulle ju lätt bli en enda förskräcklig kakafoni om den inte framfördes av kompetenta spelemän. Som tur är spelar nu dessa herrar sannerligen i den högre divisionen när det gäller musikerskap. Allt låter förbluffande tajt, och gitarristerna Karl Sanders och Dallas Toler-Wade spelar kontinuerligt det ena riffet meckigare än det andra. Det är dessutom omöjligt att inte häpnas av trummisen George Kollias.  Denne är en veritabel maskin som producerar ett snortajt, dödligt kulsprutesmatter ackomponjerat av ständiga finesser till fills. Detta utför mannen/maskinen med mestadels slutna ögon dessutom! Bland det jävligaste jag sett.

De vokala insatserna var också en behållning. Dallas Toler-Wade sköter det mesta av sången, med elak, mörk men ändå urskiljbar stämma. Karl Sanders fyller i med en röst som låter som ett muller från underjorden – det är ingen överdrift. Basisten Chris Lollis bidrar också ibland, med en röst som ligger emellan de två tidigare nämnda på mörkhetsskalan.

Trots att detta handlar om brutal death metal så är ändå medlemmarna uppsluppna på scenen, leendes och interagerandes med publiken. Alltid kul att se att det inte behöver vara så gravallvarligt – det handlar ju ändå, i grund och botten, ändå om heavy metal, som ska vara underhållning. Åskådarna var också minst sagt begeistrade av föreställningen; energin och inlevelsen i moshpiten var minst sagt hög, och stagediving förekom i en strid ström. Själv kunde jag bara väldigt tillfredställd konstatera att detta var bland det mäktigaste jag sett inom hårdare metal. Mäktigt var ordet, oerhört mäktigt.

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare att ett par av de övriga toppkonkurrenterna tappat poäng på lördagen. Jag begav mig i god tid till min stampub för PL-fotboll, The Mitre och kunde slå mig ner med min pint på en fördelaktig plats.

Nu blev det emellertid ingen njutbar utgång av eftermiddagen. Det såg väldigt bra ut i första halvlek: Liverpool var riktigt laddade och vann i stort sett varenda närkamp mot ett vekt Arse som inte fick mycket att stämma. Som så ofta lyckades dock inte The Reds utnyttja sitt spelövertag och sina målchanser i den grad som är behövligt. 1-0 skulle ha varit åtminstone 2-0; Torres brände ett friläge till exempel. Dessutom kunde Gerrard mycket väl ha fått en straff med sig. Hur som helst, här ligger en stor svaghet hos Liverpool på senare år; med endast ett måls ledning finns ju alltid risken att ett enda misstag kan göra att ledningen är bortflugen. Det är rent ut sagt förjävla viktigt att sätta en andra bolljävel i nät; om inte för att döda matchen så åtminstone för att få andrum och självförtroende.

Det var precis ett misstag som stjälpte allt när Glen Johnson styrde bollen i eget mål efter ett inlägg. Nu sjönk självförtroendet hos de röda vilket gjorde att Arse, som också var oerhört mycket mer på bettet i andra halvlek, kunde profitera. Som om inte detta var nog olyckligt kom ganska snart även ett ledningsmål för bortalaget, signerat ryske Arshavin – sannerligen inte en favoritmotståndare för Liverpool. Sägas ska att sättet på vilket Arse reste sig var imponerande, men det var bedrövligt att se hur hemmalaget tappade allt; dominansen från första halvlek var obefintlig och man skapade ärligt talat inte mycket i form av målchanser.

Utan tvivel har detta mycket att göra med just självförtroende, vilket Liverpool inte har ett överflöd av efter alla förluster och dåligt spel i höst. Återigen; det är oerhört viktigt att förvalta chanserna och skaffa en större ledning i matcherna för att skapa medgång och lugn och ro. Till skillnad mot många – i synnerhet förstås trångsynta, rubriktörstande nissar inom media – tycker jag inte att det är någon kris eller att loppet är kört; det är för bövelen bara december och således en väldig massa poäng kvar att spela om. I nuläget har Liverpool fem poäng upp till fjärdeplatsen och därmed en plats i Champions League – knappast ointagligt. Visst, att chansen till ligaguld i stort sett redan är borta är ju en stor missräkning, och Liverpool har haft en tung säsong överlag, men nu är det som det är – kvalificering till Champions League är det absoluta målet, och det har de alla möjligheter att uppnå.

Trots denna högst försmädliga avslutning har helgen varit tillfredställande. Fredagen bjöd ju på ett utsökt rockframträdande, och även lördagen var gemytlig. Då mötte jag upp med min gamla granne på studentboendet på Devonport House, österrikiska Christina. Tillsammans med Orhan och Lydia satte vi oss på The Mitre och såg drack öl och såg två Premier League-matcher. Först Stoke-Wigan, 2-2, riktigt underhållande match; sedan Manure-Aston Villa där bortalaget minsann tog en fin skalp genom att vinna med matchens enda mål. Mellan dessa matcher gick vi en sväng till Greenwich Park och Royal Observatory.

Det var väldigt kul att träffa min gamla granne Christina igen. Vi hade dock stött ihop redan på onsdagen då hon anlände till London efter att ha varit ute och rest i världen en sväng. Blev då ett par pints på The Gypsy Moth. Och dagen före träffade jag över lunch en annan flatmate från Devonport – Kamilla från Norge. Alltid ett rent nöje att umgås med henne också. Dan, som fortfarande bor i vår korridor, slöt också upp och vi gick efter lunchen upp till vår gamla boning. Jag har ju varit uppe där ett antal gånger redan för att hälsa på honom, och en nostalgisk känsla infinner sig alltid. Trivdes ypperligt där, mycket på grund av grannarna. Detta återkom vi - jag, Christina, Kamilla och Dan -  till många gånger; hur bra vi trivdes tillsammans och hur problemfri vår samvaro där var. Tyvärr för Dan så har vi detta läsår ersatts med långt ifrån lika eminenta människor – han kallar sina nuvarande flatmates för ”scum”.

Slutligen ska jag berätta om ett möte som kanske inte var lika glädjande, om än intressant. På söndagen, innan matchen,  skulle jag besöka Dan för att hämta lite saker – huvudsakligen skivor -  jag förvarat där. När jag ringde hans mobil svarade han inte, så jag satte mig ned på en bänk på innergården för att äta min lunchmacka från Subway. Då ser jag i ögonvrån en polis närma sig, följd av ytterligare en. Då börjar man ju kvickt fundera: hmm, har jag gjort något ovanligt galet den senaste tiden? De skulle emellertid informera om att detta var privat område; jag sa att jag bott där och var medveten om det, och att jag endast skulle hälsa på en kompis. De skulle ändå prompt ha en massa uppgifter, som min identitet och min adress.

Dessutom muddrade de mig och frågade om jag hade några saker på mig jag inte borde ha. Var bara att lyda och sedan sitta där och äta min macka medan de fyllde i mina uppgifter. Folk som gick förbi tittade säkert, men det gav jag blanka fan i. Så nu är man väl med i nåt register någonstans – så kan det gå tydligen, men det skiter jag i. Bättre att de agerar än bara glider omkring – har förut förekommit bland annat en del inbrott på Devonport House. Jag, som svartklädd, långhårig stofil, kanske såg misstänkt ut, vad vet man.

Jag tänker dock inte börja grina och gnälla om nån jävla integritetskränkning som är så jävla inne nu för tiden – det är väl bara bra att polisen är grundlig och har koll på folk? Sedan är det väl för helvete bara att avstå från brott så behöver man ju inte oroa sig över att ens uppgifter finns i något register? Se där, en upplysning från mig som många kunde ta till sig men inte verkar ha tillräckligt förstånd till verkar det som.

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of What You Fancy” – jag minns väl hur mycket jag direkt fastnade för skivans svängiga bitar. Bandet genomför nu en jubileumsturné för att uppmärksamma att det är närmare 20 år sedan plattan kom, och spelar alla låtar från densamma. Detta var förstås ett väldigt lockande upplägg. Hade sett The Quireboys en gång förut, på Sweden Rock Festival, men då inte hela spelningen, som ägde rum på den minsta scenen i ett fullknökat tält.

Förband på The Forum var Wolfsbane, i orginalsättning inklusive Blaze Bayley på sång. Detta var också något som drog mycket folk, och de fick också ett varmt mottagande. Jag ska erkänna att jag inte är så bekant med Wolfsbanes material – äger endast första albumet vilket jag inte spelat alltför ofta – men de bjöd på flertalet slagkraftiga låtar, inklusive deras mest kända, Manhunt. Helt klart en mycket bra uppvärmning av Wolfsbane. De visade också stor spelglädje, humor och entusiasm, speciellt då Blaze som eldade på publiken på sitt karaktäristiska, outtröttliga vis.  Bland annat ägnade han sig ideligen åt att peka ut individer i publiken och begeistrat beordra dem att höja nävarna i skyn. Jag blev lustigt nog en av dessa och höjde med glädje min pint i luften vilket möttes av ett brett flin från den gode Blaze.

Laddad som jag var inför evenemanget inhandlade jag kontinuerliga pints under aftonen. The Quireboys har också varit kända för att gärna ta ett glas eller två, speciellt sångaren Spike, och denna kväll blev ett bevis om något. Redan under tredje låten tappade vokalisten mikrofonstativet i golvet, och man började redan då ana smått oråd. Mot slutet av spelningen var Spike kort och gott packad – trots att han frikostigt delades med sig av godsakerna; säkert 20 öl räcktes över staketet till åskådare i främre ledet. Tyvärr gick detta ut en aning över framträdandet; en del sångrader missades och det hela blev lite ofokuserat mot slutet. Spike önskade också God Jul tre gånger, vilket kanske kan ha något att göra med hans berusningsnivå. Även gitarristen Guy Griffin, den andre kvarvarande originalmedlemmen, såg något överförfriskad ut.

Med detta sagt blev vi serverade en mycket underhållande show innehållandes högkvalitativa rockstänkare som svängde som bara den. Några låtar in i setet upplyste Spike oss om att – nästan - 20 år gått sedan A Bit Of What You Fancy släpptes. Stort jubel utbröt när 7 O´ Clock rockade igång, och sedan betades alla övriga briljanta spår från skivan av, som..... ja, alla bör nämnas så här är de: Man On The Loose, Whippin Boy, Sweet Mary Ann, I Don´t Love You Anymore (fenomenal, känslofull ballad vilket fick det att vattnas i många ögon), Hey You, Misled, Long Time Comin (spelades mycket fortare än på skiva, lite negativt tyvärr), Roses & Rings, There She Goes Again (svårslaget groove) och Take Me Home (en av höjdpunkterna i setet).

Den uppmärksamme noterar att det saknas ett spår – Sex Party. Denna rockrökare sparades till extranumret, där det bjöds på en överraskning. In på scenen kom tre av de andra medlemmarna som spelade på A Bit Of What You Fancy: gitarristen och grundaren (tillsammans med Spike) Guy Bailey, basisten Nigel Mogg samt keyboardisten Chris Johnstone. Nu var det nio man på scenen så det blev kanske inte jättetajt men en glad partystämning och många leenden och skämt byttes mellan de gamla medlemmarna. En passande avslutning på aftonen – atmosfären under The Quireboys föreställning var briljant, med allsång, skålande och damer (och en del herrar) som shakade lös till det enastående rocksvänget. När jag kom tillbaka till Greenwich var jag sugen på mer extranummer i form av öl men då det varken i plånbok eller fickor fanns ett enda pund kvar, på grund av just ölintag, fick jag helt sonika runda av den strålande rockaftonen.

När man bor på vandrarhem träffar man ju på en massa människor. Jag har lärt känna många trevliga personer, många med samma syfte som mig, det vill säga att hitta ett jobb. Ofrånkomligt är även att det bland alla som kommer och går dyker upp lite udda karaktärer, vilket ju ger lite omväxling i tillvaron. Jag ska här berätta om två sådana – båda två är faktiskt permanent boende här, åtminstone för en lång period.

Vi börjar med Haydn. Denne är en ganska kort, mycket rund herre som väl är några år äldre än mig. Haydn, som ursprungligen är från Wales, bor här gratis i utbyte mot att han arbetar på vandrarhemmet – huvudsakligen målar han i korridorer, trappor och toautrymmen, något som stället verkligen är i behov av. Detta är dock ett tillfälligt jobb för den köttbullsliknande Walesaren; han är egentligen datatekniker eller projektledare – kommer inte ihåg exakt - med många års erfarenhet. Han söker jobb inom detta område, men det är inte lätt för honom heller trots hans kompetens.

Haydn är verkligen en riktig intelligent och beläst man. Dessutom har han rest över hela världen, främst tack vare att han minsann också varit operasångare – många strängar på den lyran således. Han gillar verkligen att ingående, underfundigt och engagerat diskutera politik, filosofi, litteratur med mera, och slår sig gärna ner med olika vandrarhemsgäster för att inleda ett långt, djupt samtal. Ibland kan man se hur hans motpart riktigt skruvar på sig för att komma loss från diskussionen. Detta har också hänt mig, vilket gör att jag kan känna igen mig i de andras situation.

Jag försöker oftast på ett artigt sätt lyssna en stund på hans funderingar, och komma med synpunkter, men ibland kryper det i kroppen och man vill bara att han ska komma till avslut. Jag har inget större intresse eller vidare insyn i dessa ämnen, och då känns det ofta påfrestande när han maler på, trots att han har mycket sunda åsikter. För tillfället skriver han på ett manus som ska vara nån slags parodi på Bröderna Marx - inte heller där kan jag bidra nämnvärt, utan endast berömma det hela så att jag ska få tyst på honom.

Haydn är under alla omständigheter en riktigt schysst kille som också gett mig mycket information och flera råd -  till exempel angående jobb och hur det fungerar att gå tillväga kring detta. Och inte minst har han ju använt spåkulan för att ge klarhet i min eventuella framtid på de brittiska öarna! När Reiner, kanadensaren, bodde här siade han på detta vis om att dennes före detta franska flickvän befann sig i London, i Camden, och otroligt nog stämde detta! Han utförde som sagt samma ritual med mig; han skakade lätt på glaskulan, fäst i ett snöre, och fick på detta vis information. I mitt fall undersökte han min jobbframtid. Han kunde utläsa att bra chanser för mig fanns i: Manchester, Skottland och Irland. Nu kanske man får ångra det, men jag gjorde faktiskt aldrig några eftersökningar av dessa tre alternativ. Intressant dock, kanske ändå ödet gör att man dyker upp på nåt av dessa ställen en dag.

En annan riktig karaktär här på St Christphers är Magda, en polsk tjej. Innan jag börjar raljera om henne ska jag först säga att även hon är snäll och hjälpsam. Men: detta fruntimmer kan vara den knepigaste figur jag någonsin mött. Redan första gången jag hälsade på henne stod det klart att hon var lite speciell, och det intrycket har då sannerligen förstärkts under dessa veckor. Till att börja med är det svårt att höra vad människan säger – både på grund av hennes öststatsaccent och på grund av att hon ofta pratar lågt. Ibland är det svårt att veta om hon pratar med dig eller bara med sig själv. Pratar med sig själv gör hon nämligen mest hela tiden.

Hon är alltså permanent boende här på vandrarhemmet. Det är en smärre bedrift bara det, men faktum är att hon studerar på University of Greenwich, mitt gamla läroverk här i byn. Det är ju inte svårt att föreställa sig hur svårt det måste vara att studera i en sån här miljö; där det är svårt att sitta avskilt och därmed koncentrera sig. Lägg därtill att sömnen inte blir den bästa på grund av att man vaknar stup i kvarten av folk som lever om. När jag frågat henne om varför hon bor så här säger hon att hon inte har råd med studentboende. Visst, det är väl förståeligt, men det skulle ju gå att hitta ett billigt, privat rum åtminstone.

Hon säger även att detta är tredje gången hon påbörjar en utbildning. Ärligt talat förstår jag inte hur hon kan ha kommit så långt överhuvudtaget; en del frågor hon ställt till mig är av sån art att man tappar hakan. Hon har bett mig stava en del engelska ord till exempel; nu kommer jag inte på vilka men det var helt vardagliga, lätta ord som man verkligen bör kunna om man ska kunna studera via engelska språket. En annan undran hon hade lät så här: ”är augusti månad nummer åtta?” Eh.... jodå.

Dessutom har hon mumlat en diffus historia om att universitetet, lärare och klasskamrater behandlat henne illa. Detta är givetvis hemskt om det är sant, men jag får faktiskt säga – trots att det låter riktigt jävla elakt och är nåt jag aldrig skulle yttra annars – att jag inte är förvånad att det sker om det nu är så. Som om inte detta vore nog säger hon sig ha blivit illa behandlad av nån före detta pojkvän. Återigen, verkligen illa, men hon har sagt själv också att hon dras till kaotiska typer.

Den senaste tiden har Magda betett sig, om möjligt, än mer underligt. Hon har en uppsats som ska vara klar innan jul, och när hon sitter och studerar här nere i allrummet – sker inte vidare ofta vilket inte är en bra studiestrategi – skrattar hon titt som tätt för sig själv, helt utan anledning, likt en riktig psykpatient. Man blir inte bara högst konfunderad utan också en smula orolig för hur det egentligen står till med människan. Och rätt som det är säger hon nåt som varken går att höra eller förstå i någon större utsträckning. Det ska också sägas att hon – till skillnad från många, i stort sett alla faktiskt, polska damer jag stött på – inte ser bra ut för fem öre. Kombinerat med hennes beteende gör detta att man inte stormtrivs när hon kommer alltför nära.

Nu är jag emellertid en vänlig själ, så jag är alltid trevlig mot polskan trots att jag ibland är irriterad på henne. Hon bor också i mitt rum och det är flera gånger man vaknat på grund av hennes oberäkneliga sätt; ibland tar hon ingen hänsyn överhuvudtaget mot de andra i rummet. Jag hör efter hur det går med studerandet och så vidare – därmed inte sagt att man får något vettigt svar. Klart är att hon har en del att reda ut i sitt liv.

För ett par dar sen sa också Haydn något som verkligen skulle förklara varför människan är som hon är: tydligen har hon sagt att hon var i London när terrorbombningarna ägde rum, och att hon då var gravid vilket slutade i missfall! Då, om det nu är sant, kan man definitivt förstå att hon har en del saker att reda ut mentalt... Enormt tragiskt i så fall förstås. När man inte vet hur det ligger till ska man inte döma en människa helt. Hur som helst, en karaktär är hon, och liksom Haydn bidrar hon på detta sätt till ett intressantare, rakt underhållande, liv här på vandrarhemmet.

I fredags såg jag en konsert som var smått annorlunda jämfört med de jag vanligtvis brukar närvara på. Madball från New York spelade på Underworld i Camden. Dessa spelar hardcore, en musikstil som jag länge haft viss smak för - om än inte närmelsevis i samma utsträckning som hårdrock, heavy metal, thrash metal, death metal etc.... Har väl sett några gig i denna genre förut, men det var ett tag sen, och eftersom jag dessutom tvingades skippa Sick Of It All – Madballs kollegor från NY – de senaste två gångerna de var i London, på grund av studier, så var detta ett ypperligt tillfälle att få sig en dos hardcore.

När jag, rätt sent, anlände var det tjock med folk inne på Underworld - måste ha varit i stort sett slutsålt denna afton. Följaktligen var det ganska trångt i den rätt lilla men ack så charmiga lokalen. Det var dock inte bara på grund av detta som jag intog en plats på övre plan; på golvet nedanför kunde man redan under andra förbandet Knuckledust skåda aktiviteter man helst ska hålla sig på avstånd ifrån om man inte är på humör att delta i dem. Hardcore framkallar ofta ett rus av energi och adrenalin som de mest hugade åskådarna ger utlopp för under konserterna; man kan sålunda se halsbrytande övningar som till exempel ett ilsket fäktande med armar och ben, orsakat av den testosteronstinna, aggressiva och tunga musiken. Kan väl liknas vid en våghalsigare form av moshing under metalkonserter. Utövarna är dock vana och ser upp för och hjälper varann. Med det sagt är det som sagt inte alls en dum idé att hålla sig på avstånd.

Från det att Madball klev på scenen och fyrade av första stänkaren, var det mycket riktigt ett sjövilt ös. Förutom gymnastik som nämnts ovan så var det också en strid ström av stagediving; den mest tjusiga kom utan tvekan när en kille med en apas smidighet klättrade via scenen upp på sidostaketet för att avsluta med en elegant bakåtvolt ner i publikhopen. Högsta poäng! Skönt att ta del av var även den påtagliga gemenskapen mellan alla närvarande, fans och bandmedlemmar, i hardcorens namn. På tal om just stagediving så utbrast sångaren Freddy Cricien att ”this is your stage”, för att klargöra att fansen var mer än välkomna upp.

Cricien studsade exalterat omkring med ett leende på läpparna, medan basisten Hoya och gitarristen Mitts – båda med betydligt större kroppsomfång, speciellt den förstnämnde – var mer stillastående men på lika uppsluppet humör. Musikaliskt blev vi serverade ett inte jättelångt men inte desto mindre lysande set, med flertalet ösiga guldkorn. Kort sagt en förstklassig hardcoreföreställning, med inslag av metal – i sanningens namn skiljer de två stilarna sig inte så mycket åt. Hur det än är så är det alltid en fröjd att se att hur aggressiv musiken än må vara, finns det alltid en glädje och gemenskap som genomsyrar allt och skapar en svårslagen – jag vill även mena unik - stämning. Detta är en av faktorerna som är så tilltalande med den musikstil vi alla håller så kär.

På lördagen kände jag mig kort och gott sugen på att bli full. Det är ju också inte alls onyttigt att ta sig en liten bläcka ibland för att rensa i hjärnmaskineriet. Måhända är detta en tes som saknar vetenskapligt fog; men vad fan, jag tror på den och det räcker för mig. Jag presenterade upplägget för Adam, en jättelik Nya Zeeländare här på vandrarhemmet, och han var inte svår att övertala. Han hade på fredagen druckit 20 shots Jägermeister i baren – de kostade kvällen till ära 1 pund styck varför det var ett tillfälle som inte kunde missas.

Jag inledde med ett par pints beskådandes Manchester City-Chelsea på The Mitre, min stampub för fotbollsmatcher på TV. Jag mötte upp med Reiner, min kanadensiske fotbollstokige kollega. Efter detta möte, kallat The Clash of The Cash av förklarliga skäl, gick vi vidare till Spanish Galleon, en pub som är passande när det visas spansk fotboll. Nu var det dock Inter-Juventus från italienska ligan som visades. Utanför stötte jag ihop med Stefan och bestämde att vi skulle sammansluta senare. Jag gick tillbaka till St Christophers och efter ett par pints med Adam och Chris, en annan, dock betydligt mindre, Nya Zeeländare drog vi ut i Greenwichs charmerande publiv.

Det hela slutade precis som jag hade tänkt mig: med en inte alls oansenlig berusning. Vi besökte i tur och ordning Spanish Galleon, Desperados och Bar de Museé. Sittningen på den sistnämnda inrättningen kommer jag inte ihåg särskilt mycket; inte heller hemkomsten. Fick dock klargjort för mig av ett par övriga hyresgäster att jag hade varit ”pissed”. Detta är ett av de engelska uttrycken för svenskans ”kanonfull”. Ytterligare benämningar inkluderar: ”hammered”, ”smashed”, ”shitfaced”, ”bladdered”, ”bombed”, ”blasted”, ”tanked” med många flera. Att det uppstått så många adjektiv att använda sig av beror förstås på att folket på denna ö inte sällan hamnar i ett dylikt tillstånd. Man kan alltså konstatera att de har stor kunskap och förnuft inom detta område – det har de då inte i en del andra områden, men detta är ju ett av de mest väsentliga för att möjliggöra en tillfredställande tillvaro i livet.

Som en följd av detta rejäla vätskeintag var jag på söndagen riktigt bakis. Men det är ju förstås en naturlig följd som helt enkelt ingår i paketet. När jag återhämtat mig någorlunda följde jag med Charlie till Greenwich Market. Denna är en stor attraktion i Greenwich, och inte undra på då den marknaden – som sätts upp varje lördag och söndag – är ytterst gemytlig att besöka, med en massa försäljningsstånd med allehanda ting. Reiner är som sagt en av försäljarna; han har en rätt bra åtgång på sina handgjorda hattar. Det jag tycker är höjdpunkten med marknaden är dock tveklöst alla dess matstånd; man blir inte lite sugen när man strosar omkring där. Det brukar bli nåt smakfullt matinköp därifrån varje helg. Med fördel kan man sedan gå ner och inta födan vid bänkarna alldeles vid Themsen – så skedde även denna gång.

På jobbfronten är det i skrivande stund intet nytt. Jag väntar fortfarande på besked angående jobbet i Abingdon; måste ju bara komma ett sådant denna vecka. Har emellertid även de senaste dagarna sökt ett par jobb till för att eventuellt ha andra möjligheter. Det visar sig förhoppningsvis snart hur min närmaste framtid ser ut.

Efter att ha kommit tillbaka från intervjun förra tisdagen kunde jag åter checka in på St. Christophers i Greenwich – väldigt skönt att vara tillbaka på mitt gamla vandrarhem. Jag kände mig också belåten över att till sist ha genomfört en intervju, med chans til jobb. Sålunda kändes det lite som en belöning att på onsdagen få gå på en konsert, med ett av mina favoritband dessutom – W.A.S.P Jag hade inte sett Blackie Lawless och kompani sedan 2007, så detta var något jag verkligen var uppspelt inför, också på grund av att jag missade dem i somras på Rockweekend-festivalen efter att mitt tåg blivit försenat.

Tillställningen ägde rum på Shepherds Bush Empire i västra London. Detta är en arena jag knepigt nog inte bevistat tidigare, så att få se den – en av stadens mest kända arenor – var också det kul. Innandömet var mindre än jag hade förväntat mig, men desto tjusigare. Den påminner om Koko i Camden, med flera våningar och elegant interiör liknande en teater. De som befann sig uppe på sittplats såg ut att ha en fantastisk vy, ändå närma scenen, och det var nästan så att jag ångrade mig att jag bokat ståplats.

Efter att ha försett mig med kvällens första pint såg jag ett par låtar med förbandet, engelska The Glitterati. De lirade rock n´roll färgad av punk och sleaze, men de var inget vidare. I London brukar oftast förbanden få ett uppskattande, artigt mottagande av publiken, men ikväll var stämningen väldigt ljummen och det kunde till och med höras burop. Alla väntade förstås på huvudakten, och efter att The Glitterati äntligen tackat för sig blev det mer och mer tätt mellan leden på ståplats.

Vad som sedan följde var 90 minuter av briljans som fyllde mig med värme och glädje. Från att On Your Knees kickat igång festligheterna var atmosfären på topp, med en hänförd publik och ett laddat, excellent framträdande. För mig är W.A.S.P som sagt ett av de band jag håller högst, och nostalgifaktorn – W.A.S.P var ett av de första band man föll när deras debut såg dagens ljus 1984 – är dessutom skyhög när man hör deras fenomenala låtar. När de under setets första halva spelade L.O.V.E Machine, Wild Child och Hellion var jag smått rörd till tårar – detta tillstånd hamnar jag ibland i under dylika stunder av musikalisk hänförelse.

Just låtmaterialet är ju förstklassigt när det gäller W.A.S.P Setet innehöll godis rakt igenom; även de nya låtarna var lysande. Andra speciella höjdpunkter var annars Chainsaw Charlie (Murders In The New Morgue) och The Idol. Under många låtar visades videos på en stor skärm på scenen, som under det sistnämnda numret. Här briljerade Blackie med sin underbara röst; han kan som få andra förmedla passion och smärta som tränger rakt in i själen. Han har en makalöst karaktärstark pipa. Dessutom syns det att han fortfarande brinner för sin musik, med en engagerat framträdande. Hans bandkumpaner gjorde suveränt ifrån sig också; inte minst imponerade sologitarristen Doug Blair.

Blackie Lawless är en hjälte inom hårdrocken, det står helt klart. Han passade på att uppmärksamma oss på att det var 25 år sedan debutalbumet kom, och tackade alla som varit med sedan dess. Det fanns en tröja till försäljning med texten B.LAWLESS och siffran 25 på ryggen som förstås var ett givet inköp. Jag anser även att W.A.S.P är ett band som kan ses som en synonym för hårdrock som genre - på samma sätt som Judas Priest förkroppsligar heavy metal. Detta är uppenbart under avslutande jättehits som I Wanna Be Somebody och Blind In Texas; kan det egentligen bli mer – och bättre – hårdrock än så?

Det här var en briljant afton, och extasen hade inte hunnit lagt sig innan man morgonen efter fick se att Sweden Rock Festival bokat bandet, som då ska spela låtar enbart från de två första skivorna! Jag blev helt förstummad – ofattbart bra nyhet. Det lär fällas många tårar och resultera i många hesa strupar i sommar. Nedan är setlistan från Shepherds Bush Empire som talar sitt tydliga språk.

On Your Knees/The Real Me /L.O.V.E. Machine /Crazy /Babylon's Burning /Wild Child /Hellion/I Don't Need No Doctor / Scream Until Your Like It /Arena Of Pleasure /Chainsaw Charlie (Murders in the New Morgue) / The Headless Children/The Idol /Take Me Up/I Wanna Be Somebody. Extranummer: Heaven's Hung In Black/Blind In Texas

I tisdags var det exakt en månad sedan jag kom till London igen. Som jag tidigare skrivit så har jag sökt ett antal jobb, men utan resultat. Jobbklimatet är som alla vet inte det bästa för närvarande, och här i London är konkurrensen mördande dessutom. Det är många som bott här på vandrarhemmet som varit i samma situation som mig – letandes jobb men utan framgång.

Efter att ha skickat min CV till ett antal ställen i London bestämde jag mig dock för att även titta på jobb lokaliserade en bit utanför staden. Jag hittade en annons som gällde en position som Customer Service Advisor, i Abingdon, nära Oxford. För att förklara närmare så innebar jobbet huvudsakligen kundsupport, via telefon och email. Denna ska ske på svenska, varför de sökte en svensk/engelsktalande. Jag skickade iväg min ansökan – efter att ha fixat till min CV ytterligare – och fick svar redan dagen efter, via email. Det var en kvinna från en rekryteringsfirma som hörde av sig (så gott som alla jobbannonser går via rekryterare).

Efter flera dagars korrespondens med denna kvinna (hon var mycket tillmötesgående) så fick jag till sist besked om en intervju hos företaget – tisdag 2 december, alltså precis en månad efter att jag landat i London. Jag tog bussen redan på måndag för att vara på plats eftersom intervjun skulle äga rum på tisdag förmiddag. Mitt boende var på ett Bed and Breakfast, vackert beläget på landsbygden alldeles utanför Abingdon, som är en mindre stad med 30000 invånare. Kan säga att det kändes väldigt lyxigt, efter att ha bott på vandrarhem i en månad, att få ha ett eget fräscht, rum med tv, varm dusch, och skön säng vilket möjliggjorde bra sömn.

Dessutom kunde jag nu ha bättre ordning på mina kläder. På en intervju i England är det kostym och slips som gäller - så är det bara, oavsett vilket jobb det rör sig om. Jag såg till att provekipera mig på kvällen så att det skulle kännas bra, och faktum är att det kändes rätt komfortabelt att vara uppklädd. Jag är sannerligen inte van det, men om jag får säga det själv såg jag minsann riktig proper ut. På morgonen fick jag min skjorta struken av B & B-kvinnan, som också bjöd på en ytterst smaskig English breakfast med alla dess inslag. Som om inte detta var nog skjutsade hon mig in till Abingdon samt gav mig 4 punds rabatt när hon inte hade växel på sig. Snacka om gästfrihet!

Före intervjun hade jag stämt träff med rekryteringsfirman på ett hotell, för att gå igenom lite saker och ordna lite formaliteter. Sittandes i receptionen höll jag på att tappa hakan när Sally, som hon hette, stegade in. Hade väntat mig någon grå, strikt dam men denna var tvärtom en skitsnygg – och då vill jag betona att hon var skitsnygg – mörkhårig donna, 30 år kanske. Hon var hur trevlig som helst; bjöd på kaffe, lugnade och gav råd medan jag fyllde i ett formulär för personliga uppgifter. Jag var faktiskt inte speciellt nervös alls – var ju bara att vara sig själv och göra sitt bästa på intervjun – men inte desto mindre var det en högst gemytlig stund med den förtjusande Sally.

Även nu fick jag skjuts – i Sallys lilla sportbil. Som delägare i firman hade hon (som hade bott i Oxford i hela sitt liv; var tvungen att fråga var hon bodde) nog en fet lön. Väl framme på företaget anmälde jag mig i receptionen och satt ner och väntade. Företagets namn är Swets; de sysslar med prenumerationer av databaser, journaler och artikelregister, och inriktar sig till exempel på förläggare, bibliotek och universitet men även privatpersoner. Jag blev positivt överraskad när jag fick reda på att det var just Swets; har faktiskt använt deras tjänster lite under min tid som student. En titt på deras hemsida visade att det är ett stort, stabilt och globalt företag som funnits i över hundra år. De har kunder i 160 länder och kontor i 20 länder.

Till slut kom en dam vid namn Rachel och hämtade mig varpå vi tog hissen ett par våningar upp. I ett litet rum blev jag så intervjuad av Rachel och dennes kollega, även hon med förnamnet Rachel. De berättade om företaget, och gick sedan mest igenom detaljer från min CV, men det var även en del frågor som var lite knepiga att svara på, som ”berätta om en gång du tog initiativ”. Det är ju sånt som man sällan funderar på, så jag fick helt enkelt dra till med nåt ibland bara, men överlag tror jag att jag gjorde hyfsat ifrån mig. Fick även skriva en kortare text på svenska och engelska, för att de skulle se om jag kunde uttrycka mig i skrift antar jag. När vi skiljdes åt och jag tackade för mig sa de att de skulle höra av sig; dock så intervjuar de fler personer, inte bara för denna tjänst, så det kunde ta ett tag innan de hörde av sig.

Så här sitter jag alltså nu; bara att vänta och se när de kontaktar mig och vad de säger när så sker. Det skulle även genomföras en intervju över telefon på svenska, men ingen har ringt än. Det är lite frusterande att bara vänta; inte kan jag gå nånstans heller på dagarna eftersom jag vill befinna mig här, där det är möjligt att föra ett telefonsamtal fritt från kaotiskt oväsen från trafik och folkpladder. Blir således mest att sitta och surfa på internet på dagarna. Blir i alla fall spännande att få besked sedan; fick ett jättebra intryck av såväl företaget, människorna samt området. Gick en sväng igenom Abingdon, liksom en runda i Oxford, och det är definitivt en vacker, pittoresk del av England – detta hade jag blivit informerad om av kompisar innan jag åkte dit och de hade verkligen rätt.

Som sagt, jag fick ett bra intryck och skulle säkerligen tacka ja om jag blev tillfrågad. Och om man vill in till London för en konsert eller liknande går det att via buss och tåg vara inne på cirka en och en halv timme. En lägenhet skulle också vara betydligt billigare i Oxfordshire än London. Man ska väl dock inte börja drömma för mycket än. Hur som helst känns det bra att jag trots allt har genomfört en intervju – bara att komma dit är inte lätt. Skulle det bli ett negativt besked har jag åtminstone gjort en rejäl ansträngning, och kan hålla huvudet högt. Det skulle inte vara hela världen att bli nobbad, även om det skulle kännas lite tråkigt förstås. Har väl ett par jobb till jag kan söka, även om jag knappast blir kvar här en månad till. Vad som än händer ser det nu ut som jag kan få komma hem till jul; om jag skulle ha tur att få jobbet så lät de förstående och flexibla angående ett eventuellt startdatum. Fingers crossed, som det heter här.

I lördags hoppade jag åter en gång på tåget västerut mot Hammersmith. Turen hade kommit för ännu ett klassiskt band att beträda den klassiska arenan Hammersmith Apollo: inga mindre än Motörhead. Jag gillar ju förstås Motörhead och ville se dem därför, men måste även erkänna att kombinationen av dem och Hammersmith kittlade lite extra – Motörheads livealbum No Sleep ´til Hammersmith är ju en av de mest klassiska livealbumen i hårdrockshistorien. Jag hann tidigare i höst inte köpa ståplatsbiljett innan dessa sålde slut, och hade sedan dess tvekat huruvida jag skulle gå på konserten. Sittplats var jag inte intresserad av; det är väldigt sällan jag sitter på konsert på grund av att man då ju är förpassad till en specificerad plats och inte kan röra sig fritt, plus föstås att man ofta hamnar längre från scenen. Hade veckorna innan spelningen haft koll på diverse internetsajter för att eventuellt kunna snappa upp en ståplatsbiljett på så sätt, men priserna var hutlöst höga.

Till sist bestämde jag mig emellertid för att helt enkelt åka dit för att se om det gick att få tag på en plåt av svartabörshajarna utanför arenan. Det går så gott som alltid att köpa biljett på detta vis, och det var inga som helst problem denna gång heller. Jag gjorde affär med en av de första filurerna jag stötte på; pyntade 50 pund för en ståplatsplåt. Väl inne stötte jag på Errol, som menade att jag kunde ha fått en biljett för långt billigare än så om jag hade väntat. Han hade säkerligen rätt där, och det var väl inte ekonomiskt smart att göra som jag gjorde, men tyvärr kom jag iväg sent varför jag inte hade tid att leta en billig biljett. Trodde att jag skulle missa första förbandet, Girlschool, vilket jag också dessvärre gjorde förutom halva sista låten – Please Don’t Touch, med Lemmy som gäst. Kul att man fick se det åtminstone.

Efter detta blev det till att trängas i baren; det var riktigt knökfullt denna kväll inne på Apollo. En snabb pint plus Jack and Coke och sen in för att titta på nästa akt: The Damned. Denna gamla punkorkester, eller deras musik snarare, får jag erkänna att jag inte har nån vidare koll på alls, men de stod för en underhållande, ösig stund som uppskattades av församlingen. Mest sevärd var keyboardisten – med det klämmiga namnet Monty Oxymoron – som bjöd på frekventa, spontana sprattelnummer i takt med musiken. Jag slank dock ut i foajén just innan de gamla stofilerna tackade för sig; jag hade tidigare synat merchandisebåset och där fallit för ett speciellt föremål. Detta var ett trumskinn signerat av herrar Kilminster, Dee och Campbell. För 20 pund inhandlade jag ett stycke skinn (det fanns en rejäl hög till salu) som kommer att göra sig ypperligt som väggutsmyckning i min kommande boning (jag hoppas att jag snart kommer att kunna slå mig till ro någonstans).

Trumskinnet lämnade jag in i garderoben innan det var dags för huvudbandet att gå på. Jag, Errol och dennes polare trängde oss igenom till vänster och hamnade ganska långt fram. Angående själva konserten så behöver den knappast analyseras ingående; Motörhead är ju ett praktexempel på ett band man vet vad man får av. ”We are Motörhead and we play rock n´r roll” utbrast Lemmy i vanlig ordning. Hård och ösig rock n´roll, ska tilläggas. Faktum är dock att det bjöds på ett par överraskningar: 

- Twisted Sister-covern Shoot ém Down lirades - ett välkommet inslag.

- Lemmys son Paul Inder bidrog med gitarrspel på kolossala dängan Killed By Death. Jag funderade länge vem det var som dök upp på scenen, och fick senare veta att det alltså var Lemmys son.

- gamle gitarristen (1984-1995) Wurzel gästade på avslutande Ace Of Spades och Overkill. Gubben såg nu, 60 år fyllda, ut precis som en gubbe: kutryggig, med stripigt, grått hår och en förskräckligt ful fiskarhatt på skallen stapplade han omkring på högerflanken.

En annan sak som alltid utmärker en konsert med dessa legendarer är volymen; man vet att den alltid är rejält tilltagen. Trots detta var nog ingen beredd på volymen denna kväll. Som journalisten Dave Ling skriver: ”Motörhead spelade så högt att jag funderade på om den lille mannen från GLC (Greater London Council) fortfarande går runt på konserter med en volymmätare? Om så är fallet behöver den definitivt nya batterier”. Volymen var fullständigt absurd under Motörheads gig; förutom att man kände obehag i öronen, fladdrade näsan och det slog i bröstet. Dessutom var det helt enkelt inget bra ljud; det var inte lika lätt att urskilja nyanserna i låtarna pga all dist och volym. Faktum är att det till och med kändes ett klart obehag i öronen under Lemmys mellansnack - alltså bara av att han pratade i micken! Då kanske ni förstår hur hög volymen var...

Nu är det ju så att när man tagit sig ett antal järn så bryr man sig mindre om hög volym. När yrpannan Phil Campbell (gitarr) med sin distinkta, svårförståeliga walesiska accent frågade publiken om den ville ha högre volym blev svaret föga oväntat ett rungande ”ja”. Bandmedlemmarna lär knappast bry sig; de har med all säkerhet nedsatt hörsel sedan gammalt. Och visst, på ett Motörhead-gig ska volymen vara hög, så är det bara, men det här var faktiskt en bit över gränsen – tyvärr gick det ut en aning över underhållningen. Annars var detta självfallet en förnämlig kväll, och på min rockar-CV finns nu sålunda även ”Motörhead på Hammersmith”. Känns bra. Och som tur är har jag fortfarande hörseln intakt; jag har faktiskt aldrig haft några problem med den i samband med konserter, men det kan ju ändras snabbt om man har otur. Men den dagen, den sorgen. Rock out with your cock out!

Setlista: Iron Fist, Stay Clean, Be My Baby, Rock Out With Your Cock Out, Metropolis, Over The Top, One Night Stand, I Got Mine, Guitar Solo/The Thousand Names Of God, Cradle To The Grave, In The Name Of Tragedy (including Drum Solo), Just ‘Cos You Got The Power, Shoot ’Em Down, Orgasmatron, Going To Brazil, Killed By Death (with Paul Inder), Bomber.

Extranummer: Whorehouse Blues, Ace Of Spades (with Würzel), Overkill (with Würzel).