Igår fick man sig en dos av brutala tongångar signerade den polska dödsmetalinstitutionen Vader. Peter Wiwczarek och hans kumpaner valde att inleda med lite mer obskyra låtar för att spela de mer kända numren i slutet. Jag vet inte om detta var en så bra strategi, det var nästan lite avslaget inledningsvis, men desto mer röj i slutet av spelningen. Det var inte oväntat en väldig massa polacker i publiken, finns många såna i England och speciellt London. Peters mellansnack var lika mycket på polska som på engelska faktiskt. Det var dock lite underligt anser jag; polska är ju inget som vi andra förstår. Faktum är emellertid att frontmannen såg ut att vara på lite kinkigt humör; när jag såg honom ett par timmar tidigare skällde han som fan en av vakterna vid ingången av nån anledning.

Trots allt ett bra gig; dessa herrars musik kan liknas vid en pansarvagn som drar fram ackompanjerat av intensivt kulsprutesmatter - trumslagare Daray imponerar storligen. Wiwczarek har också en av genrens mäktigaste röster: synnerligen "commanding", i brist på ett bra svenskt uttryck.

Nu blir det inga konserter för mig på ett tag. Kan vara bra att vila nacken och levern om inte annat. På tal om Polen ska jag se Metallica där den 28e maj, det blir nåt att se fram emot, speciellt som jag missade Metallica i Stockholm förra året pga jobb. Dessutom är Machine Head förband:)

Vaders förband igår såg jag ytterst lite av; jag var tvungen att se Manchester United-Barcelona på en pub intill. Trots att Barcelona pressade tillbaka United skapade de inga jättechanser, därtill försvarade sig hemmalaget förträffligt. Givetvis hade jag föredragit att The Red Devils förlorat, men det var åtminstone kul för Paul Scholes att få avgöra. Jag har alltid tyckt att han är en enormt skicklig mittfältsspelare; frågan är om det finns någon som är så komplett som honom. Sir Alex har också otaliga gånger betonat hans betydelse för laget. Tillsammans med Roy Keane har han varit en stor anledning till Uniteds titlar på senare år. En sån som David Beckham har alltid fått stå i centrum i England, men enligt mig är och var alltid Scholes en överlägset bättre fotbollsspelare.

Nu ska jag snart gå till puben, ta ett par Carlsbergpints och se Chelsea-Liverpool. Känner tyvärr ingen större optimism; självmålet i första matchen ändrade oddsen betydligt; men skulle vara desto roligare om man fick jubla över ännu ett avancemang till CL-final. Come on you Reds!

Mycket riktigt fick man - välförtjänt tycker jag faktiskt - avnjuta en angenäm helg: fri från skolarbete och medföljande tidspress kunde fokus istället läggas på roligare saker som konsertbesök och alkoholintag. Blev förresten några pints på fredag kväll också vilket jag glömde skriva i förra inlägget.

På lördagen åkte jag, Alex och hans kompis/tjej (vet inte hur läget är, han är lite lurig den tyske språkläraren) Isabelle till Brixton för turnéspektaklet benämnt Defenders Of The Faith - initierat av Metal Hammer för 4 datum i Storbritannien. Tyvärr var arenan bara halvfull och knappt det (kön ringlade lång utanför) när första bandet, kanadensiska 3 Inches Of Blood, gick på. De bjöd på en hyfsad dos av heavy metal utan krusiduller. Nästa akt var Devildriver, bandet bildat av förre Coal Chambersångaren Dez Fafara. Ett energiskt framförande som fick bra gensvar; Devildriver har utan tvekan hunnit skaffa sig en ansenlig mängd fans här. Tyvärr var ljudet under de två första banden inget vidare.

Sedan var det dags för bandet vi framför allt hade sett fram emot: Halmstads Arch Enemy. Toppklass som vanligt; hårt, tungt och oklanderligt framförda kvalitétslåtar förstås. Jämfört med sist jag såg dem hade de ju nu också längre speltid till sitt förfogande. En av höjdpunkterna var Dead Bury Their Dead vars riff lämpar sig ypperligt för headbanging. På tal om detta hårrelaterade fenomen måste jag även kommentera det faktum att Christopher Amott snaggat sig. Egentligen en petitess, men jag tycker helt enkelt att det inte ser enhetligt ut när en av fem i bandet har kort hår. Detta tar ju dock inte ifrån att han är en grymt talangfull gitarrist; hans äldre broder Michael har sagt att han själv, som räknas som en av de moderna gitarrhjältarna, inte har en chans mot Christopher.

Opeth var de som avslutade tillställningen, men nu var jag och uppenbarligen många andra en aning slutkörda. Det var jävligt varmt i arenan också. Alla öl man dricker hjälper ju inte heller.... Opeth var riktigt bra, tro inte annat, deras låtmaterial är inte att leka med, men de missgynnades nog lite av att de fick avsluta när mångas energi var en aning urlakad. Därmed inte sagt att de fick nåt annat än ett entusiastiskt mottagande; Mikael Åkerfeldt (som är en rolig prick på scen) och kompani är rätt stora i England.

Träffade även ett par svenskar som hade åkt över för evenemanget. Helt klart är att även jag i framtiden kommer att återvända till London för intressanta spelningar när jag har möjlighet. För övrigt såg jag också två ytterligare Dragonforcemedlemmar bland åskådarna: gitarristen Sam Totman och keyboardisten Vadim Pruzhanov. Medlemmarna i detta band springer på mycket konserter, så mycket är klart.

I söndags bevittnade jag och Claudio en fullständigt suverän spelning: Rage på The Underworld. Troligen - i konkurrens med Down - det bästa giget jag sett i år. I motsats till tidigare spelningar så var ljudet i lokalen perfekt, och att denna trio har en väldig massa goa låtar är ju ingen nyhet. Lokalen var nog bara halvfull, men stämningen var fenomenal. Bandet med Peavy Wagner i spetsen var saliga. Peavy hade särskilt roligt åt ett fanatiskt fan som hade rest från Teneriffa; denne såg ut att kunna texterna och musiken till samtliga låtar utantill. Rage spelade såväl gamla örhängen som låtar från nya skivan, och framträdandet var sannerligen tajt och tungt. Vilket brutalt sound alltså, helt grymt! Gillar man melodiös, tung metal kan det knappast bli mycket bättre än så här. Jag var tårögd emellanåt. Man kan inte heller undgå att häpnas över gitarrvirtuosen Viktor Smolski, vitryssen är makalös; enastående känsla, precision och inlevelse. Claudio, som själv spelar gitarr, var helt lyrisk.

Har nyss kommit tillbaka från puben där jag såg Chelsea-Manchester United. Hemmalaget vann med 2-1, inget glädjande resultat personligen då jag hellre ser att United vinner ligan - det tror jag dock att de kommer att göra ändå med tanke på att de har West Ham och Wigan kvar att möta. Satt på uteserveringen och drack ett par pints, underbart. Det var riktigt gemytligt här idag, rena sommarvärmen.

Ikväll bär det av mot Brixton igen för turnépaketet som går under namnet Defenders Of The Faith. Uppställningen består av två av mina favoritband; Arch Enemy och Opeth; samt Devildriver och 3 Inches Of Blood. Imorgon är det konsertdags igen; den tyska heavy metal-institutionen Rage spelar på The Underworld.

Denna potentiella kanonhelg är väldigt efterlängtad. Igår lämnade jag in min sista uppsats, så nu är allt kursarbete avklarat; det är nu "bara" slutproven i maj som återstår. Det känns helt klart som en stor lättnad att slippa tänka på pressande deadlines. De senaste veckorna har varit mastiga, och den här uppsatsen skrev jag på två dar; det gick vägen till slut även om det var stressigt.

Den gångna veckan bjöd också på en dramatisk Champions League-semi mellan Liverpool och Chelsea. Riises olyckliga självmål - sånt händer tyvärr - gör nu att möjligheten till avancemang minskar, men chansen finns ju fortfarande. Ett mål för Liverpool, vilket förstås är ett måste, ger The Reds fördel igen, men känns som om 1-1 är ett resultat man kan hoppas på; Chelsea är ju grymt starka på hemmaplan.

Angående det första mötet råder det i alla fall ingen tvekan om att Liverpool var det bättre laget, frånsett inledande 20 minuterna då Chelsea var riktigt bra. Jag anser att ett bra sätt att bedöma vilket lag som är närmast segern i en fotbollsmatch är att titta på antalet klara målchanser. I denna match gjorde inte Reina en enda räddning medan Cech stod för tre kvalificerade räddningar. Följaktligen är det väl fullständigt solklart att om något lag skulle ha vunnit matchen var det Liverpool, oavsett vad Avram Grant och kompani sa efteråt. Men nu är det som det är; den chockartade kvitteringen ändrar förutsättningarna tämligen radikalt. Ärligt talat har jag en känsla av att det tyvärr kan vara Chelsea tur denna gång; såna här jämna möten som utkämpats mellan lagen de senaste säsongerna jämnar ofta ut sig. Förhoppningsvis lyckas Liverpool igen med att eliminera Chelsea, men det krävs i så fall en storartad insats på onsdag.

Utgången av den andra semifinalen; Manchester United-Barcelona; blir också intressant att följa. Jag har sällan sett ett mer defensivt inriktat lag än Uniteds på Nou Camp - Barcelona kunde inte tränga igenom den massiva försvarsmuren - men de lyckades ju med sitt mål att få 0-0 så de är ju favoriter nu. Med tanke på Barcas offensiva slagstyrka får man dock se upp; ett mål av spanjorerna gör läget svårare. 

På lördagen fick man äntligen beskåda Liverpool live igen. Det var jag, Christian och Pei som begav oss västerut mot Craven Cottage för de rödas bortamatch mot Fulham. Jag hade en vision om att se Liverpool på hemmaplan under våren, men jag fick ge upp de tankarna av ekonomiska skäl. Dessutom hade jag nog inte fått tag på biljett ändå, biljetterna till Anfield försvinner fortare än kvickt. Trots allt var det så klart en upplevelse att se sitt favoritlag igen, även om det inte är i närheten av att vara på plats på Anfield.

Själva matchen var rätt underhållande; tycker Liverpool bjöd på fint spel, och man kontrollerade händelserna matchen igenom. Det var kul att se spelare som Pennant, Voronin, Lucas och Benayoun; som alla inte får särskilt mycket speltid; hoppa in och göra fina insatser. Som väntat hörs det ingen kritik mot rotationssystem - som Liverpool inte är ensamt om att praktisera - när Liverpool vinner. När man ser en sån här match en live syns det emellertid verkligen vilken skillnad det är på den individuella kvalitéten mellan topplagen och bottenlagen. Liverpool har helt enkelt klart bättre spelare än Fulham. Det känns som att gapet mellan toppklubbarna och de mindre klubbarna är som störst i Premier League - i exempelvis Spanien och Italien är det mer förekommande att storlagen går på en mina då och då - och det lär väl knappast bli mindre tyvärr.

Det vore väldigt synd om Fulham åkte ur, vilket nu ser troligt ut. Bolton, som jag personligen gärna skulle slippa se i högsta ligan, vann dessvärre igår. Craven Cottage är en gammal, charmig arena, och det är ju också ganska lätt att få tag på biljett till deras matcher. Efter matchen kände jag mig tvungen att ansluta till skaran som stod och väntade på att Liverpoolspelarna skulle kliva på bussen; då blev man som ett barn igen, haha. Var kul att se grabbarna på nära håll. Tyvärr fick jag ingen autograf; Finnan och Reina var de som skrev mest, men de missade mitt program... Fick dock ett par bilder, på de här nedan syns Finnan och mittbackschefen Sami Hyypiä.

För The Reds väntar nu CL-mötet med Chelsea. Det blir nog täta möten som vanligt, går inte att tippa, men Liverpool har ett bra läge. Chelsea har ju mötet med Manchester United nästa helg medan Pools fjärdeplats nu är näst intill matematisk klar, vilket gör att man kan lägga all kraft på Champions League.

Det går nog åtminstone att slå fast att den andra semifinalen blir roligare att titta på. Man U är favoriter med tanke på hur dom spelar för tillfället, och får väl ses som favoriter till slutsegern också. Barcelona är ju ett fantastiskt fotbollslag men har haft problem med spelet denna säsong, så man törs nog inte hoppas på att de förpassar United ur turneringen. Som Liverpoolsupporter ser man ju dock gärna att en rival som United åker ur.

Annars bryr jag mig inte om vilka länder lagen kommer ifrån när jag tittar på fotboll; spelas det fin fotboll spelar nationaliteten ingen roll, och jag måste inte nödvändigtvis hålla på något av lagen - såvida inte ett heter Liverpool. Samma sak med den tröttsamma debatten om vilken liga som är bäst. Spelar det någon roll? Gillar man fotboll ska det inte spela någon roll var eller av vilka den spelas. De två senaste säsongerna har de engelska klubbarna lyckats bäst i Champions League - väldigt naturligt med tanke på vilka lirare som på senare tid lockats till England och höjt kvalitéten betydligt. Om man betraktar Champions Leaguehistorien så har det emellertid bara hänt 3 gånger på 15 säsonger att ett engelskt lag gått till final (varav Liverpool 2, häpp!), men det kommer förstås att utökas till 4 gånger i år.

Har nyss kommit tillbaka från lite fotbollslir i parken. Hade inte känt på lädret sedan september så det var jävligt kul. Vi spelade tvåmål, 4 mot 4, mitt lag vann 10-9:) Det blir nog spel en gång i veckan framöver, perfekt sätt att få ett avbrott i uppsatsskrivandet, speciellt när det är fint väder som idag.

I söndags beskådade jag och Christian när cirka 30000 människor ansträngde sig: London Marathon gick av stapeln, och löparna passerade Greenwich - de hade då varit på banan i cirka en mil. Det var underhållande faktiskt; en riktig folkfest med mängder av åskådare som kantade gatorna. Dessutom fick man se diverse fantasifulla utstyrslar tillhörande vissa deltagare. En kille körde med baddräkt a la Borat - stort jubel när han passerade. Stack ut gjorde även några löpare från Tanzania som var fullt uppklädda som krigare med spjut och allt. Såg även ett gäng med noshörningsdräkt, måste ha varit otympligt. Deltagarna verkade ha roligt i alla fall, man blev nästan inspirerad att springa själv. Med tanke på dagsformen hos vissa av dem skulle man knappast ha några problem att ta sig runt, men det gäller ju att kunna hålla ett lågt och jämnt tempo i så fall; det skulle jag nog ha svårt för.

På kvällen samma dag såg jag stjärnkonstellationen Down, med Phil Anselmo i spetsen, på Brixton Academy. Man hade inget förband utan först visades en film innehållandes roliga, alkoholrelaterade turneklipp samt en rad klassiska rockvideos med bl a AC/DC, Ted Nugent och Deep Purple. "An evening with Down" var detta koncept döpt till - troligen inspirerat av Metallica som körde samma upplägg på turnén för svarta skivan - och det funkade utmärkt. Sedan följde nära två timmar av högkvalitativ, stentung hårdrock. Stämningen i arenan var på topp genom hela konserten, och fattas bara när Down bjuder på en sån här show. Sällan har jag upplevt ett dylikt tunggung, grymt. Dessutom visade man prov på en oerhörd spelglädje; det syns att bandet gillar att spela tillsammans och att de brinner för sin musik. Sånt tycker jag är viktigt; har bandet roligt på scenen och visar engagemang smittas det av på åskådarna. Speciellt Pepper Keenan röjde järnet. Phil å sin sida var nu - sedan han lagt ner festandet - betydligt mer fokuserad och avslappnad; han till och med bad bandet att stoppa musiken under On March The Saints för att sedan ge en åthutning till två killar i publiken som bråkade. Många nummer från senaste, utsökta fullängdaren Over The Under avverkades, men största jublet kom när Stone The Crow spelades som näst sista låt. Lifer tillägnades för övrigt Dimebag. Kort sagt en suverän spelning; trots den långa speltiden hölls stämningen uppe hela tiden.

Något sen begav jag mig på fredagen mot Tottenham Court Road för ännu en efterlängtad begivenhet: Ace Frehley på The Astoria. Förband var kultiga sleazerockarna Tigertailz (hade ingen aning om detta, hade inte sett nån info angående öppningsakt) men tyvärr hann jag bara se 3 låtar. De öste på bra i alla fall, och frontmannen Kim Hooker uttryckte sin stora begeistring över att agera förband åt en av sina idoler.

Det var första gången jag var på The Astoria (såg tidigare Magnum på den intilliggande Astoria 2, en mindre lokal), och jag blev minst sagt imponerad. De kan verkligen bygga sina rockarenor i England. Stället består av två våningar, och barer finns det många av. På övervåningen, varifrån man hade suverän sikt, fanns såväl ståplatser som sittplatser (med tillhörande bord), och längst upp en stor bar. Splendid.

Stämningen var hög när introt till huvudattraktionen gick igång, och jublet stort när Ace lufsade in på scenen. Den legendariske gitarristen var sig lik med sina gitarrposer, sin lite sävliga, avslappnade stil samt sin humor. Jag hade gåshud och ett leende på läpparna; denne lirare är en av mina största favoriter, sannolikt en av de coolaste rockarna någonsin. En kul grej var en dvärg som åkte över kravallstaketet. Ace tog in honom på scenen två gånger och var märkbart road av det: "where is the midget?" Hans band utgjordes av yngre, hungriga förmågor som gav järnet. Bra musiker också, alla bistod med sång då och då, bland annat när den gode Ace missade att han skulle sjunga vid ett par tillfällen:) Högt, tungt (Parasite, wow!), hårt och tight var det, och publiken var högljudd. Hade för avsikt att ta mig fram mot scenen efter några låtar, men på nedre plan var det fullständigt packat med folk så jag återvände snart till övervåningen.

Spelningen inkluderade såväl låtar från Aces soloplattor som Kissklassiker. Dessa låtar spelades (tror att detta stämmer, hittade setlistan på internet): Rip It Out / Hard Times / Parasite / Snowblind / I Want You (ett kort stycke) / Rock Soldiers / Breakout / Shot Full of Rock / Medley (Torpedo Girl, Speedin' Back To My Baby, Five Card Stud, and Trouble Walkin') / Into The Void / Strange Ways / 2000 Man/ New York Groove / Stranger In A Strangeland / Shock Me / Rocket Ride  Extranummer:  Deuce / Love Her All I Can / Love Gun / Cold Gin / Black Diamond outro

Efter att ha redogjort för setlistan behöver jag nog knappast tillägga att detta var en väldigt gemytlig fredagkväll... Intog en avslutande pint på metalklubben Inteprid Fox. Var tvungen att vara pigg på lördagen. Måste komma igång med uppsatsskrivandet nu, tiden rinner iväg. Skolarbetet har gått lite trögt denna termin; det har varit svårt att bibehålla samma motivation. Har dock fått riktigt bra betyg hitills så det är bara att kämpa på ett tag till så går det nog fint. Men det är ju allehanda evenemang som distraherar (högst angenäma problem dock) - som Down imorron, söndag, på Brixton Academy. Blir säkerligen en riktigt bra konsert det också.

Efter att till slut ha hamnat på fest ändå på lördagen - vilket slutade i fylla, minnesluckor och baksmälla - var det bara att ta nya tag tre dar senare. Thrashpionjären Exodus spelade på The Underworld, och det var ett evenemang jag hade sett fram emot en längre tid. Blandade till lite fulgrogg att inmundiga på tuben och begav mig sedan mot Camden. Spelningen var utsåld så kön ringlade ganska lång. Gary Holt och Lee Altus, gitarristduon i Exodus, tittade nyfiket ut för att se tillströmningen. Första förbandet var Gama Bomb, irländska ynglingar som spelar thrash metal a la 80-tal; helt okej, och underhållande på scen. Näst på tur var thrashkollegerna Evile, men då jag gick och såg lite av Liverpool-Arsenal på puben bredvid missade jag i stort sett hela deras set. Exodusmedlemmarna hängde också på puben, men stendum som jag var tog ingen bild, av nån anledning glömmer jag ofta att använda kameran. En bild med thrashlegendaren Gary Holt hade ju varit fräckt...

När tiden var kommen för Exodus att gå på var det löjligt fullknökat i lokalen. Skulle man ner till området framför scenen fick man verkligen böka sig fram. Sångaren Rob Dukes uppmanade till röj och moshpit, men det var helt enkelt så trångt så detta var svårt att åstadkomma. Gamla klassiker från Bonded By Blood varvades med nyare nummer och visst var det aggressivt så det förslog. Ändå hade jag väntat mig mer, ljudet var inte perfekt och jag saknade ett par äldre låtar. Nyare bitar som War Is My Sheppard och Children Of A Worthless God (härligt att vråla med i den) gick dock hem väl.  Det var dock lite drygt att inte ha nåt utrymme att stå på knappt, och då det var ett s k "curfew" - som det ofta är speciellt på vardagar - förflöt dessvärre speltiden lite väl snabbt. Efter ungefär halva konserten blev det emellertid mera plats på golvet och då blev det ett satans röj, med frenetisk moshpit. Under avslutande Toxic Waltz var jag tvungen att ansluta mig, och denna gång klarade jag mig från blesyrer:) Det gäller dock att se upp, det kan gå väldigt vilt till ibland här... Sammantaget fick Exodus ett rungande mottagande, och bandet såg helnöjt ut. Skön stämning överhuvudtaget. Speciellt Gary Holt, som stortrivdes, drog några fyndiga kommentarer.

Efteråt hängde jag med en rolig snubbe på en metalklubb i närheten vilket man inte blev nyktrare av direkt. Hann som tur är precis med sista tåget till Bank, men där fick jag irra runt och leta en lämplig busshållplats. Till slut hoppade jag på en buss till Lewisham varifrån jag dock fick ta en långpromenad till Greenwich. En herre - som dock visade lite homosexuella tendenser; fick vänligt men bestämt neka till efterfest hos honom, haha - pekade i vilken riktning jag skulle gå. Kom väl hem vid 3-snåret tror jag.

Tyvärr missade jag ju stora delar av den mäktiga drabbningen Liverpool-Arsenal, men har sett matchen i efterhand på LFCs hemsida. Underbart avancemang. Visst hade väl de röda lite flyt, vilket tillhör spelet, men lika väl som Arsenal skulle haft straff i första mötet var det straff nu när Babel revs ner. Visst är såväl Fabregas som Toure på honom. Fotbollsvärldens mest enögde person Wenger tyckte förstås annorlunda, men domare Fröjdfeldt var ju också 100 procent säker på sin sak. Efter att Arsenal dominerat i inledingen hade Liverpool bra koll. Sorry Gunners, nya tag nästa år:)

Chelsea i semifinal igen; lustigt hur det kan bli. Även det blir givetvis en svår uppgift; tack vare ett smärre finansiellt tillskott finns det ju nu ett antal toppspelare i Chelsea; men jag tror på goda möjligheter. Dock har inte Liverpool andra mötet på Anfield denna gång, men vi får se till att vinna första matchen hemma och gå på det.

Imorron ska jag se Ace Frehley; min favorit i Kiss, alltså det riktiga Kiss som existerade förut; på Astoria. Kan bli en trevlig kväll. Har sett att det är många svenskar som ska resa över och se konserten.

Anlände sent till Islington igår kväll så hann därför bara se sista låten med första förbandet, Forever Slave. Nästa band var grekiska Firewind, som släppt ett par schyssta plattor varav den senaste, The Premonition, innehåller en rejäl dos av högklassig melodisk heavy metal, rekommenderas! Se gärna den eminenta sidan www.metalcovenant.com för en grundlig recension. Grekerna fick ett riktigt bra mottagande av Carling Academy, och röjde därefter. Stjärnan var förstås bandledaren och talangfulle gitarristen Gus G - som ju spelat med bl a Dream Evil tidigare och även agerat stand-in åt Arch Enemy. Sångaren Apollo Papathanasio hade emellertid lite problem med rösten i de höga registren för kvällen, men en underhållande spelning ändock som avslutades med Mercynary Man, en klockren dänga från nya plattan inspirerad av Gary Moore och Thin Lizzy. 

När det var dags för Kamelot att kliva på var lokalen smockfull, trångt värre. Gick en våning upp - har inte vetat tidigare att det var möjligt att gå en våning upp faktiskt; påminner om Klubben i Stockholm fast större - men även där var det lite knepigt att få en bra vy. Tog därför plats på nedre plan igen. Öppningslåt var Solitaire- med tillhörande fiolintro av en donna på scen - och många nummer från senaste albumet Ghost Opera spelades. Publiken var verkligen med på noterna, men det var inte förrän låtar som Forever och March of Mephisto i slutet av setet som det blev riktigt drag i lokalen; imponerande allsång i det förra örhänget. Dock hade jag faktiskt väntat mig mer av denna konsert - Kamelot är en grupp jag gillar skarpt - men ljudet var inte det bästa; lite oklart och en aning grötigt. Kamelots musik är ju ganska dramatisk och innehåller många nyanser som jag tycker gick förlorade till viss del. Samtidigt var det metal så det räckte, tungt och hårt. Norrbaggen Roy Khan sjöng givetvis bra som vanligt. En trivsam kväll trots allt.

Lite lustigt är jag nu såg ännu en Dragonforcemedlem: gitarrvirtuosen Herman Li var på plats. Annars är det alltid kul att skåda rockers av alla de slag på gigen här; finns till exempel många äldre, färgstarka gubbar - bl a en väldigt kort herre med stort skägg och lång man som knappast kan se mycket - som fortfarande håller metallågan brinnande, härligt att se! 

Idag var jag på puben och såg Liverpool stå för ännu en stabil insats mot Arsenal; 1-1 igen på Emirates Stadium. Min vän Aaron – en väldigt dedikerad Arsesupporter som svär och skriker över allt som går hans lag emot så det står härliga till och gärna skyller på domaren – tyckte att Arsenal var totalt överlägsna. Det är ju verkligen att ta i; om man ser till chanser hade väl Liverpool i stort sett lika många. Sen har ju Arsenal bollen mest, men det är ju naturligt när de spelar på hemmaplan och har ett mer tekniskt och spelskickligt lag än Liverpool. En stabil och imponerande insats av Liverpool, liksom i Champions League i onsdags, då matchbilden såg ut på samma sätt. Även då hade Liverpool väl så många målchanser som The Gunners. Bendnters målmiss som många gormar om hade ju ingen betydelse eftersom det var offside; remarkabelt att även bl a Aftonbladet och Expressen undgick det (men kanske inte oväntat med tanke på deras inkompetens). Inte nog med linjedomaren vinkade, det kan knappast bli en mer klar offside än så med tanke på att regeln säger att det ju måste finnas två spelare mellan anfallande spelare och målet. Nu fanns det bara en (klippan Sami Hyypiä), obegripligt att en seende människa kan missa det… Jag kan dock hålla med om att Liverpool hade tur som inte fick en straff emot sig, hade inte protesterat om domaren blåst där. Samtidigt ser man ju klart att Hleb hjälper till och faller lite extra vilket kanske är det som gör att domaren inte dömer straff. Och ja, jag hade sagt samma sak om det varit en Liverpoolspelare som föll.

Det blir nog emellertid en riktig rysare på tisdagen när returen spelas på Anfield. Kom idag på att jag ju ska se Exodus på The Underworld samma kväll så missar nog då hela matchen, ytterst surt men kanske bra för nerverna…

Nä nu ska jag ta och bestämma om jag ska iväg på fest, har mycket att skriva men det kanske man kan göra imorgon....