Här kommer till sist min lista över årets enligt mitt tycke bästa album. Trots att jag har jullov från skolan så råder knappast lugn och frid. Man har ju dock sig själv att skylla; det är fest, bakfylla, jobb och diverse upptåg som gör att dagarna bara försvinner. Dessvärre har jag inte fått mycket uppsatsskrivande avklarat vilket gör att man får lite ångest, men det blir väl till att sätta sig ner med en vecka till deadline och skriva under press, vilket ibland inte är någon nackdel alls.

Nåväl, till listan… Det var ju en särdeles svår uppgift att sammanställa den, eller rättare sagt att utelämna en massa bra plattor. Med det sagt så tycker jag samtidigt att fjolåret bjöd på fler toppalster. Då kom ju fullständigt suveräna släpp med Machine Head, Dark Tranquillity, Symphony X och Nightwish (det är de som jag kommer på just nu). I år är det endast en platta som ger mig samma utbyte – ettan på min lista således. Det är också bara den som jag skriver en kommentar till. Påbörjade kommentarer i går kväll till alla tio placeringar men då kom jag tydligen åt nåt kommando som gjorde att jag inte kunde skriva å,ä,ö vilket gjorde att jag lackade ur och gav upp… På Metal Covenant(www.metalcovenant.com) kommer det emellertid att kunna skådas korta kommentarer inom kort – dessutom till mer såsom bästa konserter och dylikt.

1.       Opeth – Watershed: ännu ett brijant album av en kvintett enastående kompetenta musikanter, med maestro Micke Åkerfeldt i spetsen. Fängslande och mångfasetterat; helt enkelt en ynnest att lyssna på musiken. Mer behöver inte sägas. Behövde inte lång betänketid för att placera Watershed överst på listan.

2.       Amon Amarth – Twillight of the Thunder God

3.       Judas Priest – Nostradamus

4.       Metallica – Death Magnetic

5.       Testament – The Formation of Damnation

6.       Journey – Revelation

7.       Children of Bodom – Blooddrunk

8.       Avantasia – The Scarecrow

9.       H.E.A.T – H.E.A.T

10.   Bob Catley – Immortal

Utöver dessa vill jag även nämna några vax som förtjänar att uppmärksammas och som bidrog till min huvudbry, nämligen: Tesla - Forever More (denna ville jag verkligen få med bland de tio men det blev inte så till sist..), Dismember-Dismember, Draconian-Turning Seasons Within, Firewind-The Premonition, Volbeat-Guitar Gangsters and Cadilllac Blood, Bonded By Blood-Feed the Beast, Grand Magus-Iron Will samt Satyricon-The Age of Nero.

Heavy Christmas and a Metal New Year, fill up the drinks!

Jag förutsåg ett jäkla röj på spelningen med Municipal Waste i torsdags, och visst blev det så. De två förbanden gick ganska obemärkt förbi men när herrarna från Virginia gick på bröt kaoset ut. Deras ettriga, intensiva thrash metal – eller snarare crossover (thrash/hardcore) om man nu måste hitta en mer specifik benämning – framkallade ett satans ös som varade setet igenom. Stagedivades gjorde det hela tiden, och då menar jag också hela tiden. Gruppen har ju en image som präglas av party och uppmanar till publikröj, men när ett par låtar fick avbrytas fick sångaren Tony Forresta helt sonika försöka svalka ner de adrenalinstinna fansen: ”It´s ok for you to stagedive, but don´t step on our equipment”. Moshpiten var inte att leka med heller; månghövdad och vild. Det syntes också åskådare med diverse utstyrslar och tillbehör som t ex hajdräkter, badbollar och uppblåsbara dockor. Jag fann det bäst att stå längre bak i leden – ville inte riskera personskada inför hemresan… Angående setlistan har jag dessvärre inte mycket info att komma med då jag var ganska packad efter att ha spätt på mitt initiala spritintag på tåget med några stänkare tillsammans med Simon och Steve, två headbangers jag träffade på Bonded By Blood/Gama Bomb i oktober. Har dock för mig att det inte lät så överdrivet tajt; det tokiga stagedivandet försvårade förstås. Kanske ingen kanonkonsert musikaliskt sett, men stor underhållning; sjukt röj och festglad stämning.

Följaktligen var jag allt annat än pigg när jag klev ur sängen kl 7 på fredag morgon, och den 18 timmar långa resan hem (tunnelbana/buss/flyg/buss/tåg/buss) var ganska jobbig med lite bakfylla i bagaget. Det var dock desto skönare när man kom fram till Kramfors, och nu har jag jullov ett tag; åker tillbaka 5/1. Det är förstås kul att träffa familj och kompisar. Samtidigt känns det irriterande att man inte kan slappna av i någon större utsträckning; måste skriva två uppsatser som ska lämnas in 8/1. Men visst blir det en hel del öldrickande och tjo och tjim under lovet; skål!

Ikväll skickade jag iväg listan över årets – enligt mitt tycke  – tio bästa hårdrocks/metalalbum till Niklas på Metal Covenant (www.metalcovenant.com).  Det kommer så småningom en sammanställning  på sidan av alla skribenters listor, samt personliga topplistor innehållande ytterligare saker. Ska skriva några korta kommentarer till min 10-i-topp-lista och posta den här om någon dag eller så.

I tisdags såg jag en väldigt annorlunda spelning på Astoria. Mångsysslaren Mike Patton – mest känd som sångare i Faith No More – var i stan med sitt Fantomas, även innehållandes Melvinsprofilerna Buzz Osbourne (han med det lustiga barret på huvudet) och Trevor Dunn. Tyvärr saknades Slayertrumslagaren Dave Lombardo av någon anledning, har inte sett varför än. Melvins trummis fyllde hans plats och det med den äran. Detta var en specialkonsert i och med att hela albumet Director´s Cut framfördes. Denna skiva innehåller Fantomas egna tolkningar av Film- och TV-soundtracks som till exempel Gudfadern och Twin Peaks. Det är svårt att beskriva hur de låter, det måste höras, men de är väldigt udda och originella, precis som man förväntar sig av nåt som Mike Patton är inblandad i. Denne har ju gjort sig känd som en riktig tokstolle (även om den bilden nog är överdriven) i skilda sammanhang, men han är samtidigt en ytterst klipsk herre och framför sina skapelser med stor passion. Han bjuder helt klart på originell konst, den saken är klar och ska premieras.

Det är även väldigt underhållande att se mannen live, så även denna kväll. Hans medlemmar framförde de egensinniga styckena, som pendlar mellan lågmält och subtilt och stentungt och brutalt, medan Patton gav allt. Hans improviserade infall med hysteriska skrik och skruvad sång är guld. Det framstår ju som fullständigt galet, men faktum är att allt passar in i musiken. Han har onekligen stora sångresurser, behärskar såväl lena melodier som aggressivare passager. Bandet å sin sida spelade hur tajt som helst, åtminstone som det är möjligt till denna högst okonventionella musik. Efter Director´s Cut avverkats bjöd de på ett par ytterligare nummer, ivrigt påhejade av publiken. Jag ska väl erkänna att detta var en mer intressant än suverän konsert, men bitvis var det närapå magiskt. Jävligt kul att se på hur som helst, givande att se/höra något annorlunda.

Idag lämnade jag in en uppsats och hade mina sista lektioner för terminen. Känns riktigt skönt. Det har varit bra hektiskt i höst, tiden har gått otroligt fort, har inte varit med om något liknande. Blir skönt att komma hem för jullovet, även om jag  i år måste skriva två uppsatser som ska lämnas in i början av januari. Nu ska jag snart bege mig mot Camden för att se röjarkvartetten Municipal Waste på The Underworld, blir säkerligen ett satans röj. Ska definitivt sänka åtsklliga glas, med början på tuben. Men jag måste hålla mig i skinnet någorlunda, flyger hem imorron förmiddag så måste kliva upp tidigt. Som tur är ska även grannen Christina flyga från Stansted så jag har sagt åt henne att assistera med mitt tillvaknande imorron bitti. Jaja, nu ska jag blanda groggen, cheers!

För att insupa genuin engelsk fotbollskultur företog jag och Nisse igår en resa västerut. Millwall-Bristol Rovers var matchen ifråga; kanske inget möte som hade föregåtts av stora förhandsreportage men eftersom Millwall är en klassisk Londonklubb – med historisk anknytning till arbetarklassen men även ökänd för forna huliganproblem – så såg vi fram emot det. Vi inledde dagen med ett par pints på Weatherspoons här i Greenwich innan vi hoppade på bussen. På grund av vägarbete samt det faktum att vi fick fråga oss fram för att hitta rätt vid bussbytet kom vi fram precis när matchen blåste igång. På väg mot entrén blev vi dock utfrågade av en amerikan med mikrofon som förhörde oss om vår relation till Milwall; jag erkände att jag inte var en egentlig supporter medan Nisse pladdrade på.

Precis som jag hade önskat hade jag fått biljetter till Cold Bow Lane, läktaren på kortsidan där hardcorefansen sitter. Det var inga numrerade stolar utan det var bara att slå sig ner där man behagade. Den varma stämningen ökade än mer då hemmalaget redan efter 18 minuter gjort två mål, båda signerade Tresor Kandol, det andra efter en för lös bakåtpassning av en Bristolback. I nästa minut reducerade dock bortalaget. Eftersom vi innan vi åkte gick in hos en bookmaker och spelade på matchresultatet – jag 3-1 och Nisse 4-1 – så var det ju även positivt för oss att målen ramlade in. I andra halvlek utökade Millwall till 3-1 efter en tjusig rökare i krysset av Gary Alexander. Just då var jag 30 pund rikare medan ett fjärde Millwall-mål hade inneburit hela 125 pund för Nisse. Givetvis var ett välkommet pengatillskott för bra för att vara sant så det dröjde inte länge förrän Bristol reducerade genom Jo Kuffour, som för övrigt var väldigt livlig matchen igenom.

Fem mål är det i alla fall inte alltid som man får se, och denna match var riktigt kul att uppleva. Visst var ju kvalitéten klart sämre än vid en match i högsta divisionen; detta var den tredje divisionen (kallad League One...). Spelarna var lite kantiga i rörelserna och de var inte lika bekväma med bollen, men spelet var trots allt hyfsat emellanåt. Det var även ideliga inslag av höga bollar. En stor del av behållningen var emellertid fansen och atmosfären överlag på stadion. Det här var tvättäkta engelska fotbollssupportrar som lever för sin klubb. De var mycket högljudda, och domaren fick utstå ramsor som ”You don´t know what you´re doing”. Det var dock berättigat åtminstone vid ett tillfälle: när rättskiparen åstadkom stor förvirring genom att råka visa fel kort – rött – för en väldigt förvånad Millwallspelare! Inte ofta man ser det, stor underhållning. Även bortafansen på andra sidan blev förärade med en visa: ”I´m a Bristol Rovers fan and I´m a fuckin´ wanker”:)

Detta var som som sagt en gemytlig eftermiddag. Jag uttalade i höstas som mål att jag denna säsong skulle besöka flera arenor i London tillhörande mindre klubbar, för att få uppleva Englands genuina fotbollskultur – något som på Premier League-nivå ju urholkas mer och mer. Fulhams svenskbekante manager Roy Hodgson sa i en intervju i veckan att ”Premier League har ingenting med verkligheten att göra”. Det kanske är ett lite överdrivet uttalande, men inte desto mindre sant till stor del. ”Vanligt” folk har snart inte råd att gå på fotboll och storspelare tjänar absurda summor och beter sig som svin. För att ha en chans att nå framgång måste klubbarna ha nya – skrupelfria och okunniga -ägare med miljarder att spendera. Just därför är det stenkul med Hulls framfart i år, även om de i längden naturligtvis inte kommer att kunna utmana storklubbarna. Den senaste tiden har det ryktats om Manchester City – som i likhet med Chelsea var en förhållandevis medioker fotbollsklubb ,avseende framgångar, innan snorrik gangster kom in i bilden – och deras eventuella köp av spelare som Kaka och David Villa. Liksom, hallå??? Nu vore det ju ganska märkligt – trots astronomiska löneerbjudanden - om lirare som dessa skulle vilja ansluta till City, men här kan man då definitivt applicera den gode Roys kommentar om verklighet.

Samtidigt är jag ju supporter av ett av lagen som strör pengar till höger och vänster, Liverpool. Men för att överhuvudtaget att en bra chans att kunna utmana Chelsea och Manchester United – som båda köpt upp sig på en lång rad världsspelare – krävs det dyra förstärkningar, sorgligt men sant. Man blir dock minst sagt orolig efter rapporter om de amerikanska – tydligen inte så jätterika – ägarna som måste ta lån för att finansiera Liverpools affärer, eller än värre inte ens får ta lån. Känns ibland som det inte krävs mycket för att allt ska gå åt helvete. Hur bedrövligt jag än tycker detta dilemma är så kan man ju dock inte sluta stödja ett lag som man har haft känslor för i snart 25 år (jag var faktiskt långt mer fotbollsgalen när jag var yngre). Men man får väl se det hela från synvinkeln att Premier League är väldigt underhållande att titta på nu när många utländska storlirare väljer att spela i den, och försöka bortse från det moraliska. Ändå härligt att någon kritiserar och säger som det är, go Roy!

I tisdags lunkade jag iväg för ett evenemang med en uppställning som förpliktigade: Slipknots andra föreställning av tre på Hammersmith Apollo, med Machine Head och Children of Bodom som supportakter. Eftersom det var kaos på tunnelbanan – ett tåg blev stående vilket gjorde att det blev överbefolkat – så tog det längre tid än beräknat att komma fram till Hammersmith. Dessvärre missade jag då hälften av Children of Bodoms set. Det jag såg var emellertid bra, och att främst strängbändarna Alexi Laiho och Roppe Latvala briljerade i vanlig ordning behöver väl knappt sägas. Som tur är ska jag se finländarna när de drar iväg på en headlineturné i början av nästa år (med Cannibal Corpse som ett av förbanden minsann).

Inför Machine Heads entré drog jag i mig ett par snabba drinkar och slog mig ner igen, mycket förväntansfull.  Tyvärr fanns det bara tidsutrymme för sju MH-nummer, men de som spelades krossade som vanligt – även om jag sett bandet göra klart bättre ifrån sig. Naturligt nog kommer de mer till sin rätt som huvudband, men en turné med Slipknot gick såklart inte att tacka nej till. Höjdpunkten denna gång var Halo, en fullständigt suverän komposition som innehåller det mesta; gitarrduellerna mellan herrar Flynn och Demmel är alltid njutbara till exempel. Robert Flynn var sig lik och slängde ut groggar till publiken och uppmanade till circle pits. Det är även riktigt kul att se spelglädjen bandet har numera, gissar att den inte kommer att försämras när de agerar förband till Metallica nästa år. Spelfel kunde höras här och där men den energi och det jävlaranamma – förutom den grymma musiken då - som en spelning med amerikanerna erbjuder gör att såna inte spelar någon större roll.  Den framgångvåg Machine Head rider på är så jävla välförtjänt; förra årets The Blackening tog metalvärlden med storm – jag anser att plattan är en av de absolut starkaste som släppts åtminstone detta årtionde. Dessa dräpande stycken medförde väldig publikrespons:

Clenching The Fist Of Dissent/Imperium/Now I Lay Thee Down/Ten Ton Hammer/Old/Halo/Davidian.

När skynket föll ner och Slipknot intog scenen var jublet enormt. Medelåldern på Hammersmith denna kväll var lägre än vad man är van vid, och bifallet på sångaren Corey Taylors fråga till publiken huruvida vilka såg bandet för första gången bekräftade att en betydande del av åskådarskaran var ungdomar. Själv har jag sett niomannaorkestern en gång tidigare, 2002. Då röjde jag runt långt fram på ståplats – vilket bl a resulterade i att jag lyckades få en törn så jag blödde som en gris ur näsan – men till denna konsert hann jag inte boka ståplatsbiljett. Man ser emellertid förnämligt även från sittplats, en våning upp, på denna legendariska arena, och jag satt perfekt längst ut på min rad. Nackdelen är dock att sikten då skyms när folk springer upp och ner i trappan; högst irriterande med folk som inte kan sätta sig på läktaren innan bandet börjar spela. Efter ett par låtar ställde sig dock alla upp. Det kunde dock inte den äldre, ofärdige herre med käpp som satt framför mig, och när diverse idioter envisades med att stå i trappan skymdes gubbens sikt. Kunde inte undgå att märka hur irriterad denne var, han hytte med käppen men utan resultat.  Led faktiskt med honom, rent bedrövligt att folk – rättare sagt ungdomar, inte oväntat – inte visar respekt och skiter i andra. När ett tomt ölplastglas till råga på allt singlade ner rakt i huvudet på den stackars mannen kunde jag dock inte undgå att skratta en smula. Under andra halvan av konserten var dessbättre sikten fri.

 Slipknot anno 2008 är en mer återhållsam version än det band som förr om  åren stod för ohämmad galenskap på scenen. Med detta sagt står de fortfarande för ett mycket intensivt, högenergiskt framträdande. DJ-killen Sid Wilson klättrade på såväl högtalarstackarna som kollegan Shawn Crahans hydrualiska trumpodium – och då ska man betänka att Wilson i somras bröt båda anklarna efter en misslyckad landning på scenen. På tal om scen så var produktionen imponerande överlag, både vad gäller ljud, ljus och utformning. Slipknot är väldigt måna om att bjuda på en show, och det var sannerligen detta. Samtidigt är det som sagt musiken som är mest i fokus numera, och låtar som t ex Disasterpiece och Heretic Anthem lät kanon. Jag hade dock gärna hört fler låtar från senaste skivan än de två hits som spelades – Psychosocial och Dead Memories. Som vanligt övertygade den fenomenale Joey Jordison storligen bakom trummorna liksom Corey Taylors sångresurser (en av de mest tilltalande sångrösterna inom hårdrock enligt min mening). Den sistnämnde hade dock god assistans av fansen; publiksången under Before I Forget och Duality med flera var något i hästväg, längesen jag hörde något dylikt. Frontmannen gjorde dessutom sitt bästa för att elda på publiken, och han blev tagen av gensvaret och volymen: ”I´m not gonna be able to hear myself”. Kanske var Slipknot mer spektakulära förr, men ett fullmatat uppträdande som detta – såväl musikaliskt som inramningen  - ger utan tvekan valuta för entrébiljetten. En riktigt, riktigt bra show kort sagt.   

Slipknots setlista: Surfacing/The Blister Exists/Eyeore/Before I Forget/Eyeless/Disasterpiece/Dead Memories/Psychosocial/Heretic Anthem/Prosthetics/Spit It Out/Duality/Only One. Extranummer: People=Shit/(sic)

I helgen blev det ölande på fredag och lördag. Trots att jag beskådade söndagens två stormatcher (Man City-Manure och Chelski-Arse) på puben kände jag helt enkelt inte för att inmundiga mer utav den välgörande drycken – om det är ett svaghetstecken eller tecken på förnuft kan diskuteras (förmodligen det förra). På lördag kväll tog jag, Kamilla och Nisse en pubrunda här i byn efter lite drickande hemma på Devonport. Veckoslutets höjdpunkt var emellertid fredagskonserten med Airbourne på Astoria.

Det första förbandet, Stone Of Fury, rockade väl på godkänt men fick ingen nämnbar respons. Det fick däremot sannerligen nästa akt, Stone Gods. Denna grupp bildades när Justin Hawkins hoppade av The Darkness, men sedan trummisen Ed Graham tvingats sluta pga sjukdom består den nu endast av två f d medlemmar från de så briljanta The Darkness – Dan Hawkins och Richie Edwards. Med Hawkins som låtskrivare hör man givetvis drag av hans förra band, med härligt smittande harmonier, men annars bjuder Stone Gods på rakare rör och dessutom klart tyngre tongångar. Edwards, som lirade bas i The Darkness (efter att ha ersatt Frankie Poullain 2005), har en tilltalande rockröst och självklar pondus som frontman – han gjorde också ett gästspel nere bland ståplatspubliken. Ett imponerande, dynamiskt framträdande som framkallade stort engagemang från publiken. Att Stone Gods går en ljus framtid till mötes råder det ingen tvekan om.

Man brukar ju ibland beskriva ett energiskt liveband som att de är ’on fire’, och denna term har sällan varit mer träffande än när det gäller Airbourne. Det är som om australiensarna varit instängda i en bur och har en enorm mängd uppdämd energi och testosteron de bara är tvungna att släppa lös när de kliver på en scen. Kompgitarristen David Roads och basisten Justin Street sprintar från sida till sida av scenen och riffar och headbangar besinningslöst. Sångaren och gitarristen Joel O´Keefe utstrålar farlig rock n´roll och party till max och röjer liksom sina strängkamrater som en furie. På Sweden Rock Festival klättrade han högt i ljusriggen – ett felsteg hade varit ödesdigert – men denna kväll var väl hans mest uppseendeväckande upptåg att knäcka ett par ölburkar mot huvudet så ölen sprutade. Han tog även ideliga klunkar ur något som jag gissar var en romflaska. Enligt det jag läst om dessa gossar så är de fast beslutna att leva rockmyten fullt ut; det känns dock inte det minsta påklistrat utan de brinner tvivelsutan för rock n´rollen; att se dem live är en kick. Samtliga spår från Runnin´Wild spelades, och svänger de stenhårt på skiva är det ingenting mot när de framförs live, vilket ös! Som sista nummer framfördes AC/DC-klassikern Whola Lotta Rosie, med Dan Hawkins som gästgitarrist. Mottagandet från Astoria för Airbourne var överväldigande. Det blir spännande att se om nästa fullängdare kan toppa debuten; då kan Airbourne nå väldigt, väldigt långt. De är dock heta redan nu, och det är dem verkligen väl förunnat.

Behöver väl knappast understryka att jag hade ännu en gemytlig kväll på Astoria med pints och rock n´ roll. Tyvärr fick jag även höra av Nick, en rocker jag träffade på visningen av Anvil-dokumentären, att Astoria ska rivas. Läser nu att det ska ges plats åt en tågstation – mycket tråkigt på en så klassisk lokal med härlig atmosfär.