I söndags var jag lite sliten. Detta tillstånd blev ett faktum efter ett tämligen energiskt hålligång såväl fredag som lördag. I fredags hängde jag med Aaron och Tom, två gamla studiekompisar, till Kingston i södra London där deras band, The Reckoning, skulle spela. Bandet hade hyrt en egen buss på vilken de som var intresserade var välkomna ombord. Således blev det en bunt vänner och anhängare som följde med. Jag bjöd även med Charlie, en ytterst trevlig fransk kille som bor här på vandrarhemmet. Då jag fick lite tidsnöd hann jag inte köpa öl för resan, men stämingen var ändå uppsluppen, trots att trafiken gjorde att det tog längre tid än beräknat till Kingston.

Stället grabbarna skulle spela på heter The Peel – en rätt välkänd liten lokal som har haft flera kända namn på besök. Inredningen var gemytligt rockig dessutom, så man sörplade i sig pintsen i en hejdundrande takt. De två förbanden var rätt hyfsade; det första lät åt Guns N´ Roses-hållet medan det andra spelade mer ruffig rock. När det var dags för The Reckoning  hade jag gått över till Jack and Coke-grogg så nu var man i fin form. Musiken de spelar kan väl benämnas som nån blandning av pop och rock, typ U2 blandat med lite tyngre, riffigare inslag, och jag tycker allt att de har ett par klämmiga kompositioner i sin repertoar. De är dock inte så värst underhållande att se på; det är mest Aaron som röjer lite, speciellt när han fått i sig några glas som nu. Bra spelning hur som helst, och de fick bra gensvar av besökarna. Själv hann jag minsann också med ett snabbt besök på haket som visade sig vara beläget i samma byggnad – vi kan kalla det en slags dansinrättning, haha.

När bussen gick tillbaka mot Greenwich var jag ganska rund om fötterna. Var helt enkelt på ett gott festhumör, och det var full fart på de flesta på hemresan. Väl tillbaka lastade vi in lite utrustning hos Aaron innan vi drog ut på byn för att fortsätta festligheterna. De andra segade dock på så jag fick helt sonika gå före för att hinna med en snabb pint på The Hood ett stenkast bort – när jag är på dylikt festhumör är tempot synnerligen högt; fem minuter utan en drink i handen gör att jag blir smått grinig. Vi sammanstrålade till sist på Belushi´s – vilket är namnet på puben som är i samma byggnad som detta vandrarhem. Härifrån kan jag dessvärre inte redogöra för ett skvatt; minns att det var fullt ös i alla fall.

På lördagen hade jag stämt träff med Johan och Dave från webzinet Rockers Digest som jag lärde känna i våras. De – med sina respektive, Clara och Danielle – skulle gå på svenska puben Garlic and Shots i Soho. Soho på lördagkvällar innebär ett jävla folkmyller så det var lite knepigt till en början att lokalisera stället men jag hittade rätt ganska snabbt ändå. I sällskapet fanns även Gavin, en irländare som liksom jag är Liverpoolsupporter; det blev en hel del snack med honom om dagens oavgjorda match mot Man City och siande om framtiden för våra röda favoriter. Johan, en stenschysst svensk från Stockholm som bott i London i nio år, föreslog också att jag skulle skicka min CV till honom så att han kunde undersöka om det fanns nån jobbmöjlighet hos hans arbetsgivare.

Efter nån timme förflyttade vi oss en våning ner där det fanns en mycket charmant liten hårdrockspub. Här diskuterade vi gamla konsertminnen och kommande evenemang till toner av klassiska örhängen. Då Johans flamma Clara var lite för mycket på lyset fick de tyvärr lämna in tidigt, varför vi övriga förskansade oss en bit längre in – i The Crypt, som är ett litet, coolt, grottliknande rum. Förtäringen av öl fortsatte men ackompanjerades nu också av en lång rad shots; sådana är som många kanske vet ett känt inslag på Garlic and Shots. Som namnet på puben antyder är vitlök en ingrediens i shotsen; en del smakade mindre bra men de fyllde sitt syfte väl. Atmosfären blev allt livligare, och meningen var att vi skulle gå vidare till Intrepid Fox, metalpuben några hundra meter därifrån. Nu var det dock Danielle som var för påverkad varför Dave, mindre road, fick ta med henne hem. Återigen ett bevis på att fruntimmer inte kan kontrollera sitt intag – vi karlar har ju tvärtom alltid en remarkabel självkännedom inom det området:)

Dave och Danielle träffade jag även på tisdagen innan nämnda helg. Alice In Chains spelade på The Forum i Kentish Town. Jag bokade aldrig biljett till det giget men ångrade mig och fick i sista momangen tag på en plåt på internet, för bara ett par pund dyrare än ordinarie pris. Mötte upp med Dave och Danielle på puben The Oxford; vi hade inte setts sedan Download i juni så det var angenämt att träffas igen. Förbandet struntade vi i, men så även många andra vilket gjorde att det var lite kö när vi gick till The Forum. Vi hann emellertid komma in och tränga oss igenom skocken – det var slutsålt och riktigt trångt, speciellt när folk envisas att stå i trapporna - en kvart innan huvudbandet, till en plats cirka 5 meter från scenen. Alice In Chains har aldrig tillhört mina favoritband (men ett riktigt bra band har jag förstås hållit dem som), men jag fastnade verkligen för den senaste, stämningsfulla skivan. Dessutom kunde man förstå att AIC skulle vara bra live, med en ansenlig tyngd, och visst blev det så.

Det gick att ta på förväntningarna i lokalen, och inledningen var grym: efter att anspråkslöst ha spatserat in på scenen drog bandet igång Them Bones, direkt uppbackad av Dam That River – två blytunga nummer. Sedan följde en rad av Seattlesönernas bästa låtar. Atmosfären var briljant spelningen igenom; publiken var riktigt exalterad och allsången var ihärdig även bland yngre besökare – lite oväntat faktiskt. Det var kort sagt ett bra drag, förutom under det lågmälda men inte desto mindre givande akustiska partiet i mitten. Då jag behövde tömma blåsan – nackdelen med energiskt öldrickande – lämnade jag vår plats längst fram och såg andra delen av giget längre bakifrån. Detta var hur som helst en väldigt bra konsert. Även bandmedlemmarna stortrivdes, speciellt Mike Inez (bas) som studsade runt med ett brett leende. Sean Kinney (trummor) spelade även en låt iförd en grotesk hockeyfrilla-peruk uppkastad av ett fan, lustigt värre.

Dessa låtar spelades: Them Bones /Dam That River /Rain When I Die /Check My Brain /Your Decision  /We Die Young  /Last of My Kind /Sickman /Again /It Ain't Like That /Heaven Beside You /Got Me Wrong /Black Gives Way To Blue /Nutshell /Lesson Learned /Angry Chair /Man in the Box. Extranummer: Acid Bubble/Would/Rooster.

I skrivande stund vet jag inte när det blir gigbesök igen. Dels vet jag inte hur länge jag stannar här (har dock kanske nåt på gång nu, we shall see...); dels har det förekommit lite olyckliga omständigheter på konsertfronten på sistone. Idag skulle Dio ha spelat, men huvudmannen är sjuk, förhoppningsvis lindrigt, varför det framträdandet är inställt. Detsamma gäller Slayer som skulle ha spelat imorgon; hela deras turné är framflyttad. Motörhead hade jag ju velat se på lördag, men jag köpte aldrig biljett när de släpptes och på nätet är de nu uppe i 70-80 pund – det vill jag nog inte betala, hur mycket rock n´roll det spektaklet än är. Förhoppningsvis blir jag kvar här; då finns det nästa månad namn som W.A.S.P och Ace Frehley att se fram emot. Ratt har däremot även de tvingats ställa in – oflyt som sagt...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i b...

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemre...

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besök...

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare...

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of...