Efter att ha kommit tillbaka från intervjun förra tisdagen kunde jag åter checka in på St. Christophers i Greenwich – väldigt skönt att vara tillbaka på mitt gamla vandrarhem. Jag kände mig också belåten över att till sist ha genomfört en intervju, med chans til jobb. Sålunda kändes det lite som en belöning att på onsdagen få gå på en konsert, med ett av mina favoritband dessutom – W.A.S.P Jag hade inte sett Blackie Lawless och kompani sedan 2007, så detta var något jag verkligen var uppspelt inför, också på grund av att jag missade dem i somras på Rockweekend-festivalen efter att mitt tåg blivit försenat.

Tillställningen ägde rum på Shepherds Bush Empire i västra London. Detta är en arena jag knepigt nog inte bevistat tidigare, så att få se den – en av stadens mest kända arenor – var också det kul. Innandömet var mindre än jag hade förväntat mig, men desto tjusigare. Den påminner om Koko i Camden, med flera våningar och elegant interiör liknande en teater. De som befann sig uppe på sittplats såg ut att ha en fantastisk vy, ändå närma scenen, och det var nästan så att jag ångrade mig att jag bokat ståplats.

Efter att ha försett mig med kvällens första pint såg jag ett par låtar med förbandet, engelska The Glitterati. De lirade rock n´roll färgad av punk och sleaze, men de var inget vidare. I London brukar oftast förbanden få ett uppskattande, artigt mottagande av publiken, men ikväll var stämningen väldigt ljummen och det kunde till och med höras burop. Alla väntade förstås på huvudakten, och efter att The Glitterati äntligen tackat för sig blev det mer och mer tätt mellan leden på ståplats.

Vad som sedan följde var 90 minuter av briljans som fyllde mig med värme och glädje. Från att On Your Knees kickat igång festligheterna var atmosfären på topp, med en hänförd publik och ett laddat, excellent framträdande. För mig är W.A.S.P som sagt ett av de band jag håller högst, och nostalgifaktorn – W.A.S.P var ett av de första band man föll när deras debut såg dagens ljus 1984 – är dessutom skyhög när man hör deras fenomenala låtar. När de under setets första halva spelade L.O.V.E Machine, Wild Child och Hellion var jag smått rörd till tårar – detta tillstånd hamnar jag ibland i under dylika stunder av musikalisk hänförelse.

Just låtmaterialet är ju förstklassigt när det gäller W.A.S.P Setet innehöll godis rakt igenom; även de nya låtarna var lysande. Andra speciella höjdpunkter var annars Chainsaw Charlie (Murders In The New Morgue) och The Idol. Under många låtar visades videos på en stor skärm på scenen, som under det sistnämnda numret. Här briljerade Blackie med sin underbara röst; han kan som få andra förmedla passion och smärta som tränger rakt in i själen. Han har en makalöst karaktärstark pipa. Dessutom syns det att han fortfarande brinner för sin musik, med en engagerat framträdande. Hans bandkumpaner gjorde suveränt ifrån sig också; inte minst imponerade sologitarristen Doug Blair.

Blackie Lawless är en hjälte inom hårdrocken, det står helt klart. Han passade på att uppmärksamma oss på att det var 25 år sedan debutalbumet kom, och tackade alla som varit med sedan dess. Det fanns en tröja till försäljning med texten B.LAWLESS och siffran 25 på ryggen som förstås var ett givet inköp. Jag anser även att W.A.S.P är ett band som kan ses som en synonym för hårdrock som genre - på samma sätt som Judas Priest förkroppsligar heavy metal. Detta är uppenbart under avslutande jättehits som I Wanna Be Somebody och Blind In Texas; kan det egentligen bli mer – och bättre – hårdrock än så?

Det här var en briljant afton, och extasen hade inte hunnit lagt sig innan man morgonen efter fick se att Sweden Rock Festival bokat bandet, som då ska spela låtar enbart från de två första skivorna! Jag blev helt förstummad – ofattbart bra nyhet. Det lär fällas många tårar och resultera i många hesa strupar i sommar. Nedan är setlistan från Shepherds Bush Empire som talar sitt tydliga språk.

On Your Knees/The Real Me /L.O.V.E. Machine /Crazy /Babylon's Burning /Wild Child /Hellion/I Don't Need No Doctor / Scream Until Your Like It /Arena Of Pleasure /Chainsaw Charlie (Murders in the New Morgue) / The Headless Children/The Idol /Take Me Up/I Wanna Be Somebody. Extranummer: Heaven's Hung In Black/Blind In Texas

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i b...

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemre...

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besök...

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare...

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of...