Så fullt upp som det är nu med studierna dröjer det innan jag får tillfälle plita ner några rader här. Idag lämnade jag in en uppsats, vilket var skönt, men nu är det dags att börja med nästa. Deadline för den är nästa torsdag och då jag bara skrivit introduktionen känns det lite smått panikartat. Lördag och söndag försvinner dessutom då jag är bortrest. Det finns dock inte en chans i världen att jag skulle avstå den trippen; bussfärden går till Liverpool på lördag eftermiddag. Hade turen för ett par veckor sedan att få två biljetter till Liverpool-Newcastle på söndag. Det är jag och min granne Christina som kommer att befinna oss på Anfield. Hennes bror och några kompisar till henne följer också med, de har inga biljetter men det kanske kan finnas en chans att få tag på ett par utanför arenan.

För egen del känns det fantastiskt kul, ser verkligen fram emot helgen. Jag har ju sett Liverpool två gånger i London denna säsong men det kändes ändå tråkigt att inte ha sett dem på hemmaplan – gissa om jag då blev glad när jag fick biljetter, vilket är väldigt svårt eftersom Anfield så gott som alltid är utsålt. Efter några riktigt olyckliga resultat i ligan på sistone så ska det nu mycket till om de röda ska kunna gå om Manure i tabellen men om det osannolika skulle inträffa så gäller det ju att laget fortsätter att satsa allt för tre poäng i matcherna. Hemma mot Newcastle ska bara innebära en seger, när man även har bortalagets ofta bedrövliga försvarsspel i åtanke. Hoppas att jag inte får ångra mina ord nu... Hur som helst, det blir säkerligen en högtidsstund på söndag.

En högtidsstund fick jag också uppleva förra torsdagen. Det bjöds då på en högst gedigen metalafton på The Forum: Saxon uppträdde, med Sweet Savage och Doro som supportakter. Eftersom jag inte hade varit på konsert på tre veckor var jag väldigt exalterad inför kvällen. Det inmundigades en sedvanlig petflaskegrogg under tunnelbanefärden norrut, och den skulle komma att följas att åtskilliga pints på spelstället. Jag anlände vid halv åtta och eftersom dörrarna öppnades klockan sju blev jag bra snopen när sista låten med Sweet Savage – en cover av Whiskey in the Jar – klingade ut precis när jag lämnat in jackan. De måste ha gått på direkt efter insläpp; ibland är det lite si och så med speltiderna här, man vet aldrig riktigt när första bandet börjar. Nåväl, det var bara att ta riktning mot baren. På vägen dit såg jag en gladlynt Doug Scaratt, gitarrist i Saxon, stå och invänta Doros set. Med en pint Tuborg i handen valde jag själv att inspektera merchandisehörnan. Skulle slå till på en fräsig Saxontröja med Live to Rock-motivet, men storleken medium var då slutsåld. Försmädligt.

När jag fick reda på att Doro var special guest på Saxons turné blev jag glad. Tyskan och hennes band är alltid underhållande på scenen och det finns så klart mycket låtgodis att ta av. Earthshocker Rock var perfekt som rivig öppning och det kom sedan klassiker som I Rule The Ruins, True As Steel och All We Are. Från senaste släppet Fear No Evil spelades två låtar, varav Celebrate gästades av Enid Williams från Girlschool. Fröken Pesch (som förresten också var på plats vid premiären av Iron Maiden-dokumentären tre dagar tidigare) är alltjämt en attraktiv dam, och skönt att se är också hennes glädje och entusiasm på scenen. Hon brinner för sin metal och visar genuin uppskattning för sina fans, vilka den lysande You’re My Family handlar om. Den finstämda covern av Breaking The Law är dock inte mycket att ha i min mening.

Eftersom det var engelsk nationaldag slängdes det under Saxons set upp ett antal St George’s Cross-flaggor. Biff Byford hängde upp dem prydligt på Nigel Glocklers trumset. Saxon var självklart briljanta, de tillhör de bästa livebanden man kan se. En titt på den fullmatade setlistan här nedan talar också sitt tydliga språk. Det var kul att höra ett par nummer som inte spelats på länge: Machine Man, Requiem (We Will Remember) samt Ride Like The Wind. Den sistnämnda är en personlig favorit, när den spelades trivdes jag. Det var första gången den spelades i England; det lät en smula märkligt, men säger Biff det så är det väl så.

Låtarna från senaste plattan lät stenbra och fick stort gensvar, liksom givetvis den strida strömmen av juveler som till exempel Crusader och 747 (Strangers In The Night). Under You’ve Got Another Thing Coming fick Biff uppbackning av Doro. ”I love Judas Priest” upplyste den kunglige frontmannen. Respekt. Under Denim And Leather slöt jag upp i den sedvanliga headbangningen, innan den makalösa Princess Of The Night – en av de bästa heavy metal-dängorna nånsin – avslutade kalaset. En oerhört gemytlig kväll detta. Stötte även på ett par bekanta rockerkollegor. Väl ute på gatan fick jag så till sist inhandla en t-shirt med Saxonmotiv, bootleg visserligen men fem pund var ju ett kap – till dess att jag i nyktrare tillstånd upptäckte att örnen på framsidan var snedtryckt:)

Saxons setlist:

Battalions Of Steel

Heavy Metal Thunder

Demon Sweeney Todd

Ride Like The Wind

Requiem (We Will Remember)

Strong Arm Of The Law

Valley Of The Kings

And The Bands Played On

Hellcat

The Eagle Has Landed

Come Rock Of Ages (The Circle Is Complete)

Machine Gun

Never Surrender

Wheels Of Steel

-------------------------------------------

Live To Rock

Motorcycle Man

Crusader

You’ve Got Another Thing Coming

747 (Strangers In The Night)

Denim And Leather

Princess Of The Night

Nu var det ett par veckor sedan mitt senaste inlägg. Anledningen till detta är att det inte hänt något av intresse alls. Det har i stort sett bara varit plugg och uppsatsskrivande på agendan och sånt är ju inget att rapportera om. Har verkligen mycket att göra nu på sluttampen av terminen, och slutproven är bara ett par veckor bort, det är otroligt vad tiden gått. Man känner lite smått panik ibland, och motivationen har varit lite upp och ner i år, men det är bara att göra sitt bästa. Påsklovet försvann ju som väntat i ett nafs, och jag var faktiskt nykter hela påskhelgen – första gången på 15 år eller så – eftersom det var så mycket att stå i. Vädret är i alla fall fantastiskt sedan en tid tillbaka, 20 grader varmt, sol och jävligt skönt i luften; desto tråkigare då förstås att behöva sitta inne med skolarbetet hängande över sig. Idag följde jag med min granne Jennies kille Panos till parken och lirade lite boll. Det var väldigt kul, hade inte rört lädret sedan i höstas så var oerhört sugen. Man har ju spelat fotboll i hela sitt liv så det är något man måste få göra helt enkelt – bara att få joxa med trasan och smeka iväg några passningar är något jag älskar; har alltid varit och kommer alltid att vara så.

Denna vecka bjöd emellertid på en inledning i metallens tecken och då med Iron Maiden som huvudrollsinnehavare. Järnjungfrun är för tillfället aktuell genom en dokumentär, betitlad Iron Maiden: Flight 666. Regissörer är kanadensarna Sam Dunn och Scott McFayden, sedan tidigare kända för dokumentärerna Metal: A Headbanger’s Journey samt Global Metal. Iron Maiden gjorde förra året en världsomfattande turne’ under namnet Somewhere Back In Time. Den första delen av turnén var fullständig unik: på 45 dagar gav man 23 konserter i 11 länder, vilka sågs av sammanlagt 500000 personer. Man startade i Indien och avslutade i Toronto, och besökte däremellan Australien, Japan, Los Angeles, Mexico, Costa Rica, Colombia, Brasilien, Argentina, Chile, Puerto Rico och New Jersey. Detta sanslösa schema möjliggjordes av att man helt sonika packade all utrustning, scenbygget, turnépersonalen samt bandet på ett och samma plan – Ed Force One. Därmed kunde man ta sig fram snabbare och billigare. Den som kom på denna idé, som aldrig genomförts förut, var piloten själv – sångaren Bruce Dickinson, som bekant flygpilot sedan många år (han flyger kontinuerligt för ett reguljärflygbolag). Dunn och McFayden hörde talas om detta företag och kunde inte undgå möjligheten att dokumentera det.

I måndags var det dags för premiär i England av filmen. Den var avsedd för press, vip-folk, familj till bandet, anställda och så vidare. På Metal Hammers hemsida hade jag läst att delar av bandet, samt ”en zombie vars namn rimmar på Feddie”, skulle närvara, och att fans uppmuntrades att infinna sig. Detta tillfälle kunde man ju inte missa varför jag anlände strax efter 6 till biografen Odeon i Kensington i västra London. Det var då kanske 30 fans samlade plus journalister och fotografer. Eddie var redan på plats, vakandes över folksamlingen med bister uppsyn, och fick finna sig i att bli fotograferad tillsammans med hugade fans; jag tog givetvis också tillfället i akt. Kul att få en bild med en sådan legendarisk figur. Mer folk anlände allteftersom, men inte bandet. Det gjorde dock inget att vänta eftersom det var en varm, skön kväll. Till slut dök fyra av bandmedlemmarna upp: i tur och ordning Janick Gers, Bruce Dickinson, Adrian Smith och Nicko McBrain. Regissörsduon var också på plats liksom roddare samt flygbesättningen på Ed Force One, inklusive galanta flygvärdinnor.

Alla medlemmar signerade för fansen så gott de kunde, det var lite ståhej som vakter fick kontrollera, utan några incidenter dock. Jag hade ju inga Maidenskivor eller liknande i London att signera men som tur är hade jag ett A4-stort klistermärke med Live After Death-motivet (medföljde ett nummer av Metal Hammer) som jag tog med. I det smärre tumultet fick jag Adrians och Nickos autografer, kul. Kul också att se medlemmarna på nära håll. Reflektioner: Bruce är sannerligen kort i rocken; Nickos anlete är.. speciellt.. om man ska uttrycka sig snällt; Janick är riktig rödhårig; medan Adrian inte verkar alltför bekväm med att vara i rampljuset, nästan blyg. Alla var i alla fall på strålande humör. Nicko höll låda konstant, en riktig skojare och karaktär det. ”Hello boys and girls” är en replik man ofta hör honom yttra. Bruce och Nicko gav sedan några intervjuer och alla poserade för skaran av fotografer innan de försvann in i biografen. Då begav jag mig hemåt, nöjd och belåten.

På tisdagen var det utannonserat ”Iron Maiden Day”. Då gick filmen upp på en massa biografer, såväl i England som andra länder. Det var endast denna dag den gick på bio, den kommer på DVD nästa månad. Jag tog en kort bussresa till Odeon här i Greenwich. Man får i filmen följa bandet från land till land, resa för resa. Det är rätt mäktigt när det fullastade planet, utsmyckat med bandloggan och Eddie, lyfter från Stansted Airport med Bruce bakom spakarna. Det fanns många frågetecken huruvida ett dylikt turnéupplägg skulle funka, men det visar sig gå bra. Det är grymt att se hängivenheten hos fansen i Mellan- och Sydamerika, de är fullkomligt tokiga i Maiden och att de äntligen får se sitt favoritband är ofantligt stort för dem. I en scen från Colombia får man se en kille som är helt salig efter konserten efter att ha lyckats fånga Nickos trumpinne. Med tårarna rinnande tittar han upp i skyn och gör korstecknet.

Förhållandet mellan bandet och fansen är det centrala i filmen, men man får även en inblick i hela turnéapparaten. Regissörerna Dunn och McFayden uttrycker nervositet över hur de ska bli mottagna, eftersom Iron Maiden är kända för mycket sällan släppa in någon utomstående; de håller hårt på sin integritet. Efterhand lär de dock känna alla mer och filmandet går smärtfritt. Helt klart är att Iron Maidens organisation är superprofessionell, med tuffe managern Rod Smallwood som en oumbärlig person. Samtidigt så präglas sällskapet av en hjärtlig, väldigt familjär stämning. Det skämtas friskt mellan bandmedlemmar och crew. Man får även följa med medlemmarna utanför rockscenen, som till exempel en golfrunda med Nicko och Dave Murray, eller när Adrian spelar tennis med gamle australiensiske storstjärnan Pat Cash – vän med bandet sedan åttiotalet. Roligt är när gitarristen får en boll i huvudet så att pannbandet flyger av; ”detta kommer med i filmen” retas regissören Sam Dunn. Adrian Smith har alltid varit min favorit i Maiden, han är en sympatisk snubbe som genom åren bidragit med många kanonlåtar och trots att han inte är lika utåtriktad som de övriga på scenen är han en ytterst cool rocker. I filmen får diverse personer i sällskapet uttala sig om medlemmarna. Till exempel beskrivs Steve Harris av sina döttar som blyg, och Bruce – med rätta – som en hyperentusiastisk arbetsnarkoman. Janick Gers gillar att hänga på irländska pubar, vilket inte direkt var okänt.

Filmen innehåller rikligt med liveklipp, och dessa är en njutning att se. Det känns nästan som man är med på scenen, eftersom det är filmat från flera vinklar både från scenen, förutom de mer traditionella vinklarna. Tyvärr var tydligen ljudanläggningen i biografen inte beredd på metal; basen försvann ideligen vilket var irriterande. När det funkade som det ska var ljudet hur häftigt som helst. Sammanfattningsvis rekommenderas förstås denna dokumentär varmt. Lika bra som Anvildokumentären – som var en klockren 10:a av 10 – var den som väntat inte, men gillar man Iron Maiden så är denna film ett måste. Jag ger den 8 pints av 10. Nedan är foton från måndagspremiären, både mina och sådana från andra, något mer etablerade fotografer. Jag kan faktiskt se mig själv på ett par av dem, liksom på något videoklipp jag såg, lite påfrestande med denna uppmärksamhet:)

Lördagen bjöd på en fotbollsdag jag sent ska glömma. För första gången denna säsong skulle jag få se Liverpool live, på Fulhams ack så charmiga hemmaarena Craven Cottage. Början på dagen var dock tung, var sängliggande till klockan två efter att ha tagit en pubrunda på fredag kväll med Nisse och James. När jag vaknade var lyset på, sockar på samt en kopp te och mackor liggande på bordet – bevis för att det blev blött. Kommer mycket riktigt inte ihåg hemkomsten men däremot att det var en trevlig kväll.

Efter att ha slängt i sig lite mat piggnade jag emellertid till, och när dessutom vädret var strålande var det inte speciellt betungande att bege sig västerut. Tvärtom kändes jag mig väldigt priviligierad när jag kom fram till Fulham och tillsammans med alla förväntansfulla fotbollsfans traskade mot arenan i solskenet. Craven Cottage ligger i ett oerhört pittoreskt område precis vid Themsen. Jag hade dock ingen tid att spela på (jag föredrar att se lite av uppvärmningen också, speciellt då det är Liverpool som spelar) så jag köpte snabbt ett matchprogram och äntrade svängkorset.

Matchen sålde slut direkt så jag blev först utan biljett men som tur var fick jag snabbt tag på en genom ett företag som heter Seatwave. Genom dessa kan de som har säsongsbiljetter sälja sin plats till en match om de så önskar; jag fick tag på en sådan biljett och hamnade därför mitt bland de mest inbitna Fulhamsupportrarna, på kortsidan. Det var således inte läge att visa sin tillhörighet till Liverpool utan jag höll en reserverad min under matchen. De runt omkring mig levde å andra sidan sig in i händelserna så det stod härliga till. Speciellt uppjagade blev de när domsluten gick deras lag emot, som så vanligt med engelska fotbollsfans. Varje gång de får en frispark emot sig eller när rättskiparen inte blåser för frispark till deras lag blir det ett jävla liv.

Det är riktigt fascinerande att se denna enorma enögdhet: varje gång en hemmaspelare faller till marken i en närkamp skriks det efter frispark, och om det inte blir en sådan är domaren såväl en fitta som mutad av bortalaget. Man kan till viss del förstå att vissa lever in sig i matchen och tappar omdömet men ofta är det ju så jävla patetiskt. Bara att för att en spelare ramlar behöver det inte betyda att det är en oschysshet inblandad. Minsta lilla beröring så skriks och gormas det. Om man har spelat fotboll själv så borde man ju veta att man kan tappa balansen och ramla utan att motståndaren begår något regelbrott; tydligt är att ingen av dessa gaphalsar har spelat fotboll. En av dem hade dock en matchtröja som tyder på brijant uppfinningsförmåga: på ryggen fanns siffran 8, ovanför den stod We, och nedanför den stod det Chelsea. Lysande, hahaha:)

När de inte envisades med att spy galla över domaren (vilket skedde varje gång han blåste mot hemmalaget, det är ingen överdrift) så bidrog de som vanligt till en skön atmosfär, med hög volym och fyndiga sånger – det senare är något som de engelska fansen är ena riktiga hejare på. Jag gillar speciellt sången som innehåller hyllningar till ägaren Mohammed Al-Fayed och hemmaarenan Craven Cottage, till melodin av John Denvers Country Road, Take Me Home:

” Al-Fayed, take me home,

to the place I belong,

Craven Cottage, by the river,

Al-Fayed, take me home”

Matchen då? Jo, det var en sällan skådad ensidig historia, men ställningen på resultattavlan var länge densamma som när matchen sparkades av. Jag hörde en bra bit in i andra halvlek en granne säga ”I cannot believe we’re still in this game” och hans förundran var sannerligen befogad. Vid det här laget hade Liverpool haft 7-8 glödheta målchanser; de hade till exempel i första halvlek 4 träffar i målramen. Spelet dominerade de röda totalt, och Fulham hade inte en enda målchans under hela matchen.

Roy Hodgsons mannar är dock svåra att bryta ner på deras hemmaplan och jag hade faktiskt gett upp hoppet om ett segermål; jag gjorde det definitivt när den inbytte Yossi Benayoun missade två jättechanser  under de sista minuterna. Det var då desto mer underbart när samme man på övertid lite turligt fick bollen och med sträckt vrist stänkte in en mörsare i bortre hörnet. Vilken fantastisk känsla, men det kunde jag inte visa utåt där jag befann mig. Liverpoolfansen på motsatt kortsida försattes dock i extas: det böljande, studsande, galet jublande publikhavet är fan bland det mäktigaste jag någonsin sett! Genuin lycka kort och gott.

Efter slutsigalen mådde jag så kolossalt gott inombords så jag tänkte att jag skulle stanna kvar och vänta på att Liverpoolspelarna kom ut, precis som jag gjorde förra året när lagen möttes här.  Liksom förra året var det en samling på kanske 100 personer som stod tålmodigt vid spelaringången, bakom staket och säkerhetsvakter. Efter att bussen anlänt så kom spelarna och ledarna ut en efter en. Vissa skrev bara ett par autografer medan andra, som till exempel Reina, Riera, Arbeloa och Carragher var väldigt generösa och måna om att gå fansen till mötes. Jag blev imponerad och även rörd av vakternas attityd: de har stenkoll på situationen för att garantera säkerhet och att ingen gör sig illa, men samtidigt gör de allt för att supportrarna ska få det de vill ha. Flera småkillar lyftes fram och vakterna hjälpte till och med till att ta foton på spelare tillsammans med fans. Fenomenalt. Själv sträckte jag fram mitt program i hopp om att få en signatur; det hade ju varit en kul grej. Spelarna var väldigt tillmötesgående så gott det gick under allt ståhej och alla rop.

Mest imponerad blev jag emellertid av en man – den mästerlige managern själv, Rafael Benitez. Efter att ha signerat en massa kom han ut ur bussen en gång till och signerade ännu mer samt ställde upp på flera foton. Nu hade jag en position längre fram så jag stod mindre än en meter från honom. Något ord fick jag dock inte fram, jag var för överväldigad och rörd av hela situationen. Men när jag sträckte fram programmet ännu en gång tog han en penna av en kille bredvid (efter att den penna han först fått inte fungerat) och gav mig en autograf. Att en kråka på papper kan göra en så glad – det blev jag verkligen, det kändes fan stort. Men framförallt var det fantastiskt att se Rafas generositet och vänlighet gentemot alla. Han ger intryck av att vara en väldigt sympatisk och ödmjuk person och det fick man slutgiltligt bevis på nu. Med ett leende på läpparna ställde han upp för de som väntat. Grymt, helt grymt.

När jag promenerade tillbaka till tunnelbanan var jag så nöjd som man kan bli. Åtminstone i fotbollsväg har jag sällan känt mig så tillfreds. Briljant spel av Liverpool, otroligt skönt segermål, fantastiskt firande på Liverpoolsektionen, såg alla spelarna på nära håll samt en autograf av en fullständigt kunglig Benitez. Jag gick självklart in på en pub för en firarpint. Här hade många röda fans samlats och stämningen var på topp, det sjöngs bland annat saker som ”We’re gonna win the league” och ”We’re going to Rome” (syftandes på finalen i Champions League).

I sporten fotboll kan det dock vara tvära kast. Liverpool satte i och med segern press på Manure, och de kände tydligt av den när de hamnade i underläge mot Aston Villa på söndagen. Dessvärre lyckades de på något sätt vända och vinna, liksom Liverpool med ett mål på övertid. Då var det desto tyngre att vara fotbollssupporter. Om bara Villa hade hållit undan och klarat oavgjort hade ju Liverpool haft ett riktigt bra läge i kampen om ligasegern. Nu leder fortfarande United knappt samt har en match mindre match spelad. Det är inte avgjort än, men det var då själva satan det som skedde på söndagen. Lika glad som man var på lördagen, lika arg var man dan efter. Heaven and Hell...

Igår kväll gick jag in till engelske grannen Dan för att se VM-kvalmatchen mellan England och Ukraina. Skämtsamt utstötte jag en hejaramsa för Ukraina - det är ju alltid lika kul när England, vars fans och mediarepresentanter ofta har högst orealistiska förväntningar på sitt landslag, tappar poäng. Dan, som dock tillhör de mer realistiska supportrarna (oftast i alla fall), fattade vinken. Jag tillade också att det faktiskt i Sverige finns många som hejar på England i landslagssammanhang. Det kunde han inte alls förstå, och det har jag aldrig gjort heller. Som svensk hejar jag förstås på Sverige och inga andra. Sedan kan man ju givetvis uppskatta andra landslags sätt att spela fotboll, men det kan ju knappast heller vara anledningen i detta fall eftersom England sällan har gjort sig kända för att bjuda på någon speciellt underhållande fotboll.

Hur som helst, från att uttrycka uppskattning till att bli en fullfjädrad supporter för ett annan nations landslag, som vissa verkar vara, är synnerligen märkligt.  Nu vann England matchen med 2-1. Det var dock på håret eftersom de ganska markant tappade initiativet i andra halvlek och bjöd in ukrainarna i matchen, kvitteringen av Shevchenko var inte oväntad. John Terry avgjorde på en fast situation fem minuter från slutsignalen. Dan satt och beklagade sig matchen igenom över Englands intetsägande spel, en av de tråkigaste matcher han sett sa han. Jag håller väl inte med, jag har sett England ännu sämre än så här men det var inte roligt att se på denna match, det kan sägas. Klart är i alla fall att England under Capello får resultaten med sig – vilket i slutändan är det som räknas. Som jag sa till Dan brukar ju italienaren lyckas med alla sina uppdrag. Nu finns det ju ett antal landslag som har en högre kapacitet än England så en VM-triumf känns avlägsen men man vet ju aldrig.

Den gångna helgen hade jag besök från Kramfors av Fredde och Maria. De landade på fredag kväll, då jag begav mig till deras hotell i Paddington. Det var väldigt angenämt att återse dem så tiden rusade iväg över ett par öl. Vi hann ändå med ett besök på Electric Ballroom, där det dock inte blev något megaröj men inte desto mindre några stänkare. I efterhand var det bra att det blev lugnt eftersom hemresan med buss i mitt fall och taxi i deras tog sin tid. På lördagen hade vi stora problem med att nå varandra då telefonnätet tydligen inte funkade så bra. Jag begav mig vid tolvtiden in till centrum tillsammans med Erik, som liksom vid förra Metallicaspelningen hade husrum hos mig. Vi klev in på Intrepid Fox, där en skara fans hade samlats. Efter några pints i trevligt sällskap och idel Metallica ur högtalarna fick jag äntligen tag på Fredde som berättade att han och Maria befann sig vid London Eye i Westminster. Väl på plats där blev det mer öl och en dyr men välbehövlig pizza på en krog av det mer förnämare slaget.

Vid det här laget hade eftermiddagen försvunnit så efter den sega resan – p g a en tunnelbanelinje som typiskt nog låg nere – till Greenwich hann jag inte visa dem så mycket av mitt nuvarande hemkvarter. Det blev en snabb pint på puben och en snabb visning av universitetet innan det var dags för en obligatorisk whiskeygrogg på mitt rum. Vi tog sedan bussen till O2 Arena, där vi anlände precis lagom till Machine Heads set. Denna gång gjorde de ett klart bättre intryck, även om ljudet återigen inte var det bästa. Publiken var också mer på hugget, speciellt under covern av Maidens monumentala mästerstycke Hallowed Be Thy Name. Slanderous från The Blackening spelades för första gången nånsin och avslutande Davidian var så brutalt tung så det gjorde ont. Robb Flynn är en grym frontman och det är underhållande att se hans entusiastisiska gitarrduellerande med kollegan Phil Demmel.

I väntan på Metallica intog vi en position på kortsidan av scenen, där vi också hade nära till ölförsäljarna. Jag sprang många vändor dit, inte bara på grund av törst utan också för att man ju rycks med när det bjuds på dylik underhållning. Jag var nästan mer imponerad denna gång än vid det förra uppträdandet i London för 26 dagar sen. Snacka om professionalism, energi och kontakt med åskådarna. Grym atmosfär som vanligt, och sen är ju Metallicas liveljud något alldeles kolossalt mäktigt. Jämfört med förra spelningen i O2 hade bandet som väntat ändrat i setlistan vilket bland annat innebar en riktig överraskning; The Outlaw Torn, en lång, dynamisk låt från Load spelades för endast andra gången någonsin. Det var också kanon att åter höra nummer som Harvester Of Sorrow, ...And Justice For All och Fight Fire With Fire.

Detta var även första gången jag fick höra My Apocalypse och The Judas Kiss från Death Magnetic. Den förra var suverän medan den senare inte är min favorit trots ett par riktigt coola riff. Som extranummer blev det förutom den sedvanliga Seek And Destroy två stänkare i form av Overkill (tyvärr utan Lemmy då han hade förhinder) och Hit The Lights, vilket inte alls var fel. Vid det här laget var jag bra rund under fötterna – det uttrycket stämde faktiskt bra då jag stod och svajade så smått emellanåt. Med humöret på topp så fortsatte vi dock självklart intaget på ett par pubar inne på arenan, bland annat på ett ställe där Metal Hammer körde en event för Guitar Hero:Metallica. Fredde och Maria lämnade O2 innan mig så följaktligen vet jag inte riktigt vad som hände där på sluttampen. Kommer inte ihåg när jag åkte hem. Har även fått för mig att nån av snubbarna i Machine Head var på plats. Fan vet. Klart är att vi hade en formidabel kväll. Metallicas setlista: 

That Was Just Your Life
The End Of The Line
Harvester Of Sorrow
…And Justice for All
One
Broken, Beat And Scarred
My Apocalypse
Sad But True
The Outlaw Torn
The Judas Kiss
The Day That Never Comes
Master Of Puppets
Fight Fire With Fire
Nothing Else Matters
Enter Sandman
- - - - - - - -
Overkill
Hit The Lights
Seek and Destroy

När jag till sist vaknade till på söndagen var jag riktigt jävla sliten. När man dessutom förlorat en timme pga sommartid blev klockan närmare fem innan jag förmådde att ta mig till tunnelbanan för att åka till Fredde och Maria i Paddington. Trots att det var ett par attraktiva gig på kvällen – såväl Kamelot som Stone Gods uppträdde – kände vi inte för att åka nånstans. Fredde och Maria hade också besökt Madame Tussauds på eftermiddagen. Det blev mat, öl och väldigt trevligt umgänge på två ytterst charmiga pubar i Paddington. Man behöver inte alltid ta sig för så mycket och färdas över hela London, att umgås i goda vänners lag över några kalla i charmig atmosfär är nog så berikande bara det. Man får tacka så hjärligt för besöket, det var en i högsta grad trevlig helg, som dock som vanligt rusade iväg i en hejdundrande fart. Precis som vid det förra Kramforsbesöket passade jag på att skicka hem lite saker. Det är jag mycket tacksam för, speciellt när man har en förmåga att samla på sig kilovis av skivor, turnéprogram, metaltidningar och andra för livet väsentliga ting.