Puh, nu känns det jävligt bra. Alla kursuppgifter inlämnade och ett förestående lov. Blev till att jobba ända in i det sista - lämnade in Migrationuppsatsen för ett par timmar sen. Skönast var nog ändå igår när man fick den jävla tyskapresentationen ur världen. De sista två veckorna har varit jävligt hektiska skolmässigt, ibland funderade man om det skulle gå vägen, men det gör det ju alltid med lite planering och effektivitet. Jag har ju även svårt för att göra klart saker i förtid, så då blir det som det blir.

Något som bidragit till det pressande schemat är ju dock även att man sprungit runt på diverse evenemang här och där. Igår befann jag mig på klassisk hårdrocksmark: jag, Claudio och Pey såg Thin Lizzy på Hammersmith Apollo. Jag tycker ju egentligen att Thin Lizzy - åtminstone under det namnet - utan Phil Lynott är ett beklagligt fenomen, men bortser jag från detta dilemma och ser till konserten musikaliskt och underhållningsmässigt, så var det en mycket gemytlig tillställning. Lynott hade nog varit nöjd om han sett hur mycket hans fantastiska musik uppskattades i arenan. När Cowboy Song (en av mina absoluta favoritlåtar överhuvudtaget) och The Boys are Back in Town spelades efter varann var det gåshud. Setlistan var baserad på superklassikern Live and Dangerous som firar 20-årsjubileum nästa år, men även ett par andra örhängen fick plats. Cold Sweat och avslutande Black Rose var andra höjdpunkter. Framförandet var givetvis klanderfritt med tanke på vilka lirare som ingår i bandet. Tommy Aldridge var otrolig bakom trummorna som vanligt.

Var också kul att se Hammersmiths tjusiga innandöme. Det liknar en biograf med endast sittplatser, men alla stod förstås ändå. Snett bakom mig satt/stod för övrigt Adrian Smith, Iron Maidens gitarrist. Såg honom i baren på övervåningen först, han minglade runt bland allt "vanligt" folk med öl i hand:)

Nä nu måste jag snart bege mig till tunnelbanan för färd mot Heathrow, misstänker att det är kaosartat med folk ikväll....