För att insupa genuin engelsk fotbollskultur företog jag och Nisse igår en resa västerut. Millwall-Bristol Rovers var matchen ifråga; kanske inget möte som hade föregåtts av stora förhandsreportage men eftersom Millwall är en klassisk Londonklubb – med historisk anknytning till arbetarklassen men även ökänd för forna huliganproblem – så såg vi fram emot det. Vi inledde dagen med ett par pints på Weatherspoons här i Greenwich innan vi hoppade på bussen. På grund av vägarbete samt det faktum att vi fick fråga oss fram för att hitta rätt vid bussbytet kom vi fram precis när matchen blåste igång. På väg mot entrén blev vi dock utfrågade av en amerikan med mikrofon som förhörde oss om vår relation till Milwall; jag erkände att jag inte var en egentlig supporter medan Nisse pladdrade på.

Precis som jag hade önskat hade jag fått biljetter till Cold Bow Lane, läktaren på kortsidan där hardcorefansen sitter. Det var inga numrerade stolar utan det var bara att slå sig ner där man behagade. Den varma stämningen ökade än mer då hemmalaget redan efter 18 minuter gjort två mål, båda signerade Tresor Kandol, det andra efter en för lös bakåtpassning av en Bristolback. I nästa minut reducerade dock bortalaget. Eftersom vi innan vi åkte gick in hos en bookmaker och spelade på matchresultatet – jag 3-1 och Nisse 4-1 – så var det ju även positivt för oss att målen ramlade in. I andra halvlek utökade Millwall till 3-1 efter en tjusig rökare i krysset av Gary Alexander. Just då var jag 30 pund rikare medan ett fjärde Millwall-mål hade inneburit hela 125 pund för Nisse. Givetvis var ett välkommet pengatillskott för bra för att vara sant så det dröjde inte länge förrän Bristol reducerade genom Jo Kuffour, som för övrigt var väldigt livlig matchen igenom.

Fem mål är det i alla fall inte alltid som man får se, och denna match var riktigt kul att uppleva. Visst var ju kvalitéten klart sämre än vid en match i högsta divisionen; detta var den tredje divisionen (kallad League One...). Spelarna var lite kantiga i rörelserna och de var inte lika bekväma med bollen, men spelet var trots allt hyfsat emellanåt. Det var även ideliga inslag av höga bollar. En stor del av behållningen var emellertid fansen och atmosfären överlag på stadion. Det här var tvättäkta engelska fotbollssupportrar som lever för sin klubb. De var mycket högljudda, och domaren fick utstå ramsor som ”You don´t know what you´re doing”. Det var dock berättigat åtminstone vid ett tillfälle: när rättskiparen åstadkom stor förvirring genom att råka visa fel kort – rött – för en väldigt förvånad Millwallspelare! Inte ofta man ser det, stor underhållning. Även bortafansen på andra sidan blev förärade med en visa: ”I´m a Bristol Rovers fan and I´m a fuckin´ wanker”:)

Detta var som som sagt en gemytlig eftermiddag. Jag uttalade i höstas som mål att jag denna säsong skulle besöka flera arenor i London tillhörande mindre klubbar, för att få uppleva Englands genuina fotbollskultur – något som på Premier League-nivå ju urholkas mer och mer. Fulhams svenskbekante manager Roy Hodgson sa i en intervju i veckan att ”Premier League har ingenting med verkligheten att göra”. Det kanske är ett lite överdrivet uttalande, men inte desto mindre sant till stor del. ”Vanligt” folk har snart inte råd att gå på fotboll och storspelare tjänar absurda summor och beter sig som svin. För att ha en chans att nå framgång måste klubbarna ha nya – skrupelfria och okunniga -ägare med miljarder att spendera. Just därför är det stenkul med Hulls framfart i år, även om de i längden naturligtvis inte kommer att kunna utmana storklubbarna. Den senaste tiden har det ryktats om Manchester City – som i likhet med Chelsea var en förhållandevis medioker fotbollsklubb ,avseende framgångar, innan snorrik gangster kom in i bilden – och deras eventuella köp av spelare som Kaka och David Villa. Liksom, hallå??? Nu vore det ju ganska märkligt – trots astronomiska löneerbjudanden - om lirare som dessa skulle vilja ansluta till City, men här kan man då definitivt applicera den gode Roys kommentar om verklighet.

Samtidigt är jag ju supporter av ett av lagen som strör pengar till höger och vänster, Liverpool. Men för att överhuvudtaget att en bra chans att kunna utmana Chelsea och Manchester United – som båda köpt upp sig på en lång rad världsspelare – krävs det dyra förstärkningar, sorgligt men sant. Man blir dock minst sagt orolig efter rapporter om de amerikanska – tydligen inte så jätterika – ägarna som måste ta lån för att finansiera Liverpools affärer, eller än värre inte ens får ta lån. Känns ibland som det inte krävs mycket för att allt ska gå åt helvete. Hur bedrövligt jag än tycker detta dilemma är så kan man ju dock inte sluta stödja ett lag som man har haft känslor för i snart 25 år (jag var faktiskt långt mer fotbollsgalen när jag var yngre). Men man får väl se det hela från synvinkeln att Premier League är väldigt underhållande att titta på nu när många utländska storlirare väljer att spela i den, och försöka bortse från det moraliska. Ändå härligt att någon kritiserar och säger som det är, go Roy!