För ett tag sedan bytte jag rum på vandrarhemmet. Jag har bokat för ett par veckor, men kommande natt var det enda 6-mannarummet fullbokat, varför jag nu får bo en natt i ett 8-mannarum. När jag slängde in min väska var det dock bara en annan resident där, men det lär ju ändras. Standarden är föga oväntat inte nåt att hurra för, men det spelar ingen roll, huvudsaken man har en säng och tillgång till toa och dusch. En enkel frukost ingår också, och baren är som sagt en våning ner, mycket angenämt.

Det är också kul att träffa på diverse lirare, alla har varit jävligt coola så här långt. Jag har umgåtts mycket med Reiner, en ytterst trevlig kanadensare i 50-årsåldern. Han är också väldigt intresserad av musik och fotboll. Han spelade fotboll på rätt hög nivå i ung ålder, och vad gäller musiken har han många historier från back in the good ’ol days att bjuda på. Han jobbade länge i musikbranschen, bland annat med band som The Cure och The Clash (Joe Strummer var en hyvens kille säger han). Vidare var han på Woodstock, såg Deep Purple med Led Zeppelin som förband, rökte på med grabbarna i Pink Floyd, och berättade om en vild fest innehållande bland andra Nicko McBrain (Iron Maiden) och Klaus Meine (Scorpions).

Detta skulle emellertid huvudsakligen bli en rapport från tisdagens uppträdande av Gotthard. De spelade på The Relentless Garage, i Islington-trakten, och det var första gången jag besökte det spelstället. Det inhyser väl ett par hundra personer, och var en väldigt gemytlig lokal, som alla konsertlokaler i London. Europe gjorde faktiskt en specialspelning här ett par dar tidigare; väldigt synd att man inte hade anlänt då.

Förband var The Crave, en engelsk kvartett som spelade ganska standardmässig rock, ingen sensation enligt mig men sångaren meddelade stolt att de ska agera support till ”ett band vid namn Deep Purple” så potential verkar de ha. Jublet blev dock desto större från åskådarna, av vilka jag kände igen flera, när Gotthard äntrade scenen. Vokalisten Steve Lee yttrade: ”let’s forget about everything and just have a good time”, och det är sannerligen omöjligt att inte ha det oerhört trevligt i sällskap med dessa Schweizare. Det blir automatisk en varm atmosfär band och publik emellan, möjliggjord av deras medryckande, upplyftande och catchy låtar.

En lika stor faktor är också det smittande goda humör och den spelglädje bandet visar upp. Det gäller speciellt Steve Lee, som utan tvivel är en av de absolut bästa frontmännen inom hårdrock numera. Han är både självsäker, med coola moves, och ödmjuk och publikfriande som få. Dessutom sjunger han ju såklart magnifikt; det är en ynnest att höra mannen helt enkelt. En av höjdpunkterna var ett akustiskt parti, i par med radarpartnern och låtskrivaren Leo Leoni, där de spelade enligt högljudda önskemål från publiken.

Andra guldklimpar under kvällen var The Oscar Goes To You och avslutande Anytime, Anywhere. Mottagandet från The Garage var exalterat, med hög allsång. Själv tycker jag att de spelade lite för många nummer från nya skivan Need To Believe – den är riktigt bra, men inte av samma skyhöga klass som de två senaste släppen, från vilka jag saknade hits som Now, The Call och I Wonder. Men visst var detta en kanonkväll. Gotthard är ju gigantiska i hemlandet, men med mer promotion bör de bli mycket större internationellt också. Nedan är setlistan, kopierad från journalisten Dave Lings hemsida (stötte inte oväntat på Dave, det kan man alltid räkna med på konsert i London).

Unspoken Words, Gone Too Far, Top Of The World, Need To Believe, Sister Moon, Hush, I Know You Know, Right From Wrong, Guitar Solo, Unconditional Faith, Heaven (Acoustic), Let It Be (Acoustic), All I Care For (Acoustic), One Life, One Soul (Acoustic), Shangri-La, All We Are, I Don’t Mind, The Oscar Goes To You, Lift U Up. Extranummer: Mountain Mama och Anytime, Anywhere.