Nu var det ett par veckor sedan mitt senaste inlägg. Anledningen till detta är att det inte hänt något av intresse alls. Det har i stort sett bara varit plugg och uppsatsskrivande på agendan och sånt är ju inget att rapportera om. Har verkligen mycket att göra nu på sluttampen av terminen, och slutproven är bara ett par veckor bort, det är otroligt vad tiden gått. Man känner lite smått panik ibland, och motivationen har varit lite upp och ner i år, men det är bara att göra sitt bästa. Påsklovet försvann ju som väntat i ett nafs, och jag var faktiskt nykter hela påskhelgen – första gången på 15 år eller så – eftersom det var så mycket att stå i. Vädret är i alla fall fantastiskt sedan en tid tillbaka, 20 grader varmt, sol och jävligt skönt i luften; desto tråkigare då förstås att behöva sitta inne med skolarbetet hängande över sig. Idag följde jag med min granne Jennies kille Panos till parken och lirade lite boll. Det var väldigt kul, hade inte rört lädret sedan i höstas så var oerhört sugen. Man har ju spelat fotboll i hela sitt liv så det är något man måste få göra helt enkelt – bara att få joxa med trasan och smeka iväg några passningar är något jag älskar; har alltid varit och kommer alltid att vara så.

Denna vecka bjöd emellertid på en inledning i metallens tecken och då med Iron Maiden som huvudrollsinnehavare. Järnjungfrun är för tillfället aktuell genom en dokumentär, betitlad Iron Maiden: Flight 666. Regissörer är kanadensarna Sam Dunn och Scott McFayden, sedan tidigare kända för dokumentärerna Metal: A Headbanger’s Journey samt Global Metal. Iron Maiden gjorde förra året en världsomfattande turne’ under namnet Somewhere Back In Time. Den första delen av turnén var fullständig unik: på 45 dagar gav man 23 konserter i 11 länder, vilka sågs av sammanlagt 500000 personer. Man startade i Indien och avslutade i Toronto, och besökte däremellan Australien, Japan, Los Angeles, Mexico, Costa Rica, Colombia, Brasilien, Argentina, Chile, Puerto Rico och New Jersey. Detta sanslösa schema möjliggjordes av att man helt sonika packade all utrustning, scenbygget, turnépersonalen samt bandet på ett och samma plan – Ed Force One. Därmed kunde man ta sig fram snabbare och billigare. Den som kom på denna idé, som aldrig genomförts förut, var piloten själv – sångaren Bruce Dickinson, som bekant flygpilot sedan många år (han flyger kontinuerligt för ett reguljärflygbolag). Dunn och McFayden hörde talas om detta företag och kunde inte undgå möjligheten att dokumentera det.

I måndags var det dags för premiär i England av filmen. Den var avsedd för press, vip-folk, familj till bandet, anställda och så vidare. På Metal Hammers hemsida hade jag läst att delar av bandet, samt ”en zombie vars namn rimmar på Feddie”, skulle närvara, och att fans uppmuntrades att infinna sig. Detta tillfälle kunde man ju inte missa varför jag anlände strax efter 6 till biografen Odeon i Kensington i västra London. Det var då kanske 30 fans samlade plus journalister och fotografer. Eddie var redan på plats, vakandes över folksamlingen med bister uppsyn, och fick finna sig i att bli fotograferad tillsammans med hugade fans; jag tog givetvis också tillfället i akt. Kul att få en bild med en sådan legendarisk figur. Mer folk anlände allteftersom, men inte bandet. Det gjorde dock inget att vänta eftersom det var en varm, skön kväll. Till slut dök fyra av bandmedlemmarna upp: i tur och ordning Janick Gers, Bruce Dickinson, Adrian Smith och Nicko McBrain. Regissörsduon var också på plats liksom roddare samt flygbesättningen på Ed Force One, inklusive galanta flygvärdinnor.

Alla medlemmar signerade för fansen så gott de kunde, det var lite ståhej som vakter fick kontrollera, utan några incidenter dock. Jag hade ju inga Maidenskivor eller liknande i London att signera men som tur är hade jag ett A4-stort klistermärke med Live After Death-motivet (medföljde ett nummer av Metal Hammer) som jag tog med. I det smärre tumultet fick jag Adrians och Nickos autografer, kul. Kul också att se medlemmarna på nära håll. Reflektioner: Bruce är sannerligen kort i rocken; Nickos anlete är.. speciellt.. om man ska uttrycka sig snällt; Janick är riktig rödhårig; medan Adrian inte verkar alltför bekväm med att vara i rampljuset, nästan blyg. Alla var i alla fall på strålande humör. Nicko höll låda konstant, en riktig skojare och karaktär det. ”Hello boys and girls” är en replik man ofta hör honom yttra. Bruce och Nicko gav sedan några intervjuer och alla poserade för skaran av fotografer innan de försvann in i biografen. Då begav jag mig hemåt, nöjd och belåten.

På tisdagen var det utannonserat ”Iron Maiden Day”. Då gick filmen upp på en massa biografer, såväl i England som andra länder. Det var endast denna dag den gick på bio, den kommer på DVD nästa månad. Jag tog en kort bussresa till Odeon här i Greenwich. Man får i filmen följa bandet från land till land, resa för resa. Det är rätt mäktigt när det fullastade planet, utsmyckat med bandloggan och Eddie, lyfter från Stansted Airport med Bruce bakom spakarna. Det fanns många frågetecken huruvida ett dylikt turnéupplägg skulle funka, men det visar sig gå bra. Det är grymt att se hängivenheten hos fansen i Mellan- och Sydamerika, de är fullkomligt tokiga i Maiden och att de äntligen får se sitt favoritband är ofantligt stort för dem. I en scen från Colombia får man se en kille som är helt salig efter konserten efter att ha lyckats fånga Nickos trumpinne. Med tårarna rinnande tittar han upp i skyn och gör korstecknet.

Förhållandet mellan bandet och fansen är det centrala i filmen, men man får även en inblick i hela turnéapparaten. Regissörerna Dunn och McFayden uttrycker nervositet över hur de ska bli mottagna, eftersom Iron Maiden är kända för mycket sällan släppa in någon utomstående; de håller hårt på sin integritet. Efterhand lär de dock känna alla mer och filmandet går smärtfritt. Helt klart är att Iron Maidens organisation är superprofessionell, med tuffe managern Rod Smallwood som en oumbärlig person. Samtidigt så präglas sällskapet av en hjärtlig, väldigt familjär stämning. Det skämtas friskt mellan bandmedlemmar och crew. Man får även följa med medlemmarna utanför rockscenen, som till exempel en golfrunda med Nicko och Dave Murray, eller när Adrian spelar tennis med gamle australiensiske storstjärnan Pat Cash – vän med bandet sedan åttiotalet. Roligt är när gitarristen får en boll i huvudet så att pannbandet flyger av; ”detta kommer med i filmen” retas regissören Sam Dunn. Adrian Smith har alltid varit min favorit i Maiden, han är en sympatisk snubbe som genom åren bidragit med många kanonlåtar och trots att han inte är lika utåtriktad som de övriga på scenen är han en ytterst cool rocker. I filmen får diverse personer i sällskapet uttala sig om medlemmarna. Till exempel beskrivs Steve Harris av sina döttar som blyg, och Bruce – med rätta – som en hyperentusiastisk arbetsnarkoman. Janick Gers gillar att hänga på irländska pubar, vilket inte direkt var okänt.

Filmen innehåller rikligt med liveklipp, och dessa är en njutning att se. Det känns nästan som man är med på scenen, eftersom det är filmat från flera vinklar både från scenen, förutom de mer traditionella vinklarna. Tyvärr var tydligen ljudanläggningen i biografen inte beredd på metal; basen försvann ideligen vilket var irriterande. När det funkade som det ska var ljudet hur häftigt som helst. Sammanfattningsvis rekommenderas förstås denna dokumentär varmt. Lika bra som Anvildokumentären – som var en klockren 10:a av 10 – var den som väntat inte, men gillar man Iron Maiden så är denna film ett måste. Jag ger den 8 pints av 10. Nedan är foton från måndagspremiären, både mina och sådana från andra, något mer etablerade fotografer. Jag kan faktiskt se mig själv på ett par av dem, liksom på något videoklipp jag såg, lite påfrestande med denna uppmärksamhet:)