Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i bloggandet. Detta gör jag också för egen del; så att man kan gå tillbaka och läsa om vad man varit med om.

Det var den 18:e februari, en torsdag, som jag begav mig till London och Greenwich. Det var kul att komma dit igen, även om det inte kändes fullt lika speciellt som när man hade varit därifrån en längre period. På vandrarhemmet St Cristopher’s återsåg jag den förstklassiga personalen, bland annat Joe, Dustin och Haydn. Sedan mötte jag upp med Alan, på vars önskemål jag hade köpt och tagit med mig en stock snus, vilken jag levererade till honom. Vi gick sedan på puben för ett par pints, och även Rachel anslöt sig. Jag skulle dock iväg efter någon timme; första konserten på reseprogrammet var Machine Head på Brixton Academy. Hit anlände jag något sen, varför jag missade så gott som hela setet av första förbandet, Man Must Die. Såg sen Bleeding Through göra ok ifrån sig, och senare Hatebreed väldigt bra ifrån sig. De senares tunga, oerhört smittsamt grooviga hardcore/metal är njutbar live; när man tittade åt sidan var det inte ett enda huvud som kunde undgå att nicka till varje rytm.

Machine Head är som alla vet ett vidunderligt liveband och gjorde ingen besviken nu heller. Det här var faktiskt den första headline-turnén de gjorde sedan The Blackening släpptes (de har varit förband till Slipknot och Metallica, bl a), så deras greatest hits-set fick en grym publikrespons. Det inkluderades också ett par ovanliga nummer i låtlistan. Sedan får de inte mindre uppskattning när de har en sån fenomenal attityd mot fansen; denna kväll delade Rob Flynn ut en sliverskiva – för antal sålda ex av The Blackening i Storbritannien – till ett överlyckligt fan längst fram. Vilken grej, och enormt jubel förstås, liksom efter sista låten, då man även kunde se hängivna supporters i bar överkropp stå på sina polares axlar och salutera bandet. En suverän konsertkväll, vilken förstås även innebar täta inköp av Jack and Coke och pints i barerna. För en fullödig rapport från kvällen, se gärna www.metalcovenant.com, där en recension av mig går att finna.

På fredagen gick jag, en aning sliten, till mitt gamla boende på Devonport House för träffa Dan, min gamle korridorkompis som fortfarande bor och studerar där. Kul att träffas förstås, och efter en lunch drog jag in till centrala London för att gå en sväng på några skivaffärer. På Fopp Records, en favorit vid Leicester Square, slog jag till på några billiga CD:s. Sedan snabbt tillbaka för att möta Ben, som när jag åkte hem i december var snäll nog att förvara en låda med mina saker, mest kläder. Dessa slängde jag in jag på vandrarhemmet och tog sedan tunnelbanan igen, mot Camden. Ett par snabba pints på World’s End innan jag äntrade Electric Ballroom, där Fear Factory skulle uppträda. Förband var Sylosis, ett gäng ungdomar från Reading som går från klarhet till klarhet. De ser inte metal ut direkt, men spelar god, elak thrash metal med imponerande gitarrarbete.

Fear Factory hade jag sett fram emot; har bara sett dem en gång förut, och deras nuvarande sättning fick det att vattnas i munnen. Dino Cazeres var tillbaka på gura och levande trummaskinen Gene Hoglan nyförvärv modell större. Att det var svintungt behöver knappast sägas, snacka om tajt utfört. Låtmässigt så kom det en strid ström av gamla örhängen som Lynchpin och Replica samt låtar från senaste släppet, utmärkta Mechanize. Det var ett farligt röj längst fram men också en skön stämning. Dino blev förärad ramsan ”you fat bastard” på klassiskt fotbollssupporter-manér – den runde gitarristen, som såg ut att stortrivas konserten igenom, log brett, liksom sångaren Burton C Bell, som faktiskt fyllde år denna kväll. Själv trivdes jag förträffligt mellan alla barbesök. Tillbaka i Greenwich på rummet träffade jag en irländare och en amerikan som checkat in på kvällen. En sen pubrunda med dessa likaledes törstiga pojkar – speciellt irländaren var en hejare på att med imponerande hastighet sänka glasens innehåll - gick inte att undvika varför det blev en sen, vinglig och dimmig natt efter att jag tagit med dem på ett par dryckeshål. På ett av dessa träffade jag minsann Stefan och Chris.

Följaktligen var jag en smula bakis även på söndag. Frukost var inte att tala om. Blev då bara en runda i Greenwich, gick bland annat på den alltid mycket gemytliga marknaden. På eftermiddagen hämtade jag Dan och Alan på Devonport och gick sedan till The Gypsy Moth. Det hade slumpat sig så bra att min gamla korridorgranne Christina också var tillfälligt i London. Vi nämnda samt Orhan och Lydia umgicks på puben några timmar till ett antal pints. Mycket, mycket trevligt. Jag lämnade sällskapet först eftersom jag skulle bege mig till mitt tredje gig på lika många dagar; inga mindre än Europe spelade på Shepherds Bush Empire. Det skulle bli kul att se Sveriges främsta rockexport spela i London, som ju också är Joey Tempest’ hemstad numera.

Här hade jag stämt träff med två Londonsvenskar, Johan och Maria, på en intilliggande pub. Det var ett nöje att träffa dem igen, blev några snabba pints. Utanför hejade jag även på veteranjournalisten Dave Ling, som föga oväntat var på plats. Tyvärr hade Johan och Maria ståplats och jag sittplats, så vi såg inte spelningen tillsammans. Jag ångrade dock inte mitt val; från övervåningen hade man en förstklassig vy, och tillgång till en rymlig bar på högerflanken. Om Europe’s uppträdande kan jag bara säga att jag blev stolt som svensk, väldigt rörd faktiskt, av att se dem och mottagandet de fick. En fullständigt briljant konsert, med både gammalt och nytt, och Joey dominerade som frontman, med akrobatiska mickstativövningar och ständigt high-fivande med publiken längst fram. Snacka om klockren avslutning på min Londonvistelse.

Efteråt blev det bara att hämta grejorna och bege sig till flygplatsen. Men dessa tre dagar kunde omöjligt ha varit bättre: tre väldigt bra gig, mängder av öl och inte minst möte med många kompisar, både planerat och oplanerat. När jag skriver detta ska jag snart starta en ny resa mot London. Blir fotboll imorgon i form av Crystal Palace-QPR, och konsert på söndag i form av Bad Company, de legendariska engelska rockarna. Ska även träffa polare och förstås sänka ett stort antal pints på pubarna. Ska försöka att ge en rapport från denna resa snabbare än vad som blev fallet med den jag nyss berättat om. Cheers!