På lördagen såg jag min första fotbollsmatch för säsongen, Tottenham-Liverpool. Hade verkligen sett fram emot mötet mellan ett pånyttfött Spurs och mitt lag. Det skulle visa sig bli den förmodligen mest sevärda och välspelade match jag sett live hitills, men tyvärr också med kanske den värsta – och mest märkliga - utgång jag varit med om...

Det spöregnade i London, men som tur var satt jag på 15:e raden och därmed under tak. Hade en bra vy, på ena kortsidan snett vänster om målet (dock har man ju inte lika bra sikt till andra sidan naturligtvis). Liverpool tog tag i spelet omgående, och redan efter 2 minuter dundrade Dirk Kuyt in ledningsmålet fint framspelad av Robbie Keane. Även om det var en tung vristträff av holländaren såg det inte otagbart ut; vinkeln var inte den bästa varför Gomes kanske skulle ha varit på bollen åtminstone. Gomes har emellertid varit kritiserad, och han såg inte så förtroendeingivande ut; ser nästan loj ut emellanåt och ser inte inte ut att stå rätt alla gånger. The Reds fortsatte mala på och det var nära mål igen kort efteråt på en hörna samt frispark slagen av Steven Gerrard.

Liverpool dominerade faktiskt fullständigt, deras passningsspel var precist och i ett högt tempo, och Tottenham hade svårt att komma åt dem. En nyckel till detta bollinnehav är att spelarna rör sig konstant; det finns alltid en gubbe att spela vidare bollen till, ofta på ett tillslag. Lika energiskt löpte också Liverpoolspelarna när hemmalaget ibland lyckades få tag i bollen. Man måste speciellt imponeras av Kuyt, som sliter något enormt. Men något som också är tydligt när man ser en match live – framför tv:n ser man ju inte hela planen – är hur hela laget jobbar tillsammans, speciellt i sidled, för att krympa ytor och göra laget kompakt. Mycket riktigt hade ofta Tottenhamspelarna inte någon att spela bollen till, åtminstone ingen med utrymme omkring sig. Deras rörelse utan boll var inte heller den bästa.

Jag studerade särskilt Alonso och Mascherano på innermittfältet. Dessa båda arbetar hårt tillsammans för att täcka av ytor och göra det svårt för motståndarna att få utrymme att passa in bollen. Mascherano är den som oftast går på för att erövra bollen, och spelar oftast enkelt. Huvuddelen av passningsspelet överlåter han till Alonso, som gör sig spelbar hela tiden. När man själv spelar fotboll och som mittfältare, blir man ju mäkta imponerad av spanjorens skicklighet. Han läser spelet så enormt bra, gör sig tillgänglig för uppspel och när han får bollen är han aldrig stressad; han vet alltid var han ska leverera passningen och gör det gärna med ett tillslag, på foten till medspelaren. Men en förutsättning är ju då att lagkamraterna är rörliga. Det var en njutning att se Liverpools passningsspel, med flera läckra kombinationer på små ytor. Dock blev det lite omständigt ibland. Keane – som fick utstå sporadiska burop, men inte mer - hade skottläge ett par gånger men valde att passa istället. Bortalaget var helt enkelt överlägset, den enda Spurs skapade var ett hyfsat skott på mål av Modric. Hemmafansen runt omkring mig suckade och svor.

Andra halvlek fortsatte inledningsvis i samma stil, men nu skapade Liverpool också flera jättelägen. Gerrards skott styrdes i stolpen av Gomes (jätteräddning av brasilianaren ska sagas); Gerrard (suverän som vanligt) chippade i ribban efter att Gomes gett bort bollen; Alonso nickade tätt utanför; och Kuyt hade ett skott utanför. När de inte kunde sätta tvåan och avgöra matchen blev man dock lite orolig. Benitez bytte ut Keane, som då fick stora applåder från sin gamla publik vilket var gott att se. In kom Babel, förmodligen för att få mer speed framåt. Tyvärr är Babel inte den mest intelligente av spelare i motsats till Keane, som dessutom är duktig på att hålla i lädret. De röda dominerade nu inte som tidigare, och Tottenham började få till något som liknade ett eget spel. På hörna kom så kallduschen när Carragher nickade en hörna i eget mål. Hemmalaget växte så klart efter att ha bjudits in i matchen, och Lennon byttes in och skapade lite oreda med sin kvickhet. Det kändes förjävligt att Liverpool bara skulle få en poäng med sig, men värre skulle det bli…  Bentley avlossade ett skott i 90:e minuten som Reina styrde åt sidan, men Bent skickade in bollen framför mål där Pavlyuchenko –under passiv bevakning från Agger - stötte in 2-1. Fullständigt otroligt, jag trodde inte det var sant, blev faktiskt smått illamående. Spursfansen var förståeligt helt hysteriska. Det är helt klart någon slags effekt – flyt finns dock sannerligen med i bilden - den gamle Redknapp fört med sig. Som förlorare får man dock medge att det finns en charm i denna oförutsägbarhet som kan prägla sport ibland.

Trots detta högst jobbiga och obegripliga slutresultat – alla inom media frågade sig hur Spurs kunde vinna och Liverpool undgå att vinna – så är jag verkligen glad att jag fick se matchen. Liverpools passningsspel och spel överhuvudtaget var en fröjd för ögat, nog det absolut bästa jag sett i fotbollsväg live. Personligen vill jag att en fotbollsmatch ska vara välspelad, med passningar som går fram och som hålls efter marken, och detta var en sådan. Live ser man vilken skillnad det är i kvalitét på spelarna i de bättre lagen kontra de sämre lagen. Nu räknar jag även Tottenham till de bättre lagen även om de inte spelade bra den här gången och har haft en katastrofstart på säsongen.  Jag vill bara belysa vilken skillnad det är att se en sån här match i stället för t ex Fulham-West Ham (brrr) som jag såg förra säsongen.

Ändå har jag för avsikt att se ett par matcher i de lägre divisionerna; åtminstone Millwalls och Brentfords hemmarenor ska besökas framöver. Kvalitéten på spelet är då inte det viktiga, utan målet är att få uppleva mer utav den sanna, genuina fotbollskulturen här i England, långt ifrån miljardärägare, feta tv-pengar och lyxlirare. På kände rockjournalisten Dave Lings utsökta blogg (http://www.daveling.co.uk/diary.htm) läser jag att gamla anrika Sheffield Wednesday´s spelare i helgen själva fick betala tågbiljetten till London och matchen mot Crystal Palace. Ling, Palacefan och en trevlig snubbe för övrigt, menar att Premier League har en stor skuld i de mindre klubbarnas ekonomiska problem. Kan inte annat än hålla med, trots att jag själv är supporter av en av de stora drakarna. Gillar inte alls de ekonomiska gap som uppstått mellan klubbarna. Det var bättre förr….