I söndags tog jag en paus i det stressfyllda skolarbetet och drog iväg till Camden för att beskåda Napalm Death på The Underworld. Kände mig dock inte vidare pigg – har varit rejält förkyld i en vecka – men lite grogg som färdkost gjorde susen. Efter tre förband, varav The Rotted bjöd på fint rens , gjorde Birminghamgruppen entré till stort jubel. Har sett Napalm Death live vid tre tillfällen tidigare och då som nu bjöd den på ett professionellt, energiskt och underhållande framträdande. Napalm Death är en banbrytande instituion inom genren Grindcore, och om man är helt oinvigd i bandets musik kan den nog framstå som en smula olyssningsbar. Låtarna är ofta – men långt ifrån enbart - kompromisslösa höghastighetsnummer med smattrande trummor samt med sång som är växelvis guttural/skrikig. Det finns säkert de som i ren lathet skulle kalla musiken för ett rent oväsen, men inget kunde vara mer fel. Napalm Death är i själva verket utomordentliga kompositörer – låtarna är väldigt välgjorda och ofta, faktiskt, grymt medryckande med ett effektivt driv.

I en livesituation smittar detta – i kombination med bandmedlemmarnas hängivenhet till det de gör – av sig på publiken. Denna kväll åstadkom Napalm Death mycket riktigt ett skogstokigt röj på The Underworld. Fansen for omkring som jehun i moshpiten och det stagedivades åtminstone ett par gånger per låt. Hettan var tryckande, och speciellt den oefterhärmlige vokalisten Mark ”Barney” Greenway svettades ymnigt. Barney är en av de allra mest sevärda frontmännen som existerar. Han lever sig in totalt i musiken vilket manifesteras sig i ett högst okonventionellt men ack så underhållande rörelseschema på scenen. Han fäktar med armarna, yr rastlöst runt som en galen hund och levererar ivrigt sången med primalt ursinne. Mellan låtarna är han istället avslappnad, humoristisk, ödmjuk och med en härlig distans till sig själv och den aggressiva musiken hans band spelar.

Bandet släpper en ny skiva i Januari och bjöd på två smakprov därifrån vilka lät lovande. Annars var setlistan en blandning av senare nummer som When All Is Said And Done och klassiska örhängen som Suffer The Children och Scum. Ljudet var både kompakt och vasst - Mitch Harris gitarrsound i de tyngre partierna var totalt jävla mördande. Napalm Death är ju också kända för att i sina texter och uttalanden behandla diverse avarter och missförhållanden i samhället. Barneys kommentar om religion – ”as you all know, it´s just a load of nonsens” – mötte stort bifall liksom förstås den sedvanliga Dead Kennedys-covern Nazi Punks Fuck Off. Den senare som vanligt med Barneys tillägg efter låtens slut: ”...unless you fucking think”.  Såväl band som publik stortrivdes, vad mer kan man begära av en söndagkväll som denna. Fucking brilliant.

Imorgon ska jag bevittna en spelning av vilken jag väntar mig ös i liknade stil – Airbourne på Astoria. Dessa australiensare släppte sin lysande debutplatta Runnin´ Wild förra året och har gjort kometkarriär; de är ett av de hetaste hårdrocksbanden för tillfället vilket den stora uppmärksamheten kring deras turné här borta vittnar om. Jag såg dem på Sweden Rock Festival i somras och blev tämligen golvad; snacka om högenergisk rock n´roll utan krusiduller. Dessutom röjer bandmedlemmarna på scenen som om det gällde livet. Känns som ett helt okej sätt att spendera en fredagkväll på; kommer att kombineras med flertalet bägare. Här nedan är en länk till en suverän video till plattans titellåt, innehållandes en skön biroll av en ikon i branschen som inte oväntat är ett stort fan av de hårt rockande festprissarna.

http://uk.youtube.com/watch?v=2T6e_mk0O24