I helgen blev det ölande på fredag och lördag. Trots att jag beskådade söndagens två stormatcher (Man City-Manure och Chelski-Arse) på puben kände jag helt enkelt inte för att inmundiga mer utav den välgörande drycken – om det är ett svaghetstecken eller tecken på förnuft kan diskuteras (förmodligen det förra). På lördag kväll tog jag, Kamilla och Nisse en pubrunda här i byn efter lite drickande hemma på Devonport. Veckoslutets höjdpunkt var emellertid fredagskonserten med Airbourne på Astoria.

Det första förbandet, Stone Of Fury, rockade väl på godkänt men fick ingen nämnbar respons. Det fick däremot sannerligen nästa akt, Stone Gods. Denna grupp bildades när Justin Hawkins hoppade av The Darkness, men sedan trummisen Ed Graham tvingats sluta pga sjukdom består den nu endast av två f d medlemmar från de så briljanta The Darkness – Dan Hawkins och Richie Edwards. Med Hawkins som låtskrivare hör man givetvis drag av hans förra band, med härligt smittande harmonier, men annars bjuder Stone Gods på rakare rör och dessutom klart tyngre tongångar. Edwards, som lirade bas i The Darkness (efter att ha ersatt Frankie Poullain 2005), har en tilltalande rockröst och självklar pondus som frontman – han gjorde också ett gästspel nere bland ståplatspubliken. Ett imponerande, dynamiskt framträdande som framkallade stort engagemang från publiken. Att Stone Gods går en ljus framtid till mötes råder det ingen tvekan om.

Man brukar ju ibland beskriva ett energiskt liveband som att de är ’on fire’, och denna term har sällan varit mer träffande än när det gäller Airbourne. Det är som om australiensarna varit instängda i en bur och har en enorm mängd uppdämd energi och testosteron de bara är tvungna att släppa lös när de kliver på en scen. Kompgitarristen David Roads och basisten Justin Street sprintar från sida till sida av scenen och riffar och headbangar besinningslöst. Sångaren och gitarristen Joel O´Keefe utstrålar farlig rock n´roll och party till max och röjer liksom sina strängkamrater som en furie. På Sweden Rock Festival klättrade han högt i ljusriggen – ett felsteg hade varit ödesdigert – men denna kväll var väl hans mest uppseendeväckande upptåg att knäcka ett par ölburkar mot huvudet så ölen sprutade. Han tog även ideliga klunkar ur något som jag gissar var en romflaska. Enligt det jag läst om dessa gossar så är de fast beslutna att leva rockmyten fullt ut; det känns dock inte det minsta påklistrat utan de brinner tvivelsutan för rock n´rollen; att se dem live är en kick. Samtliga spår från Runnin´Wild spelades, och svänger de stenhårt på skiva är det ingenting mot när de framförs live, vilket ös! Som sista nummer framfördes AC/DC-klassikern Whola Lotta Rosie, med Dan Hawkins som gästgitarrist. Mottagandet från Astoria för Airbourne var överväldigande. Det blir spännande att se om nästa fullängdare kan toppa debuten; då kan Airbourne nå väldigt, väldigt långt. De är dock heta redan nu, och det är dem verkligen väl förunnat.

Behöver väl knappast understryka att jag hade ännu en gemytlig kväll på Astoria med pints och rock n´ roll. Tyvärr fick jag även höra av Nick, en rocker jag träffade på visningen av Anvil-dokumentären, att Astoria ska rivas. Läser nu att det ska ges plats åt en tågstation – mycket tråkigt på en så klassisk lokal med härlig atmosfär.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i b...

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemre...

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besök...

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare...

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of...