I tisdags lunkade jag iväg för ett evenemang med en uppställning som förpliktigade: Slipknots andra föreställning av tre på Hammersmith Apollo, med Machine Head och Children of Bodom som supportakter. Eftersom det var kaos på tunnelbanan – ett tåg blev stående vilket gjorde att det blev överbefolkat – så tog det längre tid än beräknat att komma fram till Hammersmith. Dessvärre missade jag då hälften av Children of Bodoms set. Det jag såg var emellertid bra, och att främst strängbändarna Alexi Laiho och Roppe Latvala briljerade i vanlig ordning behöver väl knappt sägas. Som tur är ska jag se finländarna när de drar iväg på en headlineturné i början av nästa år (med Cannibal Corpse som ett av förbanden minsann).

Inför Machine Heads entré drog jag i mig ett par snabba drinkar och slog mig ner igen, mycket förväntansfull.  Tyvärr fanns det bara tidsutrymme för sju MH-nummer, men de som spelades krossade som vanligt – även om jag sett bandet göra klart bättre ifrån sig. Naturligt nog kommer de mer till sin rätt som huvudband, men en turné med Slipknot gick såklart inte att tacka nej till. Höjdpunkten denna gång var Halo, en fullständigt suverän komposition som innehåller det mesta; gitarrduellerna mellan herrar Flynn och Demmel är alltid njutbara till exempel. Robert Flynn var sig lik och slängde ut groggar till publiken och uppmanade till circle pits. Det är även riktigt kul att se spelglädjen bandet har numera, gissar att den inte kommer att försämras när de agerar förband till Metallica nästa år. Spelfel kunde höras här och där men den energi och det jävlaranamma – förutom den grymma musiken då - som en spelning med amerikanerna erbjuder gör att såna inte spelar någon större roll.  Den framgångvåg Machine Head rider på är så jävla välförtjänt; förra årets The Blackening tog metalvärlden med storm – jag anser att plattan är en av de absolut starkaste som släppts åtminstone detta årtionde. Dessa dräpande stycken medförde väldig publikrespons:

Clenching The Fist Of Dissent/Imperium/Now I Lay Thee Down/Ten Ton Hammer/Old/Halo/Davidian.

När skynket föll ner och Slipknot intog scenen var jublet enormt. Medelåldern på Hammersmith denna kväll var lägre än vad man är van vid, och bifallet på sångaren Corey Taylors fråga till publiken huruvida vilka såg bandet för första gången bekräftade att en betydande del av åskådarskaran var ungdomar. Själv har jag sett niomannaorkestern en gång tidigare, 2002. Då röjde jag runt långt fram på ståplats – vilket bl a resulterade i att jag lyckades få en törn så jag blödde som en gris ur näsan – men till denna konsert hann jag inte boka ståplatsbiljett. Man ser emellertid förnämligt även från sittplats, en våning upp, på denna legendariska arena, och jag satt perfekt längst ut på min rad. Nackdelen är dock att sikten då skyms när folk springer upp och ner i trappan; högst irriterande med folk som inte kan sätta sig på läktaren innan bandet börjar spela. Efter ett par låtar ställde sig dock alla upp. Det kunde dock inte den äldre, ofärdige herre med käpp som satt framför mig, och när diverse idioter envisades med att stå i trappan skymdes gubbens sikt. Kunde inte undgå att märka hur irriterad denne var, han hytte med käppen men utan resultat.  Led faktiskt med honom, rent bedrövligt att folk – rättare sagt ungdomar, inte oväntat – inte visar respekt och skiter i andra. När ett tomt ölplastglas till råga på allt singlade ner rakt i huvudet på den stackars mannen kunde jag dock inte undgå att skratta en smula. Under andra halvan av konserten var dessbättre sikten fri.

 Slipknot anno 2008 är en mer återhållsam version än det band som förr om  åren stod för ohämmad galenskap på scenen. Med detta sagt står de fortfarande för ett mycket intensivt, högenergiskt framträdande. DJ-killen Sid Wilson klättrade på såväl högtalarstackarna som kollegan Shawn Crahans hydrualiska trumpodium – och då ska man betänka att Wilson i somras bröt båda anklarna efter en misslyckad landning på scenen. På tal om scen så var produktionen imponerande överlag, både vad gäller ljud, ljus och utformning. Slipknot är väldigt måna om att bjuda på en show, och det var sannerligen detta. Samtidigt är det som sagt musiken som är mest i fokus numera, och låtar som t ex Disasterpiece och Heretic Anthem lät kanon. Jag hade dock gärna hört fler låtar från senaste skivan än de två hits som spelades – Psychosocial och Dead Memories. Som vanligt övertygade den fenomenale Joey Jordison storligen bakom trummorna liksom Corey Taylors sångresurser (en av de mest tilltalande sångrösterna inom hårdrock enligt min mening). Den sistnämnde hade dock god assistans av fansen; publiksången under Before I Forget och Duality med flera var något i hästväg, längesen jag hörde något dylikt. Frontmannen gjorde dessutom sitt bästa för att elda på publiken, och han blev tagen av gensvaret och volymen: ”I´m not gonna be able to hear myself”. Kanske var Slipknot mer spektakulära förr, men ett fullmatat uppträdande som detta – såväl musikaliskt som inramningen  - ger utan tvekan valuta för entrébiljetten. En riktigt, riktigt bra show kort sagt.   

Slipknots setlista: Surfacing/The Blister Exists/Eyeore/Before I Forget/Eyeless/Disasterpiece/Dead Memories/Psychosocial/Heretic Anthem/Prosthetics/Spit It Out/Duality/Only One. Extranummer: People=Shit/(sic)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i b...

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemre...

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besök...

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare...

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of...