I tisdags såg jag en väldigt annorlunda spelning på Astoria. Mångsysslaren Mike Patton – mest känd som sångare i Faith No More – var i stan med sitt Fantomas, även innehållandes Melvinsprofilerna Buzz Osbourne (han med det lustiga barret på huvudet) och Trevor Dunn. Tyvärr saknades Slayertrumslagaren Dave Lombardo av någon anledning, har inte sett varför än. Melvins trummis fyllde hans plats och det med den äran. Detta var en specialkonsert i och med att hela albumet Director´s Cut framfördes. Denna skiva innehåller Fantomas egna tolkningar av Film- och TV-soundtracks som till exempel Gudfadern och Twin Peaks. Det är svårt att beskriva hur de låter, det måste höras, men de är väldigt udda och originella, precis som man förväntar sig av nåt som Mike Patton är inblandad i. Denne har ju gjort sig känd som en riktig tokstolle (även om den bilden nog är överdriven) i skilda sammanhang, men han är samtidigt en ytterst klipsk herre och framför sina skapelser med stor passion. Han bjuder helt klart på originell konst, den saken är klar och ska premieras.

Det är även väldigt underhållande att se mannen live, så även denna kväll. Hans medlemmar framförde de egensinniga styckena, som pendlar mellan lågmält och subtilt och stentungt och brutalt, medan Patton gav allt. Hans improviserade infall med hysteriska skrik och skruvad sång är guld. Det framstår ju som fullständigt galet, men faktum är att allt passar in i musiken. Han har onekligen stora sångresurser, behärskar såväl lena melodier som aggressivare passager. Bandet å sin sida spelade hur tajt som helst, åtminstone som det är möjligt till denna högst okonventionella musik. Efter Director´s Cut avverkats bjöd de på ett par ytterligare nummer, ivrigt påhejade av publiken. Jag ska väl erkänna att detta var en mer intressant än suverän konsert, men bitvis var det närapå magiskt. Jävligt kul att se på hur som helst, givande att se/höra något annorlunda.

Idag lämnade jag in en uppsats och hade mina sista lektioner för terminen. Känns riktigt skönt. Det har varit bra hektiskt i höst, tiden har gått otroligt fort, har inte varit med om något liknande. Blir skönt att komma hem för jullovet, även om jag  i år måste skriva två uppsatser som ska lämnas in i början av januari. Nu ska jag snart bege mig mot Camden för att se röjarkvartetten Municipal Waste på The Underworld, blir säkerligen ett satans röj. Ska definitivt sänka åtsklliga glas, med början på tuben. Men jag måste hålla mig i skinnet någorlunda, flyger hem imorron förmiddag så måste kliva upp tidigt. Som tur är ska även grannen Christina flyga från Stansted så jag har sagt åt henne att assistera med mitt tillvaknande imorron bitti. Jaja, nu ska jag blanda groggen, cheers!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i b...

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemre...

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besök...

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare...

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of...