Igår kväll gick jag in till engelske grannen Dan för att se VM-kvalmatchen mellan England och Ukraina. Skämtsamt utstötte jag en hejaramsa för Ukraina - det är ju alltid lika kul när England, vars fans och mediarepresentanter ofta har högst orealistiska förväntningar på sitt landslag, tappar poäng. Dan, som dock tillhör de mer realistiska supportrarna (oftast i alla fall), fattade vinken. Jag tillade också att det faktiskt i Sverige finns många som hejar på England i landslagssammanhang. Det kunde han inte alls förstå, och det har jag aldrig gjort heller. Som svensk hejar jag förstås på Sverige och inga andra. Sedan kan man ju givetvis uppskatta andra landslags sätt att spela fotboll, men det kan ju knappast heller vara anledningen i detta fall eftersom England sällan har gjort sig kända för att bjuda på någon speciellt underhållande fotboll.

Hur som helst, från att uttrycka uppskattning till att bli en fullfjädrad supporter för ett annan nations landslag, som vissa verkar vara, är synnerligen märkligt.  Nu vann England matchen med 2-1. Det var dock på håret eftersom de ganska markant tappade initiativet i andra halvlek och bjöd in ukrainarna i matchen, kvitteringen av Shevchenko var inte oväntad. John Terry avgjorde på en fast situation fem minuter från slutsignalen. Dan satt och beklagade sig matchen igenom över Englands intetsägande spel, en av de tråkigaste matcher han sett sa han. Jag håller väl inte med, jag har sett England ännu sämre än så här men det var inte roligt att se på denna match, det kan sägas. Klart är i alla fall att England under Capello får resultaten med sig – vilket i slutändan är det som räknas. Som jag sa till Dan brukar ju italienaren lyckas med alla sina uppdrag. Nu finns det ju ett antal landslag som har en högre kapacitet än England så en VM-triumf känns avlägsen men man vet ju aldrig.

Den gångna helgen hade jag besök från Kramfors av Fredde och Maria. De landade på fredag kväll, då jag begav mig till deras hotell i Paddington. Det var väldigt angenämt att återse dem så tiden rusade iväg över ett par öl. Vi hann ändå med ett besök på Electric Ballroom, där det dock inte blev något megaröj men inte desto mindre några stänkare. I efterhand var det bra att det blev lugnt eftersom hemresan med buss i mitt fall och taxi i deras tog sin tid. På lördagen hade vi stora problem med att nå varandra då telefonnätet tydligen inte funkade så bra. Jag begav mig vid tolvtiden in till centrum tillsammans med Erik, som liksom vid förra Metallicaspelningen hade husrum hos mig. Vi klev in på Intrepid Fox, där en skara fans hade samlats. Efter några pints i trevligt sällskap och idel Metallica ur högtalarna fick jag äntligen tag på Fredde som berättade att han och Maria befann sig vid London Eye i Westminster. Väl på plats där blev det mer öl och en dyr men välbehövlig pizza på en krog av det mer förnämare slaget.

Vid det här laget hade eftermiddagen försvunnit så efter den sega resan – p g a en tunnelbanelinje som typiskt nog låg nere – till Greenwich hann jag inte visa dem så mycket av mitt nuvarande hemkvarter. Det blev en snabb pint på puben och en snabb visning av universitetet innan det var dags för en obligatorisk whiskeygrogg på mitt rum. Vi tog sedan bussen till O2 Arena, där vi anlände precis lagom till Machine Heads set. Denna gång gjorde de ett klart bättre intryck, även om ljudet återigen inte var det bästa. Publiken var också mer på hugget, speciellt under covern av Maidens monumentala mästerstycke Hallowed Be Thy Name. Slanderous från The Blackening spelades för första gången nånsin och avslutande Davidian var så brutalt tung så det gjorde ont. Robb Flynn är en grym frontman och det är underhållande att se hans entusiastisiska gitarrduellerande med kollegan Phil Demmel.

I väntan på Metallica intog vi en position på kortsidan av scenen, där vi också hade nära till ölförsäljarna. Jag sprang många vändor dit, inte bara på grund av törst utan också för att man ju rycks med när det bjuds på dylik underhållning. Jag var nästan mer imponerad denna gång än vid det förra uppträdandet i London för 26 dagar sen. Snacka om professionalism, energi och kontakt med åskådarna. Grym atmosfär som vanligt, och sen är ju Metallicas liveljud något alldeles kolossalt mäktigt. Jämfört med förra spelningen i O2 hade bandet som väntat ändrat i setlistan vilket bland annat innebar en riktig överraskning; The Outlaw Torn, en lång, dynamisk låt från Load spelades för endast andra gången någonsin. Det var också kanon att åter höra nummer som Harvester Of Sorrow, ...And Justice For All och Fight Fire With Fire.

Detta var även första gången jag fick höra My Apocalypse och The Judas Kiss från Death Magnetic. Den förra var suverän medan den senare inte är min favorit trots ett par riktigt coola riff. Som extranummer blev det förutom den sedvanliga Seek And Destroy två stänkare i form av Overkill (tyvärr utan Lemmy då han hade förhinder) och Hit The Lights, vilket inte alls var fel. Vid det här laget var jag bra rund under fötterna – det uttrycket stämde faktiskt bra då jag stod och svajade så smått emellanåt. Med humöret på topp så fortsatte vi dock självklart intaget på ett par pubar inne på arenan, bland annat på ett ställe där Metal Hammer körde en event för Guitar Hero:Metallica. Fredde och Maria lämnade O2 innan mig så följaktligen vet jag inte riktigt vad som hände där på sluttampen. Kommer inte ihåg när jag åkte hem. Har även fått för mig att nån av snubbarna i Machine Head var på plats. Fan vet. Klart är att vi hade en formidabel kväll. Metallicas setlista: 

That Was Just Your Life
The End Of The Line
Harvester Of Sorrow
…And Justice for All
One
Broken, Beat And Scarred
My Apocalypse
Sad But True
The Outlaw Torn
The Judas Kiss
The Day That Never Comes
Master Of Puppets
Fight Fire With Fire
Nothing Else Matters
Enter Sandman
- - - - - - - -
Overkill
Hit The Lights
Seek and Destroy

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i b...

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemre...

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besök...

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare...

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of...