Lördagen bjöd på en fotbollsdag jag sent ska glömma. För första gången denna säsong skulle jag få se Liverpool live, på Fulhams ack så charmiga hemmaarena Craven Cottage. Början på dagen var dock tung, var sängliggande till klockan två efter att ha tagit en pubrunda på fredag kväll med Nisse och James. När jag vaknade var lyset på, sockar på samt en kopp te och mackor liggande på bordet – bevis för att det blev blött. Kommer mycket riktigt inte ihåg hemkomsten men däremot att det var en trevlig kväll.

Efter att ha slängt i sig lite mat piggnade jag emellertid till, och när dessutom vädret var strålande var det inte speciellt betungande att bege sig västerut. Tvärtom kändes jag mig väldigt priviligierad när jag kom fram till Fulham och tillsammans med alla förväntansfulla fotbollsfans traskade mot arenan i solskenet. Craven Cottage ligger i ett oerhört pittoreskt område precis vid Themsen. Jag hade dock ingen tid att spela på (jag föredrar att se lite av uppvärmningen också, speciellt då det är Liverpool som spelar) så jag köpte snabbt ett matchprogram och äntrade svängkorset.

Matchen sålde slut direkt så jag blev först utan biljett men som tur var fick jag snabbt tag på en genom ett företag som heter Seatwave. Genom dessa kan de som har säsongsbiljetter sälja sin plats till en match om de så önskar; jag fick tag på en sådan biljett och hamnade därför mitt bland de mest inbitna Fulhamsupportrarna, på kortsidan. Det var således inte läge att visa sin tillhörighet till Liverpool utan jag höll en reserverad min under matchen. De runt omkring mig levde å andra sidan sig in i händelserna så det stod härliga till. Speciellt uppjagade blev de när domsluten gick deras lag emot, som så vanligt med engelska fotbollsfans. Varje gång de får en frispark emot sig eller när rättskiparen inte blåser för frispark till deras lag blir det ett jävla liv.

Det är riktigt fascinerande att se denna enorma enögdhet: varje gång en hemmaspelare faller till marken i en närkamp skriks det efter frispark, och om det inte blir en sådan är domaren såväl en fitta som mutad av bortalaget. Man kan till viss del förstå att vissa lever in sig i matchen och tappar omdömet men ofta är det ju så jävla patetiskt. Bara att för att en spelare ramlar behöver det inte betyda att det är en oschysshet inblandad. Minsta lilla beröring så skriks och gormas det. Om man har spelat fotboll själv så borde man ju veta att man kan tappa balansen och ramla utan att motståndaren begår något regelbrott; tydligt är att ingen av dessa gaphalsar har spelat fotboll. En av dem hade dock en matchtröja som tyder på brijant uppfinningsförmåga: på ryggen fanns siffran 8, ovanför den stod We, och nedanför den stod det Chelsea. Lysande, hahaha:)

När de inte envisades med att spy galla över domaren (vilket skedde varje gång han blåste mot hemmalaget, det är ingen överdrift) så bidrog de som vanligt till en skön atmosfär, med hög volym och fyndiga sånger – det senare är något som de engelska fansen är ena riktiga hejare på. Jag gillar speciellt sången som innehåller hyllningar till ägaren Mohammed Al-Fayed och hemmaarenan Craven Cottage, till melodin av John Denvers Country Road, Take Me Home:

” Al-Fayed, take me home,

to the place I belong,

Craven Cottage, by the river,

Al-Fayed, take me home”

Matchen då? Jo, det var en sällan skådad ensidig historia, men ställningen på resultattavlan var länge densamma som när matchen sparkades av. Jag hörde en bra bit in i andra halvlek en granne säga ”I cannot believe we’re still in this game” och hans förundran var sannerligen befogad. Vid det här laget hade Liverpool haft 7-8 glödheta målchanser; de hade till exempel i första halvlek 4 träffar i målramen. Spelet dominerade de röda totalt, och Fulham hade inte en enda målchans under hela matchen.

Roy Hodgsons mannar är dock svåra att bryta ner på deras hemmaplan och jag hade faktiskt gett upp hoppet om ett segermål; jag gjorde det definitivt när den inbytte Yossi Benayoun missade två jättechanser  under de sista minuterna. Det var då desto mer underbart när samme man på övertid lite turligt fick bollen och med sträckt vrist stänkte in en mörsare i bortre hörnet. Vilken fantastisk känsla, men det kunde jag inte visa utåt där jag befann mig. Liverpoolfansen på motsatt kortsida försattes dock i extas: det böljande, studsande, galet jublande publikhavet är fan bland det mäktigaste jag någonsin sett! Genuin lycka kort och gott.

Efter slutsigalen mådde jag så kolossalt gott inombords så jag tänkte att jag skulle stanna kvar och vänta på att Liverpoolspelarna kom ut, precis som jag gjorde förra året när lagen möttes här.  Liksom förra året var det en samling på kanske 100 personer som stod tålmodigt vid spelaringången, bakom staket och säkerhetsvakter. Efter att bussen anlänt så kom spelarna och ledarna ut en efter en. Vissa skrev bara ett par autografer medan andra, som till exempel Reina, Riera, Arbeloa och Carragher var väldigt generösa och måna om att gå fansen till mötes. Jag blev imponerad och även rörd av vakternas attityd: de har stenkoll på situationen för att garantera säkerhet och att ingen gör sig illa, men samtidigt gör de allt för att supportrarna ska få det de vill ha. Flera småkillar lyftes fram och vakterna hjälpte till och med till att ta foton på spelare tillsammans med fans. Fenomenalt. Själv sträckte jag fram mitt program i hopp om att få en signatur; det hade ju varit en kul grej. Spelarna var väldigt tillmötesgående så gott det gick under allt ståhej och alla rop.

Mest imponerad blev jag emellertid av en man – den mästerlige managern själv, Rafael Benitez. Efter att ha signerat en massa kom han ut ur bussen en gång till och signerade ännu mer samt ställde upp på flera foton. Nu hade jag en position längre fram så jag stod mindre än en meter från honom. Något ord fick jag dock inte fram, jag var för överväldigad och rörd av hela situationen. Men när jag sträckte fram programmet ännu en gång tog han en penna av en kille bredvid (efter att den penna han först fått inte fungerat) och gav mig en autograf. Att en kråka på papper kan göra en så glad – det blev jag verkligen, det kändes fan stort. Men framförallt var det fantastiskt att se Rafas generositet och vänlighet gentemot alla. Han ger intryck av att vara en väldigt sympatisk och ödmjuk person och det fick man slutgiltligt bevis på nu. Med ett leende på läpparna ställde han upp för de som väntat. Grymt, helt grymt.

När jag promenerade tillbaka till tunnelbanan var jag så nöjd som man kan bli. Åtminstone i fotbollsväg har jag sällan känt mig så tillfreds. Briljant spel av Liverpool, otroligt skönt segermål, fantastiskt firande på Liverpoolsektionen, såg alla spelarna på nära håll samt en autograf av en fullständigt kunglig Benitez. Jag gick självklart in på en pub för en firarpint. Här hade många röda fans samlats och stämningen var på topp, det sjöngs bland annat saker som ”We’re gonna win the league” och ”We’re going to Rome” (syftandes på finalen i Champions League).

I sporten fotboll kan det dock vara tvära kast. Liverpool satte i och med segern press på Manure, och de kände tydligt av den när de hamnade i underläge mot Aston Villa på söndagen. Dessvärre lyckades de på något sätt vända och vinna, liksom Liverpool med ett mål på övertid. Då var det desto tyngre att vara fotbollssupporter. Om bara Villa hade hållit undan och klarat oavgjort hade ju Liverpool haft ett riktigt bra läge i kampen om ligasegern. Nu leder fortfarande United knappt samt har en match mindre match spelad. Det är inte avgjort än, men det var då själva satan det som skedde på söndagen. Lika glad som man var på lördagen, lika arg var man dan efter. Heaven and Hell...

 

Ante

19 april 2009 12:05

Du såg väl de röda på whl? Dra ner på ölen för fatan!

 

Mozzy

22 april 2009 21:16

Haha, du har helt rätt, det gjorde jag ju:) Men det var ju längesen så detta kändes som första gången ändå, kanske... vilken miss, haha

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i b...

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemre...

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besök...

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare...

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of...