Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besökt tidigare. Det var hela fyra supportakter på detta evenemang, och jag anlände lagom till det tredje – svenska Grave. Det var då trångt i baren och det tog ett tag att få sig en pint. Detta är alltid en välsignelse efter att ha färdats på tunnelbanan med dess kvava atmosfär vilken gör att man till slut törstar som i en öken efter öl.

Det var första gången jag såg Grave – högst märkligt eftersom de ju existerat i två decennier och är ett flitigt liveband. Enligt sitt goda rykte bjöd de på en gedigen dos fet, hård och svängig döds. Det dröjde inte länge förrän publiken kom igång ordentligt vilket jag blev varse då jag helt plötsligt fick mig en kallsup av öl – avsevärt mer njutbart än en kallsup av vatten får man dock säga – efter att jag inte haft tillräcklig koll på moshpiten framför mig och en åskådare kom farande som en projektil bakåt.

Scala är som sagt inget jättestort ställe, så inför nästa orkester, Krisiun, intog jag en plats på övervåningen för att undvika kaoset på golvet. Det var ett klokt val eftersom skocken av headbangers blev vilda av den brasilianska trions skoningslösa dödsmetall. Här pratar vi musikalitet på hög nivå; det hyperintensiva renset framfördes med ruggig precision. Dessutom utstrålade brassarna en genuin passion för sin musik och dödsmetall i stort; de gav järnet på scen, tackade exalterat fansen för deras support och hyllade sina turnékollegor.

Det låg stor förväntan i luften inför huvudaktens entré, men detta gick tyvärr över lite i irritation när det hela dröjde, och dröjde, och dröjde... med roadies som febrilt försökte få fason på ljudet. Till slut började emellertid introtapen ljuda, med pampig, filmisk musik, och stort jubel bröt ut när musikanterna gled in på scenen. Det skulle hur som helst verkligen visa sig värt lite väntan för att beskåda bandet. Nile komponerar ju musik som är inte bara mycket brutal utan också tämligen speciell för genren så därför är det trots allt förståeligt att man gör allt för att optimera ljudet.

Att beskriva showen är inte lätt; den måste ses för att upplevas. Låt oss bara säga att Nile tveklöst är bland det mäktigaste man kan bevittna vad gäller dödsmetall. Musiken är väldigt dynamisk och skiftande i karaktär; från granithårt, vidunderligt snabbt pisk till benkrossande, obeveklig tyngd. Dessutom förekommer det många udda och stämningsfulla partier som speglar det egyptiska (jo faktiskt) temat som Nile, utöver den grymma musiken, gjort sig kända för. Vad gäller låtlistan så innehöll den såväl nummer från senaste plattan som gamla örhängen varav Black Seeds Of Vengence avslutade kalaset.

Sån här musik skulle ju lätt bli en enda förskräcklig kakafoni om den inte framfördes av kompetenta spelemän. Som tur är spelar nu dessa herrar sannerligen i den högre divisionen när det gäller musikerskap. Allt låter förbluffande tajt, och gitarristerna Karl Sanders och Dallas Toler-Wade spelar kontinuerligt det ena riffet meckigare än det andra. Det är dessutom omöjligt att inte häpnas av trummisen George Kollias.  Denne är en veritabel maskin som producerar ett snortajt, dödligt kulsprutesmatter ackomponjerat av ständiga finesser till fills. Detta utför mannen/maskinen med mestadels slutna ögon dessutom! Bland det jävligaste jag sett.

De vokala insatserna var också en behållning. Dallas Toler-Wade sköter det mesta av sången, med elak, mörk men ändå urskiljbar stämma. Karl Sanders fyller i med en röst som låter som ett muller från underjorden – det är ingen överdrift. Basisten Chris Lollis bidrar också ibland, med en röst som ligger emellan de två tidigare nämnda på mörkhetsskalan.

Trots att detta handlar om brutal death metal så är ändå medlemmarna uppsluppna på scenen, leendes och interagerandes med publiken. Alltid kul att se att det inte behöver vara så gravallvarligt – det handlar ju ändå, i grund och botten, ändå om heavy metal, som ska vara underhållning. Åskådarna var också minst sagt begeistrade av föreställningen; energin och inlevelsen i moshpiten var minst sagt hög, och stagediving förekom i en strid ström. Själv kunde jag bara väldigt tillfredställd konstatera att detta var bland det mäktigaste jag sett inom hårdare metal. Mäktigt var ordet, oerhört mäktigt.