På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of What You Fancy” – jag minns väl hur mycket jag direkt fastnade för skivans svängiga bitar. Bandet genomför nu en jubileumsturné för att uppmärksamma att det är närmare 20 år sedan plattan kom, och spelar alla låtar från densamma. Detta var förstås ett väldigt lockande upplägg. Hade sett The Quireboys en gång förut, på Sweden Rock Festival, men då inte hela spelningen, som ägde rum på den minsta scenen i ett fullknökat tält.

Förband på The Forum var Wolfsbane, i orginalsättning inklusive Blaze Bayley på sång. Detta var också något som drog mycket folk, och de fick också ett varmt mottagande. Jag ska erkänna att jag inte är så bekant med Wolfsbanes material – äger endast första albumet vilket jag inte spelat alltför ofta – men de bjöd på flertalet slagkraftiga låtar, inklusive deras mest kända, Manhunt. Helt klart en mycket bra uppvärmning av Wolfsbane. De visade också stor spelglädje, humor och entusiasm, speciellt då Blaze som eldade på publiken på sitt karaktäristiska, outtröttliga vis.  Bland annat ägnade han sig ideligen åt att peka ut individer i publiken och begeistrat beordra dem att höja nävarna i skyn. Jag blev lustigt nog en av dessa och höjde med glädje min pint i luften vilket möttes av ett brett flin från den gode Blaze.

Laddad som jag var inför evenemanget inhandlade jag kontinuerliga pints under aftonen. The Quireboys har också varit kända för att gärna ta ett glas eller två, speciellt sångaren Spike, och denna kväll blev ett bevis om något. Redan under tredje låten tappade vokalisten mikrofonstativet i golvet, och man började redan då ana smått oråd. Mot slutet av spelningen var Spike kort och gott packad – trots att han frikostigt delades med sig av godsakerna; säkert 20 öl räcktes över staketet till åskådare i främre ledet. Tyvärr gick detta ut en aning över framträdandet; en del sångrader missades och det hela blev lite ofokuserat mot slutet. Spike önskade också God Jul tre gånger, vilket kanske kan ha något att göra med hans berusningsnivå. Även gitarristen Guy Griffin, den andre kvarvarande originalmedlemmen, såg något överförfriskad ut.

Med detta sagt blev vi serverade en mycket underhållande show innehållandes högkvalitativa rockstänkare som svängde som bara den. Några låtar in i setet upplyste Spike oss om att – nästan - 20 år gått sedan A Bit Of What You Fancy släpptes. Stort jubel utbröt när 7 O´ Clock rockade igång, och sedan betades alla övriga briljanta spår från skivan av, som..... ja, alla bör nämnas så här är de: Man On The Loose, Whippin Boy, Sweet Mary Ann, I Don´t Love You Anymore (fenomenal, känslofull ballad vilket fick det att vattnas i många ögon), Hey You, Misled, Long Time Comin (spelades mycket fortare än på skiva, lite negativt tyvärr), Roses & Rings, There She Goes Again (svårslaget groove) och Take Me Home (en av höjdpunkterna i setet).

Den uppmärksamme noterar att det saknas ett spår – Sex Party. Denna rockrökare sparades till extranumret, där det bjöds på en överraskning. In på scenen kom tre av de andra medlemmarna som spelade på A Bit Of What You Fancy: gitarristen och grundaren (tillsammans med Spike) Guy Bailey, basisten Nigel Mogg samt keyboardisten Chris Johnstone. Nu var det nio man på scenen så det blev kanske inte jättetajt men en glad partystämning och många leenden och skämt byttes mellan de gamla medlemmarna. En passande avslutning på aftonen – atmosfären under The Quireboys föreställning var briljant, med allsång, skålande och damer (och en del herrar) som shakade lös till det enastående rocksvänget. När jag kom tillbaka till Greenwich var jag sugen på mer extranummer i form av öl men då det varken i plånbok eller fickor fanns ett enda pund kvar, på grund av just ölintag, fick jag helt sonika runda av den strålande rockaftonen.