I tisdags begav jag mig norrut, mot Birmingham, för att bevittna årets upplaga av konsertpaketet The Unholy Alliance med Slayer, Trivium, Mastodon och Amon Amarth. Första intrycket av Birmingham blev inte så positivt: alldeles efter att bussen kommit fram började regnet ösa ner. Det var bara att vänta och se om det skulle avta, men icke då. Till slut var det bara att ta en rask promenad i regnet in till centrum, där jag så småningom lyckades lokalisera puben Scuffy Murphy´s som jag hade blivit tipsad om av min australiensiske polare Cam. Detta irländska hak var ytterst gemytligt, inte minst för att det är en hårdrockspub. Medan jag tog ett par pints till diverse örhängen strömmandes ur högtalarna började det faktiskt snöa, en väldigt ovanlig syn i England.

Till sist var jag tvungen att bege mig till tågstationen där jag skulle möta upp med Alex, som skulle med på konserten och som jag skulle bo hos. Lärde känna denne tysk förra året, schysst prick som gillar metal. Att vi stämt möte på tågstationen berodde på att spelningen för ett par veckor sedan blivit flyttad till Wolverhampton och Civic Hall. Detta var synd, en stor anledning till att jag bokade biljett till Birminghamgiget var för att jag ville se NEC, en klassisk arena. Den hyser dock långt mer åskådare än antalet biljetter som var sålda vilket måste ha varit anledningen till byte av spelställe. På stationen såg jag för övrigt två medlemmar från Napalm Death(ett av många renommerade band ifrån Birmingham) också ivriga att komma med tåget: Shane Embury och Danny Herrera.

Tyvärr var vi sena – p g a Alex som jobbade – så när vi äntrade entrén hade Amon Amarth precis börjat spela. De öppnade med sin mest kända dänga, Death In Fire, som de annars brukar avsluta med. Stockholmarna börjar bli ganska stora; förra plattan, With Odin On Our Side, sålde 100000 ex – en anmärkningsvärd siffra med tanke på att de spelar stentung metal med dödssång. De fick ett varmt mottagande. På den begränsade tid de fick på sig spelade de såväl äldre nummer som Pursuit Of Vikings samt ett par från nya utmärkta skivan Twilight Of The Thunder Gods, som titelspåret och Free Will Sacrifice. Amon Amarth är alltid underhållande live, de röjer så in i Norden – mest utmärkande är den nackkrävande helikopterheadbangningen – och Johan Hägg är en lysande frontman som är bra på domptera publiken. Skitbra, maffig uppvisning av vikingagossarna.

Nästa band, Mastodon, gick också på knock direkt genom att öppna med den monstruösa Blood And Thunder. Tyvärr var ljudet ingen höjdare, snarare väldigt dåligt. Detta var ju än mer olyckligt eftersom Mastodons låtar är så dynamiska, men invecklade passager och tvära kast. Om man bortser från den bitvis kakafoniska ljudväggen så var det dock jävligt kul att se dem. De framför sina suveräna nummer med en inlevelse och övertygelse som är härlig att skåda, och sen är de ju enastående muskier; imponerade att höra den synnerligen komplexa musiken framföras så tajt och precist. Man måste ju bara nämna trummisen Brann Dailor; sjukt trumlir. Nu var responsen ganska lam; om man inte kan låtarna så är det svårt att ta till sig deras musik, speciellt när ljudet inte är bra. Dessutom sa de knappt ett ord till publiken mellan låtarna utan vräkte helt enkelt på setet igenom. Själv hade jag väntat mig mer – ljudbilden förstörde trots allt mycket – men jag blev helt klart imponerad ändå. Mastodonmedlemmarna hängde i baren efteråt (Brett Hinds ser verkligen ut som råbarkad buse, inte minst p g a tatueringarna i pannan) och senare under kvällen sprang jag på Brann Dailor. Ganska på gasen berömde jag då spelningen och tackade för "överkörningen”, han tackade vänligt:)

När det blivit dags för Trivium hade åhörarantalet ökat markant; det blev väldigt trångt helt plötsligt. Angående de allt mer framgångsrika Trivium så får jag ta till samma omdöme som när jag såg dem förra året: jag tycker de är bra men inte mer på skiva (lite för tillrättalagt och poppigt, och gillar inte alltid sången) men på scen framför de sina låtar tungt, tajt, hårt och energiskt. Tyvärr var också nu ljudet allt annat än njutbart. Vad jag kan minnas har jag behövt använda öronproppar vid en enda konsert i mitt liv: Manowar i Sundsvall 1999. Under Triviums spelning blev jag emellertid tvungen att låna ett par av Alex; basljudet var enormt jävla högt, nässnibben fladdrade till och med! Gillar dock inte att ha öronproppar så tog ut dem och gick bakåt i leden istället. Obegripligt hur de tänkte; visst, hög volym hör ju till men detta var bara irriterande, speciellt då bandets sound i övrigt satt som en smäck. Trivium är som sagt inte mina favoriter men de är mycket bra live, och den talrika yngre skaran lär ha älskat detta. Frontmannen Matt Heafys macho-framtoning och "metaluppmaningar” till publiken, som "If you don’t bang your head you´re a pussy”, kändes dock ganska påklistrade för att komma från en ung sparv som honom.

Efter detta var det så dags för huvudakten Slayer. Inledningen med ett intro och ett vitt skynke som droppade var coolt. Veteranerna levererade som vanligt sitt set utan några krusiduller, med minimalt mellansnack. Publiken var dock en aning lam med Slayermått mätt. Läste i Metal Hammer att Tom Araya är medveten om att den engelska publiken är lite svår, och det såg man prov på nu. Det var inte så galet röj som man är van att se på ett Slayergig. Faktiskt tyckte jag att detta färgade av sig lite på bandet; framförandet var inte sådär ultraintensivt som man vant sig vid. Men man bör väl också ta i beaktande att även dessa herrar blir äldre. Dessutom blir en Slayerspelning smått enahanda i längden; låtarna går oftast i samma tempo och låtlistan bjuder sällan på överraskningar. Ghosts Of War var dock oväntad och kul att höra. Kom rentav på mig själv med att känna mig nästan less efter ett tag. Ärligt talat är jag numera inte lika begeistrad över Slayer som jag var när jag var yngre: då var de det tuffaste man visste, men med åren har man ju breddat sin smak och upptäckt massor med andra kanonband. Med detta sagt är ju Slayer alltid Slayer. De bjuder fortfarande på en brutal, kompakt metaldos som få andra är kapabla till. Emellanåt kunde jag inte låta bli att gymnastisera nacken. Dessa thrashpärlor bjöd de på: Fleshstorm/War Ensamble/Chemical Warfare/Ghosts Of War/Jihad/Cult/Disciple/Seasons In The Abyss/Dittohead/Live Undead/Dead Skin Mask/Raining Blood/South Of Heaven/Angel Of Death.

Dagen efter tog jag en liten tur runt Birminghams centrala delar. Var väl en ok stad av det lilla jag såg, fullsmockad med människor i de flera stora köpcentran som finns. Hann inte se många sevärdheter om det nu finns några, men ett par kyrkor/katedraler beskådades. Det blir lätt så att man hamnar vid sådana när man ska agera turist, men de är ofta sevärda anser jag – trots att jag hyser ett stort förakt mot religion som företeelse så får man medge att de vilseledda stackarna åtminstone vistas i tjusiga byggnader. Bussresan hem var dock inte rolig: på grund av en trafikolycka tog det fem timmar från Birmingham till London istället för tre; bussen stod stilla alternativt kröp fram ett bra tag. Fruktansvärt drygt, men man får tyvärr vara beredd på att sånt händer ibland här borta.

Igår (fredag) lämnade jag in en tyskauppgift som jag hade slitit med långt in på natten – som tur fick jag dock ovärderlig hjälp av min österriskiska granne Christina – så jag kände mig värd att gå på ännu en konsert. De finska glamrock-legendarerna Hanoi Rocks – som bekant en stor inspiration för bl a Guns N´Roses - spelade på Astoria, och eftersom det är deras sista turné (på hemsidan säger de att de tagit bandet så långt de kan och vill gå skilda vägar) så var det ett måste att bevittna dem en sista gång. Spelningen på Sweden Rock Festival 2002 (missade tyvärr deras spelning på 2008 års festival) minns jag som väldigt underhållande. Sedan de återförenades för ca fem år sedan har de släppt tre tämligen lysande plattor, och de spelade såväl låtar från dessa som klassiker från 80-talet. Nummer som Back To Mystery City, Up Around The Bend och Fashion bjöd på ett oemotståndligt medryckande rock n roll-sväng.

Hanoi Rocks är kända som ett grymt bra liveband, och det bland annat tack vare sångaren Michael Monroe – en stor profil som om någon förtjänar epitetet rockstjärna. Snacka om en frontman som är i blickfånget; frisyren och kläderna gör sitt till men framförallt har finnen en energi och scennärvaro som är oerhörd. Denna kväll publiksurfade han flera gånger, hoppade ner i scendiket och lät fansen sjunga med, svingade mikrofonstativet vådligt samt dunkade detsamma våldsamt i golvet. Radarpartnern Andy McCoy röjde också runt förvånansvärt hurtigt. Den mytomspunne gamle storknarkaren – han är faktiskt bara 46 år men ser ut som 65 - trakterade guran med inlevelse, précis som svenske Conny Bloom, som ju även han är en rocker ut i fingerspetsarna. Hanoi Rocks fick välförtjänt stora applåder från Astoria, och när de nu lägger ner verksamheten är det inte fel att påstå att de gör det när de är på topp. Detta var kort och gott en enastående uppvisning i hur en rock n´roll-show ska framföras. Måste vara bland det bästa jag sett i liveväg på länge.

Nu var faktiskt inte Hanoi Rocks huvudakt under kvällen, utan det var amerikanska Wednesday 13 som avslutade festligheterna. Jag gillar plattorna "gruppen” (Wednesday 13 är artistnamnet på huvudmannen, som tidigare var gitarrist i Murderdolls) släppt: rivig, väldigt catchy punk/rock n´roll/hårdrock med lättsamma texter gjorda med glimten i ögat, ofta med skräckfilmstema. Då det var Halloween denna kväll – många i lokalen hade spökat ut sig - passade bandet in perfekt. Jag visste inte vad man skulle förvänta sig live av denna konstellation, men blev imponerad. Med stänkare som Morgue Than Words, I Walked With A Zombie och Til Death Do Us Party blev det en grym stämning – det var stundtals ett farligt röj bland kidsen på golvet. Live lät låtarna kalas; stentungt och med ett skitigt, skönt sound. Frontmannen själv har även en stark utstrålning på scen och hans raspiga röst är rock n´roll som fan. Sammanfattningsvis en stor positiv överraskning. Jag gillar också Astoria som spelställe: det är ingen uppdelning sittplats/ståplats utan man kan röra sig som man vill mellan nedre och övre plan.

 

Metallbibliotekarien

3 november 2008 18:19

Tjena!
Trist att ljudet var dåligt under Mastodon - de tillhör mina favoritband och det ska bli hur kul som helst att se dem som förband till Metallica i sommar. Hoppas att de har rattat till ljudet då. Sen måste jag hålla med dig - varför kan inte Slayer vara lite modigare och köra mer obskyra låtar? De har ju en fruktansvärd cred och borde inse att man faktiskt kan ändra friskt i setlisten utan att publiken lynchar dem. Jag säger inte att de ska droppa låtar som War Ensemble, Angel of death eller Reign in blood, men varför inte smälla in Spirit in black då och då?

http://www.metallbibliotekarien.blogspot.com

 

Mozzy

4 november 2008 11:16

Tjing! Ja det blir ju så svårt att urskilja alla nyanser när ljudet är en enda vägg, men Mastodon var jävla kul att se åtminstone.
Angående Slayer känns det knepigt att man ska stå och bli lite uttråkad på ett sånt kanonband, men det bara blir så ibland. När man var yngre spelade det ju ingen roll vad de spelade, då slängde man sig ju in i massan och var sjublöt i svett efter ett par låtar. Under en av kvällarna i London spelade dom dock hela Reign In Blood, man gjorde nog en miss som inte såg det.
Såg att du såg Vader; mycket gemytlig orkester att se live. Väntar på recensionen, gick det bra med de nya medlemmarna?

 

Metallbibliotekarien

5 november 2008 11:06

Japp, Vader var bra. Jag och två av skribentkollegorna på werock.se jobbar på en text som täcker Vaders samtliga 3 sverigespelningar, men den är på gång och jag kan lägga en kommentar när den finns att läsa. Vader har tatt in en 22-årig trumfantom som verkligen inte gjorde mig besviken, resten av bandet funkade också alldeles förträffligt. Skönt.

http://www.metallbibliotekarien.blogspot.com

 

Metallbibliotekarien

13 november 2008 12:46

Recensioner av Vaders gig finns nu på www.werock.se

http://www.metallbibliotekarien.blogspot.com

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i b...

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemre...

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besök...

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare...

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of...