Ett band vars låtar var vanligt förekommande under de alkoholstinna metaltillställningar jag och mina kumpaner från Kramfors deltog i på 90-talet var amerikanska Biohazard. Det var särskilt plattan Tales From The Hard Side från 1994 som spisades hårt. Nämnda skiva innebar stora framgångar för  den tuffa metal/hardcore-hybriden från New York; den sålde i en miljon exemplar. Med åren förlorade dock bandet mark allt eftersom, medlemmar hoppade av och man gav till slut upp 2006. I början av detta år meddelades det emellertid att Biohazard skulle återförenas i sin klassiska sättning och turnera med anledning av sitt 20-årsjubileum. Jag var inte sen att boka en biljett till spelningen på Astoria i London i måndags.

Först ut var två förband, båda hardcorekonstellationer från England. Det första, Romeo Must Die, bjöd på finfina, förkrossande tunga toner som gjorde att adrenalinet kom igång; det andra, Your Demise, bestående av unga slynglar, lät ganska illa tyvärr. Efter dessa låg det en spänd förväntan i luften, och jublet var stort när Biohazard – en banbrytande grupp inom denna genre – visade sig och öppnade med Shades Of Grey. Soundet var tungt så det förslog, och det moshades och studsades omkring till det sköna groovet i hits som Tales From The Hard Side, Punishment och Five Blocks To The Subway. Det var kort sagt ett jävla röj emellanåt, men även snuskigt varmt och trångt varför jag såg merparten av spelningen från en strategisk position vid baren.

Setet bestod av låtar enbart från de tre första plattorna. Gitarristen Bobby Hambel lämnade bandet efter den tredje skivan – Tales From The Hard Side – och han uttryckte flera gånger från scenen hur mycket han uppskattade att vara tillbaka. Både han och resten av bandet fick ett varmt mottagande; det märktes att det var många som i ilkhet med mig hade väntat länge på att få se bandet live. Den energiske gitarristen/sångaren Bobby Graziadei var så uppspelt att han inte bara kastade sig ut i publiken utan också spelade en låt ståendes på densamma(två vakter fick hjälpa till att balansera honom)! Sångaren/basisten Evan Seinfeld eldade å sin sida på publiken i karakteristisk ”Brooklyn style”.Efter det avslutande numret hoppade medlemmarna ner i diket mellan scenen och staketet och tackade fansen samt poserade för foton. Bobby Hambel dröjde sig kvar längst och hoppade till sist över staketet för att mingla med åskådarna som var kvar - vilken kille! Det är alltid lika kul att se ett band som sätter värde på sin publik och bjuder på sig själva.

Nu dröjer det dock ett tag innan jag bevistar en konsert; Napalm Death om två veckor. Är emellertid sugen på att se Opeth också ett par dagar innan. Men viktigare är nu att komma igång med uppsatsskrivandet. Det är deadline på en uppsats 14/12, men de två andra som har deadline 8/1 vill jag också slutföra så fort det går. Det vore nämligen oerhört skönt att åka hem för jullov i vetskap om att man är – åtminstone så gott som – färdig, så att man kan slappna av istället för att ha skolarbetet hängande över sig. Det blir till att jobba hårt som fan under de veckor som återstår av terminen; börjar känna lite stress men förhoppningsvis flyter det på bra när man väl har börjat.

För att komma igång med arbetet blev det inga utsvävningar alls denna helg. Det enda jag företog idag var besök på puben beskådandes Arsenal-Manchester United (rättvis Arseseger) samt Liverpool-West Brom (behaglig resa för The Reds, kul att Keane fick till det på riktigt). Jo just ja, ikväll hängde jag även med några av grannarna för att bevittna ett spektakel vid namn Bonfire Night. Detta är en engelsk tradition som är lite besynnerlig: den firar tillfångatagandet av en klåpare vid namn Guy Fawkes (det officiella namnet på tillställningen är Guy Fawkes Night) som år 1605 försökte spränga Houses Of Parliament. Bonfire Night innebär fyrverkerier i massor samt bål /brasa med en en docka ovanpå – ska då symbolisera den dumdristige Guy Fawkes. Nu fanns det till min besvikelse varken bål eller docka på det stora fält i Blackheath dit vi promenerade, men rejäla fyrverkeripjäser kreverade utav bara attan i cirkus 30 minuter. Det var en stor folkmassa som beundrade skådespelet, trots regn och vind (sådant är vädret alltid på denna dag upplyste Daniel). Man frågar sig ju gärna om detta verkligen är så jättenödvändigt, inte minst ur ekonomisk synvinkel, men jag antar att vi i Sverige också har traditioner som kan te sig märkliga för utbölingar... 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i b...

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemre...

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besök...

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare...

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of...