En av alla de jag lärt känna här i Greenwich, Aaron, är en minst sagt inbiten Arsenalsupporter. När han för några veckor sedan erbjöd sig att boka biljetter till Carling Cup-mötet mellan Arse och Wigan så nappade jag direkt. Eftersom biljetter till denna match var på så kallad General Sale – vilket innebär att även icke-medlemmar kan boka – så var det lika bra att passa på. Trots att Arse är ett fiendelag för en Liverpoolanhängare som mig så har jag inga problem med att erkänna att jag finner deras spelstil underhållande. Dessutom kostade biljetten endast 20 pund då det var ett möte i Carling Cup.

Jag, Aaron, hans brorsa samt kompis begav oss i tisdags norrut i god tid. Vi skulle i närheten av arenan möta upp med Peter – såväl min som Aarons tyskalärare - på puben The Holloway. Efter lite snabbkäk plus en snabb visit på klubbshopen (mina inköp där var dock inte för eget bruk, hemska tanke, utan med anledning av önskemål från Mr Ullberg of Kramfors) rann dessvärre tiden iväg som bara den, så vi hann bara med någon enstaka pint innan vi måste gå mot stadion. Väl utanför vår sektion var det dock fullsmockat med folk, så när vi väl kommit in hade ca fem minuter redan passerat. Platserna var kanonbra, på kortsidan men på andra etage vilket gjorde att man hade en suverän överblick. Emirates Stadium är imponerande överhuvudtaget på många sätt, men så är den ju endast ett par år gammal och modern och fräsch.

Arsenal ställde upp med ett lag bestående enbart av unga spelare, i linje med manager Wengers policy att utveckla dessa. The Gunners skapade flera vassa chanser tidigt i matchen och bjöd på fin anfallsfotboll präglad av kvickhet, teknik och precist passningsspel – det märks att alla spelare är skolade att spela på samma sätt. Deras fotboll är ofta mycket sevärd, men ofta också något ineffektiv, så också denna kväll till att börja med. Wigan hade mindre boll men var ganska farliga när de gick framåt – de har ju faktiskt ett par riktigt duktiga spelare som Valencia och Palacios, och även högeryttern De Ridder var bra. Zaki, som varit en sensation denna säsong med 8 ligamål, var emellertid relativt osynlig matchen igenom. Wigan jämnade ut spelet efter Arsenals inledande dominans, men så i slutet av första halvlek gjorde Simpson 1-0 för hemmalaget, genialt framspelad av Wilshere.

Detta gjorde förstås att de unga spelarnas självförtroende växte, och i andra halvlek var Arsenal det överlägset bättre laget – trots allt remarkabelt med tanke på att man mötte spelare som har mångårig erfarenhet från spel på högsta nivå. Men så innehåller detta lag också flera jättetalanger. De som utmärkte sig mest var utan tvekan 16-årige Jack Wilshere (briljant tekniker som flyter fram med bollen klistrad vid foten), 17-årige Aaron Ramsey (mångsidig, skicklig mittfältare som är klok för sin ålder) samt 19-årige Carlos Vela (målfarligt kvicksilver med underbar bollkänsla). Den sistnämnde mexikanen förarbetade tjusigt till Simpsons andra mål och gjorde senare 3-0 med en utsökt chip över Kirkland i Wigans mål.

Hemmapubliken (59000 denna kväll, inte långt ifrån fullsatt) stortrivdes så klart, även min kompis Aaron som flög upp och ner och skrek och gastade – han tappar all objektivitet när hans lag spelar, men engagemanget är det inget fel på. Man måste ju berömma Wenger som har format ett sånt här talangfullt och sevärt lag. Det ska dock sägas att det inte bara består av egna produkter, utan både Ramsey och Vela köptes in för en ansenlig summa med tanke på deras låga ålder, och nu etablerade a-lagsspelare som Walcott, Denilson och Diaby var också på samma sätt kostsamma värvningar. Samtidigt är det ju fjärran från t ex Chelseas astronomiska, skrupelfria värvningspolicy, så Wenger, som annars emellanåt framstår som en ytterst enögd tjurskalle, har i detta avseende min beundran.

Trots att det blåste kallt så in i helvete så var detta en gemytlig kväll med stort underhållningsvärde. Nu blir det dock inga evenemang för mig på ett tag (Napalm Death nästa söndag) på grund av uppsatsskrivandet jag måste ägna mig åt. Stressen börjar komma krypande; måste verkligen jobba disciplinerat den närmsta tiden. Tyvärr fick jag lägga ner planerna på att resa och se Liverpool-Fulham nästa lördag. Det hade varit fantastiskt roligt eftersom den går i svenska supporterklubbens regi, men det hade inneburit att jag hade fått ännu mindre tid till att slutföra uppsatserna. Den sista månaden innan jullovet kommer att bli jobbig och hektisk, men den innehåller även en del potentiella höjdpunkter i form av gig och fotboll.

Eftersom batteriet i kameran försmädligt nog var urladdat så blir det inga fenomenala, knivskarpa foton (bäst jag tillägger att detta skrivs med rejäl ironi) till detta inlägg...

 

Micke

15 november 2008 17:32

Gah! jag var också där. Bra match. Annars?

 

Mozzy

15 november 2008 22:44

Antar att du är min svenske kollega i Greenwich:) Jodå, men nu börjar det bli förjävla stressigt med uppsatserna, helvete... Samma för dig antar jag?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i b...

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemre...

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besök...

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare...

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of...