Här är så till sist ett litet reportage från Download Festival...

Halv nio på morgonen klev jag på bussen mot Derby, vilken var full av andra festivalbesökare. Strax efter tolv var jag framme och efter lite vägledning hittade jag till vandrarhemmet där jag bokat rum. Efter att ha vilat en stund gick jag mot stationen igen för att hoppa på transferbussen till Donington, där festivalen äger rum. Efter ca 20 minuter var bussen framme, och det kändes klart stort att anlända till denna klassiska hårdrocksmark. Dagarna innan hade det varnats för regn, men som tur är kom det inget sånt alls under helgen utan vädret var tvärtom helt strålande, stekhett emellanåt. Inledningsvis kändes det lite drygt med allt folk – denna festival har 70000 besökare – och det tämligen gigantiska området, men man vänjde sig snart vid det också. Det fanns fyra scener, men den minsta såg jag aldrig något band på. Här följer en genomgång av de jag såg:

Fredag:

Lauren Harris, igen, blev mitt första objekt, följt av en kort dos Killswitch Engage samt Limp Bizkit. De senare var jag ju aldrig något fan av men ville åtminstone se lite; det lät väldigt bra faktiskt, hade gärna sett mer. Det första bandet som jag prioriterade var Voivod. Tyvärr led de av ett ganska bedrövligt ljud, men det var kul att se detta kultband ändå, inte minst för att jag missade dem på Sweden Rock. Sångaren Snake är en scenpersonlighet. Därefter såg jag ca trekvart av Korn; de var riktigt bra, brutalt tungt. Rusade sedan iväg för att se en snutt av Duff McKagan’s Loaded, mest för att ha sett mannen i verkliga livet.

Mötley Crue härnäst, men högst irriterande hann krockade deras spelning med Faith No More. Därför fick jag lämna grabbarna från LA – högst motvilligt efter att de öppnat med Kickstart My Heart, Wild Side och Shout At The Devil. Det fanns dock inte en chans i världen att jag skulle missa Faith No More – det var främst bokningen av dem som gjorde att jag bestämde mig för att åka på Download. De gjorde en bejublad entré med passande covern Reunited, och sedan blev det en spelning som är svårt att beskriva i ord; detta var det absolut bästa jag sett i musikväg på länge, om inte bland det bästa jag sett någonsin.Andra låten, The Real Thing, var helt magisk, och sedan följde bland annat mästerstycken som From Out Of Nowhere, Evidence, Surprise Your Dead, Introduce Yourself och Epic. Det var stentajt, tungt, vackert, energiskt, inlevelsefullt och helt enkelt mäktigt på alla sätt. Den oefterhärmlige Mike Patton briljerade med sina vokala konster, och bandets egensinniga humor och självdistans var ständigt närvarande. Mottagandet var exalterat, och själv var jag som sagt helt tagen – fullständigt briljant, makalös spelning!

Lördag:

Denna dag for jag tidigare till området. Hann därmed se Hardcore Superstar, vilket var positivt då dessa gjorde en stenbra spelning som gjorde mig stolt som svensk. Klockrent liveband, och Vic Zino är ju likaledes klockren som ”ny” gitarrist. På vägen till huvudscenen hann jag på avstånd se slutet på Devildriver; de två circle pitsen som Dez Farera uppmanade till är bland det sjukaste jag sett – det måste ha varit många hundra som deltog med en vildsint intensitet vilket gjorde att det på håll såg ut som två tornados. På närmare håll såg jag även Hatebreed åstadkomma galet röj, och sångaren Jamey Jasta lyckades få publiken att ta av sig tröjorna och svinga dessa i luften – ett annorlunda och effektfullt grepp. På tal om att ta av sig tröjorna var detta mycket populärt bland den kvinnliga delen av Downloadpubliken som satt på axlarna på andra, för att synas på bildskärmarna. Jubel varenda gång det flashades, och visst, detta gör ju inte ont att se, även om man knappt reagerade efter ett tag.

Down var en av höjdpunkterna på festivalen – gudabenådat tunggung av dessa stjärngäng, som så uppenbart har en passion för sin musik. Phil Anselmo, som nu hade en frisyr a la Cowboys From Hell-eran, ägde scenen med sin lite stöddiga machostil. Såg sedan Dragonforce, vilka inte är något favoritband men de är underhållande att se på. Eftersom de skuttar runt som vettvillingar är det tur att de hade preparerat mickstativen med spritflaskor och sugrör, allt för att bibehålla energin. Till den mindre scenen, där Lawnmover Death bjöd på thrash metal präglat av humoristiska texter och scensnack. Stannade kvar här då det stod klart att inga mindre än Thunder var ett av två ”hemliga band” på festivalen. Gillar detta hederliga hårdrocksband skarpt, och deras spelning bjöd på utsökt, klassiskt rocksväng med lysande frontmannen Danny Bower i spetsen. Känns jävligt bra att få ha sett dem en gång till eftersom de lägger ner verksamheten efter en sista turné i juli.

Efter denna glädjestund så gjorde det mindre att jag missade inledingen av Marilyn Mansons set. Och det jag hann se imponerade inte på något sätt; visst fick man höra några höjdarnummer men framträdandet i sig var rätt avslaget. Manson verkade ointresserad och hade knappt någon publikkontakt; han såg faktiskt drogad och allmänt hemsk ut. En klar besvikelse. Eftersom han faktiskt har ett flertal slagstarka låtar borde han koncentrera sig mer på dessa än på att leva upp till sin farliga image. Det blev ganska tjatigt att han skulle drämma mickstativet i golvet efter varje låt till exempel. Hade sedan tänkt se lite av The Prodigy för skojs skull men med den enorma massan som var på väg till scenen där de spelade, och med lite tid på mig, skippade jag det.

Fredagens headliner Slipknot krockade tyvärr med Anvil. De sistnämndas återkomst till rampljuset ville jag förstås se så stegade iväg i god tid, även för att möta upp Londonbon Dave, som hade svenska kompisen, tillika Londonbon, Maria med sig. I deras sällskap blev det ett par öl medan vi såg Anvil göra ett bejublat framträdande, med komiskt mellansnack av Lips i vanlig ordning. Publikmassan blev tätare och tätare. Med begränsad speltid – vilket är fallet för alla band förutom de som headlinar – koncentrerade de sig på de mest kända låtarna. Killarna i Down stod och tittade på ena scenkanten, och Phil Anselmo var så inne i spelningen att han flera gånger smög fram och sjöng en snutt; Lips märkte inte detta först, och man befarade att Anselmo, som definitivt inte var nykter, skulle förstöra för bandet. När Lips upptäckte Phil blev han förvånad men sken också upp. ”Phil is just enjoying himself” informerade han åskådarna som var lika förvånade. Det märktes dock att Phil är ett äkta fan, han kunde inte stå still, sjöng med och smög fram och bidrog med bakgrundssång flera gånger. Lips fann som tur var detta underhållande och gav Phil en stor kram.

Efter denna underhållning gick vi och såg slutet av Slipknot. Om dessa kan man helt enkelt konstatera att de är ett fenomenalt liveband, och oerhört bra band överhuvudtaget förstås. Deras liveshow är helgjuten – ytterst sevärd och innehållandes en strid ström av örhängen som framförs med hög energi. Sedan är frågan om det just nu finns en bättre frontman än Corey Taylor. Förutom att han har en röst av guld så har han publiken i ett järngrepp. Under Spit It Out fick han med lätthet så gott som hela den enorma publikmassan att sätta sig ned för att sedan på sedvanligt vis hoppa upp på hans signal. Imponerande minst sagt. Allsången under Duality var också oerhört mäktig. Efter att även ha läst andras omdömen om Slipknots gig så står det klart att detta var inget annat än en stor triumf för niomannabandet. Tydligen hade Corey Taylor efteråt sagt att det var det bästa giget de haft nånsin. Kul att se var även hur medlemmarna efter sista låten, under öronbedövande jubel, kramade om varann – ännu ett tecken på vilken stark enhet detta är för närvarande.

Söndag

Denna avslutande dags uppställning gick i den klassiska hårdrockens tecken, ett medvetet drag som var väldigt lyckat. På grund av att jag precis missade den tidigare bussen samt bilkö så hann jag endast se de tre sista låtarna av Tesla vilket var surt. Mötte upp med Dave igen som nu hade kompletterats av sin likaledes trevliga fru vars namn jag pinsamt nog inte kommer ihåg. Skin, som hade viss framgång på 90-talet, serverade en finfin dos klassisk hårdrock – positiv överrasking. Nästa band var sydstatsrockarna Black Stone Cherry. Jag gillar dem verkligen på skiva, men hade knappast vågat tro att de skulle bjuda på sånt här tunggung live. Ungdomarna röjde som bara den på scenen och övertygade stort. De har redan gjort sig ett namn med ett par prestigefyllda förbandsturnéer, och kommer att bli mycket större, så mycket är säkert.

Att sedan se Journey igen, i strålande solsken, kändes inte dumt alls. Träffade Dave Ling som hastigast innan jag avnjöt AOR-giganternas set, som var mycket njutbart, nu än mer koncentrerat på hitsen eftersom speltiden var begränsad. Följande låtlista säger allt: ‘Separate Ways (Worlds Apart)’, ‘Stone In Love’, ‘Ask The Lonely’, ‘Change For The Better’, ‘Wheel In The Sky’, ‘Faithfully’, ‘Don’t Stop Believing’ och ‘Anyway You Want It’.  Arnel Pineda imponerade igen. Efter denna uppvisning la jag mig i gräset ett tag, men när jag på håll hörde Dream Theater öppna med Pull Me Under var det bara att sprinta framåt igen. På Sweden Rock skippade jag detta enastående band så jag är glad att jag nu såg dem, eftersom de var kanonbra.

Nästa band, ZZ Top, missade jag också på SRF, men tråkigt nog kunde jag denna gång bara se de första låtarna. Framför mig stod en stund Dez Farera (Devildriver) i badtofflor. Skäggen, som ärligt talat är ganska tråkiga att se på, krockade med Sabbat, och då jag inte hade sett de sistnämnda förut begav jag mig illa kvickt till Tuborg Stage. Det var såklart jävligt kul att se till slut få se Sabbat, efter att olyckligt ha missat dem ett par gånger, men tyvärr var ljudet återigen bedrövligt. Båda gitarrerna hördes knappt - katastrofalt eftersom de vassa riffen är halva nöjet med bandet. Dessutom saknade jag ett par låtar. Vild moshpit dock. Hann på samma scen se lite av Steel Panther, plojbandet från LA som spelar glamrock. De är sannerligen over the top och stora skämtare på scen, med likaledes humoristiska texter, men den höga klassen på musiken överraskade. De drog mycket folk och kommer att vara i ropet framöver.

Härnäst Whitesnake på main stage. Visst, det är ju alltid ett nöje att höra deras örhängen, men det går inte att komma ifrån att det samtidigt känns en smula tröttsamt, och som att det var klart bättre för några år sedan. Trots att jag verkligen gillade förra årets skiva så känns låtarna därifrån lite sega live, och de långa solopartierna för att Mr Coverdale ska hämta andan är man bra jävla less på. Coverdale själv låter tveklöst mer ansträngd numera i de höga tonerna. Som sagt, det går sakta utför nu för vitormen. Roligt dock att höra låtar som Guilty Of Love och The Deeper The Love (akustisk), med anledning av 25-årsjubileumet av Slide It In samt 30-årsjubileumet av Slip Of The Tongue, vilket Coverdale, som var på strålande humör och hade underhållande mellansnack, påpekade.

Hann därefter se några låtar med Therapy?; som sagt, dessa krockar är en negativ sak med denna festival, hoppas man får tillfälle att se bandet igen. Nu var det emellertid snart dags för den avslutande headlinern, Def Leppard. I väntan på Dave med fru såg jag Magnumsångaren Bob Catley stå och samspråka utanför backstageingången bara för att någon minut senare ligga raklång på rygg i gräset, gapskrattandes. Antar att han stöp på grund av bristfällig balans, han är känd för att tycka om att ta några glas, och vem gör inte det.

Def Leppard avslutade Download Festival på ett alldeles storartat vis. Efter en lite seg inledning radades hit efter hit upp, varför stämningen steg allteftersom till en skyhög nivå med grym allsång – folk hade en förträfflig stund, kort sagt. Dessa låtar spelades: Rocket/Action/C´mon, C´mon/Make Love Like A Man/Too Late For Love/Nine Lives/Love Bites/Rock On/Two Steps Behind/Bringin On The Heartbreak/Switch 625/Hysteria/Animal/Armageddon It/Photograph/Pour Some Sugar On Me/Rock Of Ages/When Love And Hate Collide/Let´s Get Rocked.

The Leps var, kort och gott, suveräna; maffigt ljud, snygg scenshow, exemplarisk publikkontakt, och så den oerhörda låtskatten på det. Inför första extranumret Rock Of Ages tog Joe Elliot tillfället i akt och höll ett enormt laddat tal. Här i Donington på Monsters Of Rock, för 23 år sedan, gjorde bandet comeback efter att trummisen Rick Allen tappat ena armen i en bilolycka. Bandet var osäkra på hur det skulle gå, men det blev en triumfartad spelning. När man nu var tillbaka på samma plats hyllade Elliot sin bandkamrat, och på bildskärmen såg man Allen bita ihop för att hålla tillbaka tårarna. Inte ett öga var torrt i publiken, och enormt jubel. Snacka om känslosamt, det värmde i hjärtat. Det ögonblicket kommer att bli historiskt, liksom Def Leppards spelning - briljant avslutning av festivalen, verkligen.

Jag kan inte nog betona vilken kanonhelg jag hade på Download Festival. Har hört flera säga att detta faktiskt var den bästa upplagan hitills. Man var nervös angående vädret innan avresa, då det hade varnats för regn, men istället blev det strålande, stekande sol. Och även om jag tyckte det var på tok för mycket folk när jag kom in första dagen så vande man sig och det blev snart mycket trevligt att vandra runt på området. Sedan var jag ju inte så rock n´ roll denna gång eftersom jag tog det ytterst lugnt i fråga om ölande, men detta var ett medvetet val som jag gjorde redan innan jag åkte. Dels behövde jag spara kulor; dels ville jag ha fokus och se de band jag ville se. Ärligt talat var det jävligt skönt att ta det lugnt. Och banden sedan... vilka konserter jag såg – helt fenomenalt. Headlinespelningarna av Faith No More, Slipknot och Def Leppard var enormt bra, och till detta kom en lång rad andra minnesvärda gig. Jag är väldigt glad att jag valde att åka på Download, och det blir säkerligen fler besök. Festivalgeneralen Andy Copplings har redan sagt att det förhandlas med ett par giganter inför nästa år, till och med stora återföreningar...