Den gångna helgen dominerades inte oväntat av konsertbesök. Jag borde väl egentligen ha prioriterat skolarbetet vilket ter sig väldigt ansträngande för tillfället, men vad gör man när det är intressanta spelningar stup i kvarten...

I fredags följde jag med min tyskalärare och hans polare på ett par pints, däribland till Greenwich Union, som brygger sin egen öl; mycket välsmakande. Tyskaläraren är minsann metalfan, han ville följa med på Black Crusade (Machine Head, Arch Enemy m fl) nästa söndag:)

På lördagen drog jag till Camden för att beskåda den hederliga tyska thrashplutonen Destruction. De spelade på The Underworld, ett lite sjabbigt men ack så charmigt ställe. Efter täta besök i baren anslöt jag till metalheadsen framför scenen och headbangade loss till intensiva versioner av låtar som Mad Butcher och Invincible Force. Destruction gjorde sin grej ; rak, aggressiv thrash metal framfört med passion och engagemang. En kanonspelning, pure and simple. Onslaught var förband, och ett imponerande sådant; de gjorde en energisk spelning fylld av såväl gamla klassiker som ypperligt fungerande material från nya skivan Killing Peace. Båda banden uppskattade publikresponsen, och detta var verkligen en skön metalafton med likasinnade anhängare. För att citera Onslaughts slagdänga (vilket faktiskt sångaren Sy Keeler, så träffande gjorde): Metal Forces!

På söndagen styrde jag skutan till Astoria för att se Magnum. Eftersom inte alla tunnelbanelinjer var i bruk p g a reparationer (vilket sker lite då och då, lite drygt när man måste ta buss istället - tunnelbana är mycket smidigare, fast buss är i och för sig billigare), fick jag gå i spöregnet från Bond Street till Tottenham Court Road. Det kvittade dock när man skulle se ett av sina absoluta favoritband. Detta var heller ingen vanlig spelning: 1988 års Wings of Heaven skulle framföras i sin helhet. I kön träffade jag ett glatt par från Norge som rest hit enkomt för denna begivenhet. Dom bjöd på ett par öl vilket jag inte tackade nej till. Den första halvan av konserten bestod av en blandning av stående inslag som Vigilante och Kingdom of Madness samt en del nya låtar. Det var inte oväntat de gamla låtarna som fick mest gensvar. Bob Catley var rolig att skåda som vanligt med sina speciella scengester.

Efter en paus framfördes så Wings Of Heaven från start till slut. Mästerverk som Wild Swan och Don't Wake the Lion var höjdpunkter. Även om detta inte var det bästa Magnumgiget jag sett - den där riktiga magin infann sig sällan, publiken var lite seg - så fick man som vanligt tårar i ögonen under vissa musikaliska partier. Konserten spelades in för en kommande liveplatta dessutom.

Nu är det seriöst skolarbete som gäller denna vecka, har två arbeten som ska vara inlämnade på fredag. Jag brukar ofta ha problem att göra klart saker i god tid så man känner lite stress nu men samtidigt kan det vara bra med lite press så man tar sig an uppgifterna. Tiden går för övrigt oerhört snabbt, det är ganska hektiskt men en upplevelse samtidigt.

Nedan är ett par bilder från lördagen. Som bekant är jag ingen mästerfotograf, har inte tagit mig tid att lära mig digitalkameran ingående än efter ett år...En bild är på mig och norrmannen (frugan hans var bra packad och försvann stup i kvarten, haha), och den är suddig (en tysk som var ännu sämre än mig på att fota) men det syns ju att jag lever och frodas åtminstone:)