Igår var det så dags för konserten man hade sett fram emot i ett par månader: The Black Crusade på Brixton Academy. Tog bussen dit med min tyskalärare Alex och hans kompis Isabelle. Var en skön känsla när man såg den klassiska, omisskännliga arenan. De andra hade hade dock sittplats så jag gick med snabba steg in till ståplats för att hinna se Arch Enemy (Shadows Fall hade spelat, men det var ingen större förlust). Tyvärr när det är fråga om såna här paketturneér så är speltiderna för banden  inte lika långa som annars, och Arch Enemy spelade bara 6 låtar. Det korta setet var dock klockrent och löjligt tight såklart, även fast ljudet inte var helt perfekt. Kul att se Christopher Amott tillbaka, det syntes att han var sugen igen; körde några sköna dueller sida vid sida med brorsan Michael, som likaledes var lycklig över sin lillebrors återkomst, det var uppenbart.

Dragonforce var nästa akt. De är inga favoriter hos mig, trots ett par klämmiga visor, men var underhållande att se på åtminstone. Framförallt gitarristerna är kända för sin enorma spelskicklighet, och det det bevisades verkligen. De röjde konstant; hoppade runt, hetsade varann och lirade på varandras instrument. Som sagt, underhållande.

Nästa band var Trivium. Dessa unga gossar tilltalar mig inte heller speciellt på skiva, men live imponerade de verkligen. Även de är grymma musiker; riffandet var sannerligen brutalt. Matt Heafy var en mycket övertygande frontman dessutom. Om Trivium bara kan komponera än bättre och mer varierat material än hitills kan de bli riktigt stora, mark my words!

Fyllde sedan på med mera öl och ett par whisky innan jag trängde mig fram till en plats i mitten på golvet, som för övrigt sluttade vilket gör att man ser bra överallt. "Machine fucking Head" skanderades i den fullsatta arenan, och när öppningsnumret Clenching The Fists of Dissent dundrade igång utbröt ett smärre kaos framför scenen. Efter Imperium följde Aesthetics of Hate, vilken som vanligt föregicks av en hyllning till Dimebag. Makalöst. När denna adrenalinfyllda stänkare drog igång var det bara att bege sig in i moshpiten, där det gick vilt till. Gick inte länge innan man fick en smäll under ögat, fann det då lika bra att endast ägna mig åt hederlig gammal headbangning istället. Robert Flynn var inte sen att hetsa fansen till att röja heller. En snubbe vid namn Colin bjöds till och med upp på scenen för en grogg och efterföljande stagedive - underbart! Publiken gensvar gav rysningar, var en grym stämning under MH:s set. Tyvärr spelade de heller inte längre än en dryg timme, Davidian avslutade en enastående spelning. De nya låtarna var höjdpunkten för mig - The Blackening är en fullständigt fenomenal platta, växer mer och mer.

Sammanfattningsvis, en kanonkväll på ett kanonställe (innandömet kan liknas vid en teater med sina två etage och sin speciella inredning). Och barer fanns det gott om:)

När jag klev upp i morse upptäckte jag till min fasa att jag fan hade lyckats fått ett styggt blåmärke under ögat ändå (det ser värre ut i verkligheten än på bilden här nedan, mer färggrannt om jag så säger). Har fått stå ut med många frågor och blickar idag men sånt får man ta när man är i denna ljuvliga bransch:) Metal up your ass!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i b...

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemre...

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besök...

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare...

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of...