I tisdags var det dags för en begivenhet jag hade sett fram mot länge: dokumentären om det kanadensiska metalbandet Anvil – betitlad Anvil! The Story Of Anvil – på London Film Festival.  Jag anlände till Leicester Square och The West End Odeon en timme före filmen började. Då var det fullt med folk utanför inklusive en massa fotografer, och det var avspärrat så att bara s k "fint folk" kom in till att börja med. När jag stått och iakttagit spektaklet ett tag blev det plötsligt ett jäkla liv; ur en av limousinerna klev ingen mindre än Penelope Cruz. Det visade sig att hon ingick i ensemblen i en annan film som visades på denna biograf (London Film Festival pågår under ca två veckor, med en massa filmer utspridda på flera biografer). Hon var ju het får man säga…  Jag försökte sedan tillsammans med ett annat metalhead som jag kände igen från flera konserter lokalisera var vi skulle gå in. Vi fick dock inte komma in förrän strax före filmens början; det var fler celebriteter som skulle anlända först. En av dessa var Keanu Reeves, som skulle presentera Anvildokumentären. Medlemmarna i Anvil stod en bit bort, de tilldrog sig dock ingen uppmärksamhet alls. Funderade på att gå fram och surra med dem men då blev det dags för dem att beträda röda mattan och bli fotograferade. Till sist fick också vi vanliga dödliga komma in, också via röda mattan - lite småroligt. Anvil stod och poserade för fotograferna vid ingången så man är eventuellt med i bakgrunden på nån bild nånstans:)

När så alla tagit sina platser – biografen var i stort sett fullsatt – så sprang så Keanu Reeves upp på scenen och pratade en stund. Det visade sig att han kände regissören Sacha Gervasi och tagit sig tid att flyga över Atlanten för denna tillställning. Gervasi träffade som 15-årigt metalfan, i början av 80-talet, Anvil i London och blev så frälst att han sedermera kom att turnera med Anvil som roadie, och blev nära vän med bandet. Efter några år skiljdes de dock åt och tappade kontakten, men så för ett par år sen tog Sacha kontakt med bandet igen och fascinerades över att de fortfarande var aktiva efter alla år. Sacha, som nu var en framstående manusförfattare – han har bl a The Terminal med Tom Hanks på meritlistan – beslutade sig för att deras historia var värd att berätta och resultatet är denna dokumentär.

Filmen börjar med klipp från en stor festival i Japan 1984. Uppställningen är Anvil, BonJovi, Scorpions och Whitesnake. Som bekant skulle de tre sistnämnda bli storstjärnor och sälja multum; för Anvil hände dock nada…  Man får se bl a Lars Ulrich, Scott Ian, Lemmy och Slash tala varmt om Anvil, men ingen kan ge svar på varför de inte lyckades. Trots att breaket aldrig kommer så fortsätter dock bandet att ge ut plattor och kämpa vidare. Filmen utspelar sig ett par år tillbaka i tiden, och man får bl a följa Anvil på turné genom Europa. Det ingår några minuter från Sweden Rock Festival 2006 också – jag såg Anvil då och minns det som en väldigt underhållande spelning, främst p g a frontmannen Steve "Lips" Kudlow, som verkligen är en förjävla rolig, färgstark figur. Det är obetalbart att se honom springa runt storögd backstage och jaga gamla idoler som Michael Schenker och Tommy Aldridge:)

På väg söderut från festivalen missar dock sällskapet tåget p g a att turnemanagern – en italiensk skata som knappt kan engelska – inte förbokat biljett. I denna stil pågår sedan hela turnén: spelställen har inte gjort promotion för spelningarna, de får inte alltid betalt och en del gig spelar de på rena råtthål inför en handful personer. Trots alla missöden röjer de dock järnet på scen –speciellt Lips som medger att han älskar att underhålla. Konflikter uppstår förstås, en rumänsk klubbägare får handgripligen känna på Lips humör när han vägrar betala gaget. Hela turnén är ett fiasko, men Lips försöker ändå se det positivt: "det fanns i alla fall en turné det gick åt helvete på".

Spänningar blir det sannerligen också mellan Lips och den andre originalmedlemmen, trummisen Robb Reiner. Reiner är en samlad, stabil person som sällan drar på smilbanden (han har emellertid en skön humor även han), mellan Lips är raka motsatsen: uppumpad med energi, entusiasm i överflöd och alltid brett flinandes. Dessa två är som bröder, något deras fruar bekräftar. De bråkar häftigt ibland men kommer snabbt överens igen och beslutar sig för att rocka vidare, fast beslutna att lyckas. Några laddade scener med duon är riktigt rörande, rent av rara i brist på bättre beskrivning. Inget är censuererat utan man får se hela känsloskalan, från desperation och tårar till lycka och skratt.

Till vardags jobbar Lips som chaufför på en cateringfirma och Robb som byggarbetare. De sliter på dagarna för att försörja familjen, men drömmen om att slå igenom finns alltid där. Pga inkompetent folk omkring dem, samt det faktum att de har ett uselt management eller inget management alls, kommer de dessvärre ingenstans. Deras familjemedlemmar uttrycker tvivel men samtidigt stödjer de dem för att de ska få leva sin dröm. Lips gamla luttrade mor ger en träffande kommentar på frågan om vad hennes son tvingats ge upp i livet: "att tjäna pengar". Duon är grymt uppriktiga när de sager att saker måste hända NU, de är trots allt i 50-årsåldern och kan inte hålla på när de fyllt 70 bast. Bandet tar kontakt med Chris Tsangarides, som producerade deras klassiska plattor på 80-talet, för att försöka få ett genombrott. För att spela in skivan behöver de dock en ansenlig summa, och Lips syster lånar honom till sist pengarna för att hon vill se honom förverkliga sin dröm. Först prövar emellertid Lips på att jobba som telefonförsäljare… Man sitter verkligen och lider när man ser honom ringa upp folk som slänger på luren; Lips erkänner att han är för ärlig och snäll för detta yrke. Men han skiter i om han gör bort sig, han har åtminstone provat på det, allt för att försöka dra in pengar.

Jag vill inte utförligt avslöja slutet, men kan säga som så att när de till sist får viss betalning för mödan är det inte utan att man blir helt varm inombords; en känsla som jag tydligt delade med alla åskådare av filmen denna kväll. Att säga att filmen gjorde ett stort intryck på de närvarande är ett understatement. Regissören Sacha Gervasi meddelade innan filmen startade att det skulle bli en överraskning efteråt, och det blev det mycket riktigt när bandet i mörkret smög upp på scenen och därefter rev av två låtar live; 666 och Metal on Metal. Publiken – allt annat än bestående enbart av metalfans, märk väl -  stod upp, applåderade och levde med, och speciellt Lips stortrivdes;  han sprang upp bland sittplatserna och röjde runt på sitt karakteristiskt inlevelsefulla och uppspelta vis.

Besökarna fick också möjlighet att ställa frågor till bandet och regissören. Den avslutande frågan från en kostymnisse var högst relevant: "vad är det som har gjort att Anvil har fortsatt trots alla motgångar; de flesta skulle ha kastat in handduken för länge sen?" Lips svarade då eftertänksamt: "en inre övertygelse om att det jag gör är värdigt".

Att göra det man tror på och brinner för, vilka hinder man än stöter på, det är huvudsakligen vad den denna fullständigt fenomenala film behandlar. Men det är även en historia om vänskap och förhållanden. Förutom att man satt med ett leende på läpparna nästan hela tiden fälldes det även en och annan tår kan jag säga. Mycket gripande på sina ställen.  Framförallt  är filmen också ytterst underhållande. Det kommer säkerligen att dras paralleller till Spinal Tap; det finns många dråpliga, komiska scener. Till skillnad från Spinal Tap är dock allt på riktigt, dessa herrar är brutalt ärliga i allt dom gör. Ibland framstår dom som ganska naiva, men deras inställning och entusiasm är underbar att se.

När bandet lämnade scenen var det många upprymda åskådare (hörde t ex en yttra orden "I’m gonna get an Anvil tattoo") som ville hälsa på och berömma medlemmarna, så även jag. Stoppade först Robb och sedan Lips, skakade hand och sa att jag såg dem på Sweden Rock och önskade att de skulle komma tillbaka dit. Båda sken upp och sa att jag skulle sprida ordet: "tell your friends!". När de flesta lämnat biografen tog jag sedan chansen att ta ett foto tillsammans med Lips. En brutta närmade sig Lips och sa: "That was the best I’ve ever seen". Vette fan om jag inte håller med. Lips replikerade faktiskt "This was the best night life of my life". Tror medlemmarna var väldigt tagna av den grymma responsen, och jag kan tänka mig att det sett likadant ut på de andra filmfestivalerna de varit på. Filmen har fått strålande kritik av ansedda tidningar och kritiker – se hemsidan för filmen. Där finns även några filmklipp.

http://anvilmovie.com/default.asp

Avslutningsvis säger jag bara: se filmen när ni får möjlighet! Tar för givet att den kommer att släppas på dvd så småningom. Man behöver heller inte ha ett intresse i hårdrock för att njuta av den.