Som jag befarade blev det Chelsea som drog det längsta strået i går. Efter tre semifinalmöten lagen emellan i Champions League - som alla varit helt jämna över två matcher - var det ju ganska logiskt att Chelsea till slut skulle få uppleva ett avancemang. Visst är det surt att åka ur - speciellt mot Chelsea såklart - men jag tror verkligen på tesen att resultat jämnar ut sig i slutändan; det var de blåas tur nu. Måste vara skönt för Roman att hans spenderande - som helt saknar motstycke i fotbollshistorien - lönar sig till slut. Det tog bara 4 år, bra jobbat. Att kunna slänga in spelare som Anelka och Shevchenko från avbytarbänken(!), till exempel, är en lyx som inte många lag...ja inget väl?...har.

Där var jag lite bitter, kunde inte låta bli; Romans inträde i engelsk fotboll har ju verkligen ändrat spelreglerna för de andra lagen (samt inneburit en ökad klyfta till de fattigare klubbarna). Manchester United har ju emellertid finanser för att konkurrera; det är inte direkt osignifikativt att de två lagen är i final i Champions League. Visst, Liverpool och andra lag har också spenderat, men inte alls på samma nivå, det har det inte funnits pengar till. Pengar, pengar...tråkig utveckling, men bara att acceptera...

Men framförallt är jag åter väldigt imponerad av och stolt över Liverpool. Oerhört starkt att ta matchen till förlängning. När kvitteringen kom jublade jag som sällan förr, hade faktiskt inga större förhoppningar innan avspark, men i förlängningen, där Liverpool dock hade ett par fina chanser i inledningen, gick det åt skogen. Liksom Liverpool var bättre i första matchen var Chelsea bättre igår, och marginalerna var också på deras sida. Jag tycker till exampel att det såg ut som straff när Hyypia dribblade som en annan tvåfotskung i straffområdet, men jag är inte säker, skitsamma.

Dock hävdar jag fortfarande att Riises otroligt snöpliga/klantiga självmål var en väldigt avgörande sekvens i semifinalserien; när nu The Reds lyckades få 1-1 på Stamford Bridge så hade ju 1-0 från första matchen inneburit avancemang. Men som sagt, det var nog Chelseas tur nu, det är egentligen enda analysen som behöver göras. Och visst var Chelsea bra. Drogba var nu så svårstoppad som han kan vara. Filmandet höll han sig ifrån också, hedervärt (jo, han är en av de största filmarna, även om han givetvis får mycket smällar också och inte varje gång filmar). Svårt att inte känna sympati för Lampard också som fick slå in straffen.

Det var en sjujävla match i alla fall, som denna gång var kul att se på puben. Chelseafansen på plats betedde sig inte lika störigt som Arsenals dito, även om engelska supportrar överlag är ett släkte för sig. Det är himmel eller helvete, världsbäst eller korpklass, något mellanting existerar oftast inte, och objektivitet och klarsynthet är begrepp som inte många hört talas om. Nu drar jag inte varenda supporter över en kam, men dessa fans är helt klart lite egensinniga. Det kan vara charmigt också, men ibland undrar man om inte ölen gjort så att precis allt sunt förnuft blåsts bort.