Då det har varit bestyr inför hemresan plus andra upptåg och uppdrag kommer först här en lite redogörelse för förra måndagen, då jag infann mig på Metal Hammer Golden Gods Awards.

Jag kom hem på morgonen från Download Festival, så det blev inte många timmar man kunde ta igen sig på. Klockan 14.30 var jag tvungen att infinna mig i Tower Hill, vid Tower of London. Därifrån avseglade då HMS Hammer, Metal Hammers egen båt med ett par hundra passagerare. På båten spelade Malefice, Trigger The Bloodshed, Clutch samt Anthrax. Jag hade en biljett över både till båten och galan men tyvärr kunde ingen av de jag frågade följa med. Träffade dock och snackade med flera schyssta lirare på båten liksom senare under kvällen. Det var även några – förutom artisterna - metalkändisar ombord, som Lee Dorrian (Cathedral) och Danny Herrera (Napalm Death). Eftersom det var gemytligt värre att dricka öl i solskenet ute på däck såg jag knappt nånting av de tre första banden – alla band spelade bara några låtar var ändå. Anthrax såg jag emellertid förstås; det var så klart spännande att se nye sångare Dan Nelson, och han imponerade stort – suverän röst, ganska lik John Bush, plus att han röjde bra som frontman. De spelade även en ny låt vilket lät mycket lovande.

Efter cirka två timmar var vi framme vid O2 Arena i Greenwich, och då var man redan i hyfsad form. Efter lite köande kom vi till slut in i lokalen där tillställningen hölls, i den mindre arenan inne på O2 – Indigo. Saxon öppnade festligheterna på ett ypperligt vis genom att riva av Batallions Of Steel, Heavy Metal Thunder, Demon Sweeny Todd och Princess Of The Night (jag är hyfsat säker på att dessa spelades). Sedan följde korta men idel underhållande uppträdanden av Devildriver, Amon Amarth, Anvil och Trivium. Mellan livelåtarna delades det ut en rad utmärkelser. Bland de som delade ut priserna märktes Jamey Jasta (Hatebreed), Cronos (Venom) samt Rita Haney, Dimebag Darrels flickvän. Konferencier var en komiker vid namn Jason Rouse, men han var en stor fjant för att tala klarspråk. Till höjdpunkterna hörde att se Bruce, Janick och Nicko från Iron Maiden ta emot pris, liksom att se Machine Head komma upp och ta emot pris för Roadrunners räkning. Det var några roliga tal, detta gällde inte oväntat t ex Saxon och Anvil. Sedan värmde det ju som svensk att se Amon Amarth bli prisade. Tänkte också skriva att det var kul att se Steve Vai livs levande, men jag vet inte om jag kommer ihåg det tyvärr... Här är i alla fall alla de som fick pris:

Best New Band: FIVE FINGER DEATH PUNCH
Best Underground Band: BEHEMOTH
Best Metal Label: Roadrunner
Spirit Of Metal: SAXON
The Dimebag Darrel Shredder Award: Herman Li/Sam Toteman (DRAGONFORCE)
Event Of The Year: Download
Legends Award: DEF LEPPARD
Best Breakthrough Act: AMON AMARTH
Best Album: LAMB OF GOD - "Wrath"
Metal As Fuck: ANVIL
Inspiration: EMPEROR
Riff Lord: Steve Vai
Best Live Band: SLIPKNOT
Best International Band: SLIPKNOT
Best UK Band: IRON MAIDEN
Golden God: IRON MAIDEN

Jag behöver nog egentligen inte nämna att stämningen var hög bland alla närvarande. Själv trivdes jag ju ypperligt, och besökte baren med jämna mellanrum. Som tur är hade jag sinnesnärvaro att gå ut och köpa en varmkorv för att få i mig lite välbehövlig föda, varpå jag minsann stötte på Saxongitarristen Paul Quinn på vägen tillbaka. På grund av det gedigna dryckesintaget är den sista delen av kvällen/natten svårare att redogöra för men jag gör en sammanfattning, tämligen galet blev det. Jag kommer inte ihåg hur, men plötsligt befann jag mig på övervåningen där man egentligen skulle ha ett speciellt armband för att få tillträde. Här börjar minnet bli väldigt diffust, men på något vis lyckades jag komma in backstage där jag yrade runt. Kommer ihåg att jag surrade med gubbarna i Anvil samt Robbs son lustigt nog. Även producenten Chris Tsangarides, som håller i spakarna på Anvils kommande platta, fick stå ut med mig – gud vet vad jag sa, om jag kunde prata överhuvudtaget. Har även nåt minne av samspråk med någon i Machine Head, men vem vet..

Mer tokigt blev det sen. På något vis hamnade jag i sällskap med Saxon-basisten Nibbs Carter och ett par kvinnliga bekanta till denne på tunnelbanan, och senare taxi, på väg till efterfesten som hölls nånstans i centrum. Som sagt, jag har inte många minnesbilder, men klart är att Nibbs var i högform. Väl framme efter många om och men gick de in, men jag stoppades för att jag inte hade ett speciellt armband. Om jag hade vetat det hade jag kanske kunnat fixa ett sådant tidigare, men det var nog tur som det blev att jag inte kom in – med all säkerhet hade man betett sig som en tok, och jag hade nog knappast kommit ihåg mycket ändå. Medan jag stod och tjatade på dörrvakten gick bland annat Biff Byford och Nicko McBrain in, men till sist gav jag upp och traskade iväg. Då timmen var sen blev det till att ta buss, och det blev ett äventyr i sig. Somnade två gånger på olika bussar och hamnade därför helt åt helvete, på helt fel sida stan. I ren överlevnadsinstinkt lyckades jag till sist, vid 7-tiden, genomfrusen iklädd endast Anvil-tröja, komma fram till Greenwich.

Detta var sannerligen en heldag – det blir ju såna gånger lätt för mycket av det goda, men det jag minns är minnesvärt, om man så säger. Här nedan är lite bilder från båten, samt från Download.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Precis som sist jag skrev ett inlägg – vilket var längesen – så är anledningen främst att jag ska till London igen, vilket gör att jag vill plita ner lite om den senaste vistelsen i staden, för att på så sätt ”hålla efter” i b...

Nu var det återigen pinsamt länge sedan jag skrev något här, men förutom lathet finns det en naturlig orsak. Dagen efter Nile-konserten lämnade jag nämligen London. Jag ville hem lagom till jul för att vila upp mig lite varför jag hade bokat en hemre...

Min sista konsert på denna senaste London-sejour bevittnade jag för exakt två veckor sedan; det var amerikanska dödsmetallarna Nile som uppträdde på Scala vid Kings Cross. Scala är ett av de mindre spelställena i London och tillika ett jag inte besök...

Söndagens stormatch i Premier League, Liverpool-Arse, hade jag sett fram emot länge. Dels på grund av underhållningen en sån match erbjuder, men också för att det var en viktig match i och med att Liverpool kunde klättra ett par placeringar tack vare...

På fredag kväll begav jag mig norrut till The Forum för att se ett gig med The Quireboys. Dessa engelsmän har under cirka två decennier bjudit på en ytterst välsmakande kompott av rock ´n roll, hårdrock och bluesrock. 1990 kom debuten ”A Bit Of...