Årets första konsertbesök, i lördags, blev mycket riktigt en trevlig upplevelse. Anlände i god tid till Islington och O2 Academy – som den numera heter tydligen, arenorna byter namn lite då och då känns det som – men det var ändå en lång kö. Härmed blev jag aningen orolig eftersom jag inte hade bokat biljett (tomt på kontot vilket omöjliggjorde kortköp), men det visade sig finnas plåtar kvar som tur var. Dessvärre missade jag nästan hälften av H.E.A.T – alltid irriterande när sånt sker, men det var denna kväll ett s k ”curfew” klockan 10 vilket väl gjorde att spelschemat var tvunget att följas trots att alla inte hunnit in i lokalen.

Svenskarna imponerade dock som väntat storligen med sin åttiotalstolkning, både musikaliskt och avseende scenframträdande. Deras material är ju väldigt melodiöst och lättillgängligt, men det framförs med punch och bett. Sångaren Kenny Leckremo är en jättetalang, både till sångkapacitet och frontmannamanér. Pratade med honom som hastigast efteråt och berömde uppvisingen. Hans flickvän kände jag för övrigt igen från planet till London för en vecka sen, lustigt sammanträffande. Publiken gav H.E.A.T ett riktigt varmt mottagande vilket var härligt att se. Måste också uppmärksamma gitarristen Eric Rivers – förträffligt pudelbarr på min ära! Stötte också på Dave Ling (känd rockjournalist, se hans briljanta hemsida: http://www.daveling.co.uk )som höll med om att H.E.A.T kan bli något stort, men också menade att det blir väldigt intressant att se kvalitetén på det andra albumet. Ling bedyrade för övrigt att han skulle göra allt för att även detta år infinna sig på Sweden Rock Festival, där han förra året hade ”a fantastic time”. H.E.A.T hann med att spela följande låtar från sitt suveräna debutalbum: There For You/Late Night Lady/Straight For Your Heart/Cry/Feel It Again/Never Let Go/Keep On Dreaming.

Nästa uppvärmare var Andre Matos med sitt soloband. Denne brasilianare gjorde sig ett namn som sångare för Angra och har även medverkat på två album med Avantasia. Matos var som vanligt propert klädd i finskjorta och kavaj men även karakteristiskt energisk och inlevelsefull. Hans sång lät förstås bra, och hans band var synnerligen kompetent, men ljudmixen var grötig. Detta tillsammans med det faktum att första halvan bestod av nummer från senaste soloskivan som tydligen inte många hade hört gjorde att det var ganska avslaget. När Journeys Separate Ways (Worlds Apart) dök upp i setet blev det mera drag, som sedan bibehölls när ett par Angralåtar, som Carry On, spelades.  

Edguy var det ett par år sedan jag såg vilket gjorde att jag var förväntansfull. De tillhör väl inte mina absoluta favoritband men man kan alltid lita på att de levererar låtar av hög klass. Dessutom står de alltid för en bra show. Bägge dessa punkter infriades definitivt denna kväll. Tyskarna har mer och mer övergett sin power metal och släpper numera plattor som är rakare, i högre grad innehållandes gammal hederlig, melodiös hårdrock/heavy metal. Från de klassiska power metalalbumen Vain Glory Opera och Theater of Salvation spelades nu endast tre låtar, och samtidigt som det var kul att höra dem igen hade jag mest behållning av de senare, mer grooviga och partypräglade kompositionerna. Överlägsen höjdpunkt var emellertid tiominutersstycket Pharaoh från 2001 års Mandrake – oerhört mäktigt, tungt och episkt. Vad gäller publikresponsen var den rungande och trivselfaktorn tillika märkbart hög. Deltagandet i allsången under Save Me – kallad ”the pussy ballad” av Tobias Sammet – var imponerande.

Sammet är ett riktigt proffs som frontman och vet hur man hanterar en publik, även med lite okonventionella metoder. Med glimten i ögat frågade han de närvarande vad de tyckte om i tur och ordning Frankrike, Bayern Munchen, det tredje målet (syftandes på VM-finalen 1966), att köra på fel sida samt Skottland. Alla dessa företeelser kan ju röra upp känslor hos engelsmännen, men  ”påhoppen” passerade dock ganska obemärkt (mest burop blev det under Skottlandsfrågan:) tack vare den humoristiske Sammets och hans bandkollegors lättsamma attityd. De har en uppfriskande självdistans och driver med sig själva. När det dessutom är så tydligt att de har väldigt kul på scenen, med ideliga leenden och skämt sinsemellan, smittar det av sig på åskådarna. En smärre succéspelning av Edguy, som helt tydligt har en stor skara fans även i England. För att vidare kommentera gitarristfrisyrer så konstaterar jag slutligen att nivån på Dirk Sauers hårfäste nu är .. eh.. hårresande högt.  Detta är Edguys setlista: Dead Or Rock/Speedhoven/Nine Lives/Until We Rise Again/Pharaoh/Ministry Of Saints/Drum Solo/Pride Of Creation/The Headless Game/Save Me/Superheroes.  Extranummer: Out Of Control/Lavatory Love Machine/King Of Fools.

Eftersom Stoke-Liverpool spelades sent så missade jag den sändningen. Blev minst sagt snopen när jag fick reda på 0-0 resultatet. Pool verkar ha gjort en mindre bra insats samtidigt som Stoke inte är något lätt motstånd på hemmaplan (endast tre förluster). Men nu får det inte blir många fler poängtapp. Manure övertygade ju stort mot Chelski och går förbi Liverpool om de vinner sina två hängmatcher. Tittade på det återstående spelschemat och tyvärr ser ju Manchesterlagets program klart beskedligare ut. Detta blir tufft värre. Jag som hade börjat drömma om att åka till Liverpool för den sista ligaomgången för att där få uppleva en historisk ligaseger på hemmaplan. Men det är bara att anta utmaningen, come on you Reds!