Min nacke är fortfarande stel sedan en tillställning som gick av stapeln i måndags – konserten med tyska thrashplutonen Kreator. En framträdande med aggressiva kanonlåtar som Kreator besitter kunde man ju inte missa. Dessutom ägde spelningen rum på ett ställe jag inte varit på förut – Koko i Camden. Det hette förr i tiden (bland annat) Camden Palace och är en anrik byggnad som restes år 1900.

Tänkte egentligen inleda med ett par pints på World’s End, men eftersom jag var lite sen på grund av ett brandlarm på Bank Station, som fick utrymmas, begav jag mig direkt till Koko (lite grogg som färdkost blev det dock). Mycket riktigt var det en imponerande lokal på tre våningar med balkonger i gammal stil och elegant inredning som gick mycket i rött – antagligen den tjusigaste arenan jag besökt hitills. Jag införskaffade första ölen och beskådade första förbandet, Eluveitie från Schweiz. De spelade folk metal med death metal-inslag, och använde sig även av instrument som violin, flöjt och s k hurdy-gurdy. Resultatet var inte alls oävet, ganska medryckande, och dessutom innehöll bandet två attraktiva damer. Näst på tur var tyska Caliban. Dessa spelar metallisk hardcore men de är inga personliga favoriter. Musiken är oerhört tung med förödande breakdowns men låtmaterialet är slätstruket och sångaren tämligen påfrestande. Moshpiten blev det åtminstone fart på, även om deltagandet i det obligatoriska inslaget ”wall of death” inte var så stort.

Så blev det äntligen dags för Kreator med Mille Petrozza som hänförare att visa vart skåpet skulle stå. Jag hade några dagar tidigare mottagit en läcker limiterad utgåva av nya albumet Hordes of Chaos och lyssnat in mig noga. Det är ett mycket starkt släpp av dessa thrashexperter, men jag anser definitivt att förra releasen, Enemy of God, är vassare. Två låtar från skivan inledde, vilka lät mycket bra men volymen var lite låg. Dessutom hade inte alkoholen önskad effekt så jag fick fylla på i baren, vilket inte var sista gången för kvällen. Det är knepigt det här att man känner av rusdryckerna mycket mindre ibland, och vice versa. Som tredje låt kom jätteklassikern Extreme Aggression vilket fick igång åskådarskaran på riktigt. Moshpiten var energisk, speciellt för att vara en måndagkväll vilket Mille påpekade. Själv headbangade jag hängivet på vänsterkanten, en bit därifrån. För att bege sig in i en moshpit som denna måste man vara ganska orädd; mitt blåöga för något år sen gör numera att jag tvekar att kasta mig in, och dessutom flyger ju ölen all världens väg efter nån sekund därinne.

Setlistan var väl avvägd med nya nummer likväl som gamla örhängen. Jag blev särskilt glad över två låtar från Coma of Souls vilka inte fanns med på den setlista jag hade sett innan giget. Nu framfördes titellåten samt People of the Lie, vilka medförde begeistrad nackgymnastik från min sida. Under de avslutande våldsstänkarna Riot of Violence, Flag of Hate och Tormentor var jag tvungen att avancera till främre leden. Överhuvudtaget ett mycket gott dagsverke av Kreator; man kan alltid lita på att de står för ett aggressivt och inspirerande liveframträdande. Mille Petrozza var sitt karismatiska jag, mannen är ju kung kort sagt. Det finns få som kan spotta ur sig aggressiva sångrader, som t ex ”destroy what destroys you” (hårdaste låttiteln på länge!) med samma övertygelse och passion som denne, och han är en löjligt effektiv publikdomptör. Ventor på trumpallen var cool som vanligt och Christian Giesler gjorde sitt jobb. Dock måste jag klaga på gitarristen Sami Ylisirniö; denne är ju bara för mesig, det har jag alltid tyckt. Han är en jävligt duktig gitarrist och har säkerligen bidragit med mycket i studion på de senaste Kreatoralbumen, men live är han ju så förbannat tråkig. Spelar man sån här musik måste det finnas lite mer jävlaranamma, det duger inte att slänga med håret lite lojt då och då och knappt göra en min. Man vill bara ta tag i finnjäveln och ruska om honom; för fan Sami, kom igen!

Här är i alla fall Kreators setlista: 

Intro/Choir of the Damned/ Hordes of Chaos/ Warcurse/ Extreme Aggression/ Phobia/ Voices of the Dead/ Enemy of God/ Destroy What Destroys You/ Pleasure to Kill/ People of the Lie/ Coma of Souls/ The Patriarch/ Violent Revolution/ Terrible Certainty/ Betrayer. Extranummer:  Amok Run/ Riot of Violence/ Flag of Hate/ Tormentor

Den här helgen hade jag inte tänkt gå ut alls, måste spara pengar till nästkommande weekend i Swansea med herrar Sjölund och Samuelsson. Min lärare i Cold War-kursen sa att det i Wales ju bara finns får och hedar, men jag är hoppfull att vi ska hitta rikligt med vattenhål:) Denne lärare, Paul, är en stencool äldre herre med lysande, torr engelsk humor. Den senaste veckan har jag för övrigt fått tillbaka två uppsatser och lyckligtvis fick jag 65 och 66 på dem vilket innebär ett B – A kräver 70 poäng men det ska mycket till för att uppnå det, kraven är höga. Då har man knappast tid att ränna runt på evenemang så att plugga för att få ett A är uteslutet för min del.

Det jag ser fram emot denna helg är istället två mycket viktiga matcher: Manure-Everton och Liverpool-Chelski. Man hoppas ju att Everton imorron förmår arbeta sig till en poäng mot ligaledarna samtidigt som Liverpool nog är tvungna att besegra Chelski. Återigen två tappade poäng i onsdags, jag var så elak så jag skakade, så jävla onödigt... Jag håller dock inte alls med om att man kan skylla Pools poängtapp på att Benitez byter ut ett par spelare i startelvan. Det är inte bara Liverpool som roterar spelare, och hade man nu vunnit i onsdags hade ingen kommenterat det. Det var nu en idiotisk grej av Lucas som orsakade en straff som orsakade att segern försvann, en enskild avgörande incident helt enkelt. Dessutom är de röda för dåliga på att döda matcherna och sätta andra målet. Jag är så less på den här hysterin angående Benitez vilande av spelare att jag vill spy. Men det är ju förstås lätt för rubrikhungriga journalister och trångsynta supportrar att peka endast på det istället för att ta hänsyn till alla andra aspekter som påverkar sporten fotboll.

Här nedan är en bild på Koko i Camden: