I onsdags tog jag tuben mot Camden för att se Soulfly på Electric Ballroom. Max Cavalera är en av mina absoluta favoritfigurer inom metal och har så varit länge. Vid det här laget har man sett nästan alla grupper man velat se live, men en av sakerna jag ångrar mest är att jag aldrig såg Sepultura, en av mina favoritkonstellationer (innehållande Max då – utan honom är de tyvärr inte mycket att ha) genom tiderna, innan Max hoppade av hösten 1996. Det året spelade brasilianarna två gånger i Stockholm, varav en spelning på ett litet ställe, minns ej var men har fått berättat för mig att det var fullständigt galet. Minns att jag och herr Forsberg talade om det men vi for aldrig – ett ödesdigert misstag skulle det visa sig. Max bildade sedermera Soulfly vilka också alltid har varit en favoritgrupp; Soulfly är lite mer experimentella men intensiteten, tyngden och så klart Max gudomliga röst känns igen – faktum är dock att jag oftast också verkligen diggar de experimentella inslagen. 2003 fick jag så åtminstone se Soulfly i Stockholm vilken var efterlängtat; minns att jag när gamla Sep-stänkaren Arise annonserades slängde ölen rakt upp och flög som en skjuten kanon in i moshpiten. 

Denna gång tordes man dock inte ge sig in i nån moshpit med tanke på hur entusiastiska metalheadsen är här (får väl erkänna att åldern bidragit med lite förnuft dessutom). Första förbandet kommer jag inte ihåg vad dom hette, var nåt knepigt namn, men de var inget att komma ihåg heller. När min öl nästan var slut fick jag så helt plötsligt en ny av en snubbe som hade råkat få två när han beställde. Vad sa jag om hårdrockssläktet? Cheers brother! Sedan fick Incite, liksom Soulfly baserade i Arizona, igång publiken rätt bra. Aggrometal med en stridslysten vokalist med smått Phil Anselmo-komplex. Inte alls dumt, kan nog mycket väl bli nåt. Inför Soulflys entré tog jag plats på övre våningen mittemot scenen för att beskåda kaoset som jag förutspådde skulle bryta ut i publiken. Mycket riktigt, inledande Blood Fire War Hate satte tonen och när den kolossola Territory snart följde blev det ett galet röj; det bildades svallvågor av rabiata fans framför scenen. Soulflys – och Sepulturas - låtar manar ju verkligen till röj; tokaggressivt pisk blandas med blytungt groove. När dessutom Max hetsar åskådarna blir det ännu hetare stämning, på ett bra sätt. Brasilianaren behövde annars inte säga många ord, han log mest åt publikens grymma respons. En lustig händelse var när två entusiastiska supportrar hoppade upp på scen och deltog i det obligatoriska slagverksnumret. Max verkade väldigt road, skönt att skåda. Videosnutt på spektaklet kan ses här: http://www.youtube.com/watch?v=URK9yCWx9wQ 

Setlistan innehöll mycket godis, som till exempel Seek And Strike, Refuse/Resist och förstås Roots Bloody Roots. Kul var också att Red War, från Dave Grohls projekt Probot, spelades. Dessutom visade man lite humor när Napalm Deaths en-sekundslåt You Suffer tolkades. En fullkomligt lysande spelning detta; publiken visade sin kärlek med sinnessjukt röj och högt jubel och allsång, medan bandet stortrivdes. När Max Cavalera är inblandad kan man inte bara förvänta sig kvalitativ metal – han förmedlar också en passion och ärlighet som man inte ser hos alla arister. När Max vräker ur sig tänkvärd lyrik så brutalt och övertygande som bara han kan känns det 100 procent äkta. Detta smittar givetvis av sig på fansen; de – vi – märker att detta är en man som menar vad han säger och brinner för sin musik. Som han sjunger i denna kvälls avslutningslåt Eye For An Eye: ”Integrity Is My Name”. Ingen tvekan om den saken. När jag gick mot utgången stötte jag på Simon och Steve, två killar jag brukar träffa på gig ibland. De var blöta i svett och uppspelta. Deras kompis, vars namn jag inte uppfattade, sa att han nästan grinade när Territory spelades. Jag replikerade då att det gjorde jag också så smått. Vilket är sant. En återförening av Sepultura skulle ju vara monumental, DET vore en återförening om någon. Det verkar dock inte så troligt just nu när man läser Andreas Kissers (gitarrist i Sepultura)inställning till saken, men man vet ju aldrig - minns Iron Maiden och Judas Priest t ex. Med detta sagt så är det huvudsaken att Max Cavalera fortsätter skapa och framföra musik. Mannen är en legend.  

Imorgon ska jag se den magnifika Anvil-dokumentären en andra gång, den går nu upp på biograferna. Imorgon är det dock ännu en specialvisning där bandet närvarar och svarar på frågor efteråt. Kanske man kan hoppas på ett par livelåtar; läste nyss att de efter visningen igår spelade fem låtar, med Scott Ian från Anthrax som gäst! Det vore nåt. Faktum är dock att de ska spela live på onsdag här som jag fattar saken, efter en annan visning av filmen. Detta såg jag först efter jag hade bokat biljett till morgondagens tillställning. Det känns ju jobbigt att stå över onsdagen, så denna rockvecka blir mastig: på torsdag kommer Forsberg och Stegberger över för härj i ett par dagar. På torsdag blir det besök på ett par metalpubar; på fredag ser vi Overkill och Exodus; på lördag blir det först fotboll – Milwall vs Brighton – följt av Priest Feast – ett svårslaget paket med Judas Priest, Megadeth och Testament. Som det inte vore nog spelar på söndag Sabbat – och Warrior Soul – i Islington. Känns lite drygt att missa Sabbat så man måste nog fan närvara där också, om ork finnes kvar...