I onsdags spelade Anvil live i London. Skådeplatsen var Bloomsbury Bowling Lane, en bowlinghall alltså! Det var många fundersamma blickar från bowlarna när en massa långhåriga typer släntrade in i lokalen. Jag anlände vid halv åtta, men fick då reda att Anvil inte skulle spela förrän halv elva. Det var två visningar av filmen inplanerade däremellan, det visste jag men det stod ju kl 8 när jag bokade biljetten. Visningarna var fullbokade så jag orkade inte vara kvar och sitta och uggla. Gick då en promenad in till Tottenham Court Road och tog en öl på metalpubarna, först Inteprid Fox och sedan Crobar. På sistnämnda ställe hälsade jag på Malcolm Dome, veteran inom engelsk hårdrockspress. Han är ju med i Anvildokumentären, men han skulle inte se spelningen denna kväll.  

När jag kom tillbaka var det bara en timme kvar till dess att Anvil gick på. Nu var man i ganska bra form, och det hade också kommit mycket mer folk. Pratade lite med Roope Latvala, gitarrist i Childen of Bodom. Han borde egentligen inte vara där sa han med tanke på att de hade spelning dagen efter, men han drack öl i ett bra tempo trots det. Mycket cool snubbe, såg bra sliten ut, inte en förvånande syn om man har hört talas om det finska bandets partyvanor. När jag tog lite luft utanför dörren dök så Scott Ian (Anthrax) upp, det var alltså sant att han var kvar i London. Lips, Robb och Glenn från Anvil minglade också runt i lokalen. När jag gick för att slå en drill stod Scott utanför så då var jag tvungen att ta ett kort med denne thrash metal-legendar. Rabblade också nånting om Sweden Rock Festival 2005, där Anthrax spelade. Tyvärr blev inte bilden bra – som vanligt med min kamera. Det är i alla fall jag och Scott Not på bilden nedan.

Så drog Anvil igång, men det var jävligt trångt i den lilla lokalen så man såg inte mycket. Dessutom var scenen i golvnivå vilket gjorde att jag var tvungen att avancera framåt för att se nåt överhuvudtaget. De spelade både låtar från senaste skivan This Is Thirteen och gamla klassiker som Forged In Fire och Metal on Metal. Det var väl inte bästa stället för ett metalgig men kul ändå förstås att se dem just där. Det var vissa problem med tekniken; bland annat dog Lips gitarr vilket fick honom att utbrista: ”this is a Spinal Tap moment... well no, an Anvil moment”. Bandet trivdes ändå i sällskap med några trofasta fans – det var en stor andel närvarande som inte tycktes veta vilka Anvil var. Inför sista låten Metal on Metal klev så Scott Ian upp på scenen och förstärkte denna pärla till metallåt. Efteråt bytte jag några ord med filmregissören Sacha Gervasi och även med Lips, som var sjublöt i svett. När DJ:en spelade Doctor Doctor med UFO headbangade vi ikapp, hänförda av denna odödliga jätteklassiker. Det tror jag faktiskt jag får räkna som ett av de mest minnesvärda ögonblicken i min ”rockkarriär”. Vilken fantastisk lirare alltså; 52 bast men med en sprudlande entusiasm som en tonåring.