Denna månad ger Metallica två konserter på O2 här i Greenwich, i måndags var det dags för den första. Dagen innan anlände Erik, en kille från Gävle som jag träffade på förra året vid Metallicaspelningar i Polen och Tyskland. Han har de senaste åren rest runt och sett bandet i Europa och kom nu närmast från Sheffield – Metallica inledde Europaturnén här i Storbritannien. Självklart erbjöd jag sovplats på golvmadrass i min minimala lya för att han skulle spara lite stålar. Det blev bara en liten pubrunda här i byn på kvällen så att vi skulle vara utvilade till den stora begivenheten dagen efter.

Hardcorefan som Erik är ville han bege sig till arenan redan vid tolvtiden för att få en plats längst fram i kön vilket möjliggör en plats mot staketet vid scenen. Jag är ju själv ett jättefan av Metallica men det där med att bums stå längst fram har jag lagt ner sedan länge. Även om det så klart är stenkul att få den positionen så finns det inte en chans att jag ska stå och köa i fem timmar. Jag följde ändå med för skojs skull och för att se om jag kunde hämta ut min biljett - vilket givetvis inte var möjligt förrän kl 18 (engelsk byråkrati och omständighet återigen..). Nu hade Erik som tur var några kamrater i kön som var villiga att hålla hans plats (gemenskapen mellan Metallicas fans är stor) så vi gick iväg till en av de många barerna inuti O2-komplexet. Här slank det ner burgare och några pints i sällskap med många trevliga fans, bland annat en trio gemytliga irländare och en kurvig bulgariska.

Jag hade gärna stannat kvar här och laddat vidare, men eftersom jag hade stämt träff med Aaron och Tom, två klasskamrater som skulle hänga med på konserten, så tog jag bussen tillbaka. Snabb men delikat Jack and Coke-grogg på rummet innan jag mötte upp med grabbarna för att åka till O2 igen. Bra härligt att kunna ta en fem minuters bussresa till en konsert för en gångs skull. Unga och orutinerade som dom är hade de inte ätit middag så de var tvungna att ta in på restaurang när vi kom fram; själv gick jag ut och inmundigade mer whiskeygrogg med Simon, en bekant thrasher, utanför arenan. På grund av pojkarnas felplanering så såg vi nu endast sista låten med första förbandet, The Sword. Inte för att det gjorde mig så speciellt mycket, det jag har hört av dem låter ganska ordinärt.

Nästa akt var emellertid ett måste: inga mindre än Machine Head, som ännu en gång fått möjlighet att turnera med Metallica, och det är förstås välförtjänt. Efter att ha köpt in hutlöst dyr öl – 4,30 pund! – såg vi Robb Flynn och kompani göra en stabil spelning, men de gör sig naturligtvis mycket bättre som huvudband med mer speltid. Ljudet var inte det bästa heller. Jag hade hoppats på att få höra Maidencovern Hallowed Be Thy Name som de bjöd publiken på ett par dagar innan, men tji fick man.

Metallica använder sig på Death Magnetic-turnén av en scen mitt på golvet i arenan, precis som de gjorde 1996 och 1997. På detta sätt kommer en större del av åskådarna nära bandet. Vi trängde oss in på ena långsidan och i takt med att ölen rann ner – jag gick ett par rundor under spelningen för att fylla på – kom man igång så det stod härliga till. När Damage Inc. skenade fram röjde vi som besatta – denna thrashpärla hade jag bara hört live en gång tidigare. Gällande Metallicas gig så levererar de ju 100 gånger av 100 en enastående metalshow med fett ljud och kolosser till låtar. Inget nytt under solen här alltså. På så sätt var det ju inget sensationellt gig; Metallica är ju alltid suveräna live, det är liksom bara givet, men det som är jävligt kul är att de sedan några år kastar om friskt i setlistan. Därför kan man ofta bli överraskad av vilka nummer som spelas.

Denna kväll var skrällarna följande: Holier Than Thou, Too Late Too Late (Motörheadcover) och Phantom Lord. Framförallt de två första kan inte många av de närvarande kunnat gissa sig till; Holier Than Thou har inte spelats sedan 2004 och inte många gånger överhuvudtaget, medan Too Late Too Late endast spelats vid ett tillfälle tidigare – 1995, då Metallica uppträdde som The Lemmys för att fira rockikonens 50-årsdag. Faktum är att tanken var att Lemmy var inbjuden att medverka på Too Late Too Late, men han var förkyld. Som Lars säger: det är väl den sista personen man ska tro få en förkylning:) På nästa spelning på O2 kan man nog vänta sig att den gamle rockaren dyker upp. De nya låtarna lät också strålande live, en låt som Cyanide som inte är min största favorit från senaste alstret var riktigt bra live, stentung. All Nightmare Long var också ösig värre.

Metallicas setlista denna afton:

That Was Just Your Life

The End Of The Line

Creeping Death

Holier Than Thou

One

Broken Beat And Scarred

Cyanide

Sad But True

Turn The Page

All Nightmare Long

The Day That Never Comes

Master Of Puppets

Damage Inc

Nothing Else Matters

Enter Sandman

-----------------------------

Too Late Too Late

Phantom Lord

Seek And Destroy

Det här var en utomordentlig kväll, som väntat. Samtidigt går ju lite av ’wow!-faktorn’ förlorad eftersom man vet att det kommer att bli stenbra. Detta är ju knappast något dilemma, men det är en känsla man kan få. Jämför med Iron Maiden, som ju också ständigt bjuder på konserter som aldrig kan beskrivas som annat än väldigt bra och oftast jävligt bra. Såna här gånger är det ofta i ett oväntat låtval man kan hitta de där stora glädjeämnena. Sen tycker jag även det är väldigt viktigt att bandet uppvisar energi och en passon för det de gör, att de tycker det är kul helt enkelt. Det smittar av sig på publiken. Något som mycket riktigt är tydligt med Metallica nu för tiden är spelglädjen och harmonin i bandet. Det är roligt att se medlemmarnas nästan barnsliga entusiasm över att framföra sina låtar live, och att kort och gott få hantera sina instrument; det märks att de älskar det de gör. Dessutom skämtar de ideligen med varann på scenen och verkar verkligen trivas med varann, något som inte alltid var fallet i deras yngre dar.

I tillägg till detta så har de ett naturligt samspel med publiken. Den evigt stencoole James Hetfield bjuder på många lustigheter när han tilltalar fansen. I det synnerligen glassiga turnéprogram jag inhandlade efter konserten skriver Black Sabbaths Tony Iommi så här: ”As a band they work great, they have a great connecton with the audience. It’s a natural connection, they don’t force it.”. Detta stämmer verkligen, och kan ju också sägas om Iron Maiden. Det är ingen tillfällighet att dessa är världens två mest populära metalband.